Förlåtelse utan gräns
Högmässa i Stensjökyrkan
23:e eft. Tref. 2015
Stefan Risenfors

<<Föregående  >>Nästa
Texter
GT 1 Mos 50:15-21
Epistel 2 Thess 3:1-5
Evangelium Matt 18:15-20

Predikan
Förlåtelse utan gräns är alltså temat för den här söndagen. Men är det verkligen så – att förlåtelse kan vara gränslös?  Om det inte finns någon gräns för förlåtelsen så känns det ju som att den förlorar sitt värde! Det handlar ju på något sätt om tillgång och efterfrågan – om något finns i oändlig mängd så tappar vi ju till slut känslan av att det är värdefullt. Ta t ex luft – vi upplever tillgången till luft obegränsad. Överallt finns den, också i de fattigaste länder så finns det luft i överflöd. Vi behöver inte begränsa våra andetag utan alla får vad de behöver när det gäller luft. Därför inser vi inte värdet av luft – när tackade du Gud för luften du andas senast, t ex? Om det då skulle vara på samma sätt med förlåtelsen, men nåden, då blir ju nåden utan värde för oss.

Den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer tog upp det här och skapade begreppet ”den billiga nåden” som en beteckning för ett slags missbruk av Guds förlåtelse. När Guds förlåtelse har blivit just självklar, en självklar rättighet som vi bara kan utkvittera när som helst, var som helst och i obegränsade mängder, då blir den billig. Då devalveras den från den dyra nåd som Jesus offrade sitt liv för till en billig självklarhet och då förvandlas den från en dyrbarhet med makt att förvandla våra liv till något slags billig kosmetika som enbart döljer synden. Ungefär som att måla om halvruttna fasadbrädor i ett hus med någon billig plastfärg som bara för några månader döljer det som håller på att ruttna.

Men i dagens evangelium får vi klart för oss att förlåtelse aldrig är billig och lättvindig. Där handlar det om mellanmänskliga konflikter som verkligen tas på allvar. Man sopar inte under mattan utan om någon gjort fel så tar man först upp det i enrum med den det gäller, om det inte hjälper tar man in en tredje oberoende part och om inte heller det hjälper så dras ärendet i hela den stora församlingsgemenskapen. Det som krävs av den som gjort orätt är alltså att han eller hon erkänner och försöker gottgöra men den viktigaste gottgörelsen är själva erkännandet – att den orätt som faktiskt ägt rum erkänns av alla inblandade parter. Sanningen skall göra er fria står det i Johannesevangeliet – utan sanning ingen frihet, utan sanning ingen rättvisa! Det var det man insåg i Sydafrika när man tillsatte den nationella Sanningskommissionen med uppdraget att apartheidtidens övergrepp måste erkännas innan de kunde förlåtas.

Verklig förlåtelse, verklig nåd är alltså något annat än den där självklara billiga nåden, men allt för ofta tror jag att vi också i kyrkan har ersatt den verkliga dyrbara nåden med något billigt som inte ens doftar nåd. Och här kan t o m högmässans ordning leda oss i riktning mot den billiga nåden, för varje högmässa inleds med en syndabekännelse efter vilken prästen uttalar förlåtelseorden. Ingen djupgående personlig bikt, ingen verklig inre brott­ningsmatch, ingen konfrontation med den jag gjort illa utan bara några färdigformulerade ord i syndabekännelsen och sen några sekunders tystnad. Och sen målar vi över med … ja, är den rent av den billiga nåden vi målar över med? Den billiga nåden som stänger in synden istället för att lösa upp den? Det kan vara så och då återstår bara att försöka återuppliva den personliga bikt som så länge varit försummad i vår kyrka!

Jag vill använda mig av ett extremfall för att försöka synliggöra vad verklig förlåtelse handlar om och för att förklara vad jag menar få ni i fantasin följa med 20 år tillbaks i tiden till den tid då flyktingarna som kom till vårt land flydde från ett krig mitt i Europa. Vi befinner oss på Balkan i november 1995 – Bosnienkriget håller precis på att ta slut och du har precis kommit tillbaka från flykten. Din granne har under kriget mördat din bror, våldtagit din dotter och plundrat ditt hem. Du själv har alltså tvingats fly för att överleva, men nu kommer du tillbaka. Din granne har tagit av sig unifor­men som, i somligas ögon, legitimerade hans övergrepp och barbari. Nu står han där framför dig, han har svårt att möta din blick. Med tårar i ögonen stammar han fram en bön om förlåtelse. Han är villig att för­söka gottgöra så mycket han kan, dvs lämna tillbaks stulna saker och försöka stötta dig i olika prak­tiska angelägenheter.

Ja, så såg delar av den verklighet ut där tio miljoner bosnier, serber och kroater i mitten av 90-talet försökte upprätta ett nytt fungerande samhälle i spillrorna av det som en gång var Jugoslavien. Den mindre sannolika de­len av beskrivningen är väl att grannen kommer och ber om förlåtelse efteråt, mer typiskt vore nog att han inte sa ett ord utan bara försökte låtsas som om ingenting hade hänt, i ett hopplöst försök att förtränga en skuld som han inte skulle orka erkänna.

Låt oss ändå göra tankeexperimentet att grannen verkligen visade ånger och bad om förlåtelse. Skulle du förlåta? Skulle du säga: ”Jag förlåter dig”, och vad skulle i så fall de tre orden betyda? De hade knappast betytt att du skulle ha räknat grannens gärningar som ogjorda, de hade knappast be­tytt att du någonsin skulle kunna glömma vad han gjort dig och din familj. Nej, dina ord hade i bästa fall inneburit att du tillkännagav en ärlig och uppriktig vilja att göra vad du kan för att försöka för­låta.

I vårt språk har vi bara ett ord för förlåtelse, och saknar därmed förmåga att uttrycka den ofantliga skillnaden mellan Guds förlåtelse, den vi ber om i Herrens Bön, och den mellanmänskliga förlåtelsen. Faran är att vi här låter språket få makt över tanken, så att vi tror att dessa båda förlåtelser är samma sak. För trots att vi ber ”... liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss, så är det inte samma sak när vi förlåter som när Gud förlåter. Guds förlåtelse är total medan vår bara är ett försök i den gudomliga riktningen. Om det inte handlar om bagateller utan om sådant som verkligen har sårat oss på djupet, så borde vi kanske därför helt överge frasen ”Jag förlåter dig” för att i stället säga: ”Jag vill försöka förlåta!”. Då inser kanske också den som ber om förlåtelse att förlåtelse inte är en lättvindighet utan en tung och smärtsam väg att vandra för båda parter.

Men om han inte ber om förlåtelse...? En förutsättning för att kunna ge och få förlåtelse är att båda parter erkänner skulden. Utan skuld ingen förlåtelse! Här hamnar vi i det sekularise­rade samhäl­lets stora trauma - den sublimerade skulden, den förträngda skulden. Sedan tron på en Försonare mer eller mindre avskaffats i vårt land orkar männi­skor inte längre erkänna existensen av skuld. Möjligen kan vi erkänna skulden med litet s, den lilla vardagliga skulden som kan gottgöras eller som man kan ha överseende med. Men Skulden med stort S, den Skuld en förälder kan känna efter att ha svikit sitt barn i en barndom som aldrig kan gö­ras ogjord, den Skuld en son eller dotter kan känna gentemot en död förälder... Skulden utan åter­vändo - den kan inte erkännas av den som förnekar existensen av en Försonare. När man inte längre har ett uthärdbart svar på frågan om Skulden, så väljer man istället att förtränga den, hålla den ifrån sig eller helt förneka den. Och även om sekulariseringsstämpeln på Sverige ifrågasattes på temakvällen här i kyrkan i tisdags, så finns det verkligen företeelser som bekräftar bilden av det avkristnade Sverige. T ex detta med den sublimera­de Skulden, alltså Skuld som existerar och får konsekvenser men som aldrig får nämnas vid sitt rätta namn. Det är först när jag vågar tro på existensen av en Försonare med stort F som jag vågar erkänna Skulden med stort S – fram till dess måste jag förtränga den och då förvandlas den inte sällan till en diffus ångest eller till obestämbar värk i kroppen. Subli­merad Skuld är nämligen ett gift som förgiftar oss inifrån och ut.

Eller, för att avsluta med en bild : förlåtelse är en sällsynt frukt som växer högst upp i ett högt träd. Att säga ”jag förlåter” är att påbörja klättringen utan att veta hur långt man orkar klättra. Så låt oss då övergå till att säga: ”jag vill försöka förlåta”. Och så låta verkligheten få känna igen sig i våra ord. Att sedan Gud är suverän och kan skänka även den uslaste klättrare förmågan att förlåta, det gör ju bara Gud större och verk­lig­heten mer uthärdbar. (Bild) Förlåtelsen som fallfrukt alltså.