Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Långfredag 2018
Stefan Risenfors
Texter
GT Jesaja 53:1-12
Epistel Fil 2:6-8
Evangelium Luk 23:26-49
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Men alla hans vänner, och bland dem kvinnorna som hade följt med honom från Galileen, stod på avstånd och såg alltsammans.

Så slutade evangeliet. Och nu är det vi som står där, på ett ännu längre avstånd – ett avstånd av 2000 år, ett avstånd som är minst lika stort i kulturellt, socialt och religiöst avseende. Hur ska vi kunna förstå på det avståndet? Ja, en avrättning kan vi kanske i någon mån föreställa oss och mitt ibland oss i Sverige idag har vi unga och gamla som för bara några år sedan tvingades bevittna avrättningar i då IS-ockuperade delar av Syrien. IS-soldaterna tvingade ut befolkningen för att vara åskådare till dessa avrättningar där man halshögg eller hängde oskyldiga människor, kanske var deras enda brott att de var kristna eller att de hade vägrat avslöja sina kristna grannar. Man avrättade också småbrottslingar, människor som hade begått brott som i Sverige skulle resultera i ett bötesföreläggande eller möjligen ett kortare fängelsestraff. Och tusentals människor tvingades se på – allt för att galningarna skulle få tillfälle att manifestera sin makt. Se vad vi kan göra – och ni kan inte göra någonting för att stoppa oss! Men ännu mer för att fylla befolkningen med rädsla – se här vad som händer om ni sätter er upp mot oss! En del av dessa ofrivilliga vittnen finns i Sverige idag och de skulle kunna berätta om avrättningar. De skulle kunna berätta om fasan i de dödsdömdas ögon, de skulle kunna berätta om bödlarnas obegripliga kyla och de skulle kunna berätta om skriken, gråten och skräcken.

Men vi har inte varit där. Så hur skulle vi kunna förstå hur det känns att vara på en avrättningsplats? Inte ens ni ungdomar som här i kyrkan ägnade en del av gårdagskvällen åt att se Mel Gibsons blodiga film ”The Passion of the Christ” – inte ens ni kan riktigt föreställa er hur det skulle vara att vara där!

Men även om vi hade kunnat det, även om vi hade kunnat förflytta oss 2000 år tillbaks i tiden till den där sophögen utanför Jerusalem, så hade vi ändå inte förstått hela innebörden i att just Jesus blir avrättad. På plats i Jerusalem för 2000 år sedan hade vi visserligen varit omgivna av en kultur som såg offer som något naturligt. I templet offrade man djur och växter, vin och mat. Man offrade en del av den första skörden och vid påsken offrade man sedan tusen år tillbaka ett lamm till minne av befrielsen från slaveriet i Egypten. En del av offren brändes upp, de förintades för att visa att man avstod detta dyrbara för att ära Gud. Andra offer, som påskalammet, åt man upp i en helig måltid.

I nya testamentet förkunnas att vi inte längre behöver offra till Gud för Jesus har redan gjort det slutgiltiga offret en gång för alla. Men där finns också en annan tanke och det är att offret finns kvar men det har ändrat karaktär. Nu är det vår uppgift att offra våra liv i den bemärkelsen att vi ställer våra liv i Guds tjänst, i den självutgivande kärlekens tjänst. Då offrar vi vår tid, vårt engagemang, vår bekvämlighet och kanske vår stolthet. Att ge efter i en konflikt där någon av parterna måste backa – det kan vara ett sätt att offra i vår tid. Att inte kräva sin rätt, att ta på sig skulden för något man inte är skyldig till, att ta obehaget att trotsa sin egen grupp för att skydda någon som gruppen vänt sig emot. Allt det där är exempel på hur vi kan offra idag. Ja, exempel på hur vi kristna bör offra idag om vi vill vara lärjungar till honom som lärde oss den lidande kärlekens väg.

Den här nytestamentliga tolkningen av offer är fullt begriplig också i våra ögon. Vi förstår det kärleksfulla i att ta straffet för någon annans räkning. Och det är kanske allt vi behöver förstå av denna Långfredag. Vi behöver inte förstå det där med blodet som är utgjutet för vår skull, vi behöver inte förstå varför Jesus måste dö och hur hans död på något existentiellt sätt kan påverka vår situation idag. Det där är och förblir obegripligt för oss på ett intellektuellt plan. Men kärlek går inte heller att förklara på ett intellektuellt plan – det handlar om djupare förnimmelser. Säger vi att det handlar om känslor så låter det så ytligt, för det är ju tyvärr så vår kultur ofta betraktar känslor. Det där är ju bara känslomässiga argument, kan någon säga och därmed vifta bort det kanske allra viktigaste i en diskussion. För känslor handlar inte bara om yta. Själva känslouttrycket kan vara ytligt men känslorna i sig har rottrådar som går djupare än något annat i oss. Åsikterna kan vara det mest ytliga av allt, de kan vara påklistrade. På samma sätt med tankarna, de intellektuella och vetenskapliga tankarna som vår kultur håller så högt – de allra djupaste tankemässiga resonemangen rör sig fortfarande bara i ytvattnet av vår varelse. Men känslorna, de där som bara väller upp utan att vi var beredda på det – de har ofta ett budskap som kommer från vårt allra mest undermedvetna – de berättar sanningar om oss själva som vi inte ens själva kände till.

Därför tror jag att det allra bästa sättet att närma sig det där obegripliga korset – det är med hjälp av känslorna. Därför ska jag nu göra ett minimalt offer. Jag ska offra tre minuter av min prat-tid i denna predikan. Vi ska istället vara tysta. Inte ett ord, inte en viskning ska få höras för i tre minuter ska vi lyssna inåt – inte till våra tankar utan till våra känslor – vad känner du inför korset? Låt oss bli stilla…