Vägen till korset

Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Palmsöndagen 2007
Stefan Risenfors
Texter
GT Sak 2:10-13
Epistel Fil 2:5-11
Evangelium Joh 12:1-16
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Tillvaron glöder av Guds närvaro – men ser vi det? Fastetiden är en tid av frågor – frågor som vår tro ställer till oss. Frågor som handlar om i vilken utsträckning vår tro reflekteras i våra liv. Också den sista söndagen i fastetiden ska vi alltså ägna åt en fråga – en fråga som utgår från ett påstående: Tillvaron glöder av Guds närvaro – men ser vi det?

I svenska språket har vi ett begrepp som vi borde meditera över varje dag och det är begreppet genomskåda. Att genomskåda – att se igenom, att se det ännu viktigare som ligger bakom det som sker på ytplanet. Det största hindret för genomskådande är tempo, högt tempo omöjliggör genomskå¬dande, högt tempo gör att du obönhörligt fastnar i ytplanet för du hinner inte se mer än ytan, sedan är det dags för nästa yta att söka din uppmärk¬samhet. Ett ständigt fladdrande från yta till yta i ett obehagligt anande av att livet, det verkliga livet, pågår någon annanstans, kanske under ytan.

I evangeliet vi hörde finns det exempel på såväl genomskådande som uteblivet genomskådande. Maria har genomskådat Jesus – hon har förstått vem han är, och hur skulle hon ha kunnat undgå att genomskåda honom?! Han har ju uppväckt hennes egen bror från döden. Nardusbalsam var bland det mest dyrbara man kunde äga i Israel, det var en parfym som tillverkades av en växt som växte på Himalayas sluttningar – oerhört exklusiv och dyrbar! Judas Iskariot påstår att den flaska som Maria häller över Jesu fötter var värd 300 denarer och i så fall handlar det om en årslön för en grovarbetare på den här tiden. Kanske överdriver Judas men det var i vilket fall ett ofattbart slöseri att hälla ut en hel flaska nardusbalsam. Men Maria kan inte begränsa sig – hon kan inte längre portionera ut sin kärlek när hon möter Jesus, hon måste ge allt hon har. Hon har ju genomskådat honom, hon vet vem han är – hon vet att han är den gränslösa kärleken och därför blir hennes gensvar också gränslöst!

Det märkliga är att Jesu egen lärjunge Judas inte har genomskådat honom. För Judas är Jesus uppenbarligen en besvikelse. Vi kan ana att Judas hade enbart politiska förväntningar på Jesus – han hade trott att han följde den Messias som han läste in i profeternas förutsägelser – en befrielsehjälte som med vapen i hand skulle leda en upprorsarmé som skulle tränga ut de hedniska romarna ur landet. Något liknande hade ju hänt förut – sådär 150 år tidigare hade ju bröderna Judas och Simon Mackabaios lett ett framgångs¬rikt uppror mot den dåtida ockupationsmakten seleukiderna. Kanske var det till bröderna Mackabaios som Judas Iskariot hade associerat när han mötte Jesus? Men Jesus hade försuttit den ena chansen efter den andra till att samla folket till ett uppror och därför såg Judas honom numera som en svikare, en folkförförare som hade förrått den politiska kampen.

Men om Judas hade problem med att genomskåda Jesus så är det också problematiskt att genomskåda Judas själv. Vem var han egentligen – var han den där politiske upprorsmannen eller var han bara en simpel tjuv som Johannesevangeliet beskriver honom? Är det så att Judas är det varnande exemplet i lärjungaskaran, exemplet som bekräftar Jesus varningar för den farligaste av alla avgudar, nämligen Mamon, pengarna, rikedomen. Judas hade ju hand om lärjungegruppens kassa och vi vet vilken förödande effekt närheten till pengar kan ha på människor. Pengar har en magnetisk kraft som är lätt att underskatta – just den förledande kraft som ringen har i Tolkiens ”Sagan om ringen” ifall ni läst böckerna eller sett filmerna.

Det finns flera teser om Judas Iskariot, fler förklaringar till varför han gjorde som han gjorde och eftersom vi inte har hört hans egen berättelse så kommer det säkert att komma ännu fler hypoteser. Vi vet ju att det är segrarna som skriver historien och därför bör vi kanske vara försiktiga med att döma – mer försiktiga än vad Judas själv var i sin egen dom över sig själv. Och därmed är vi inne på faran med att tro sig ha genomskådat. Det räcker alltså inte med att ta sig tid för att genomskåda ytan och se under ytan. Risken är nämligen att det man då möter är ännu en yta – en ännu mer missvisande yta.

Det är ju så lätt hänt och vi drabbas ständigt av det – att tro sig ha genom¬skådat någons motiv. Det är så lätt att bita sig fast i sin egen förståelse av verkligheten, speciellt om den är resultatet av ett första genomskådande. Det är när jag tror mig ha förstått hur det egentligen ligger till – det är då jag kan bli riktigt farlig för omgivningen. För plötsligt blir alla andra förklaringar ointressanta, alla andra skäl till att han gjorde som han gjorde upphör plötsligt att finnas till. För vi har ju hittat Motivet med stort M och då slutar vi leta. Vi har ju hittat svaret och när vi med de ögonen betraktar det som hänt då faller plötsligt allt på plats. Vi inser inte hur gränslöst subjektiva vi är, vi inser inte hur många möjligheter vi väljer bort i varje led i orsakskedjan. För när man betraktar tillvaron utifrån positionen av ett inbillat facit – ja, då blir den självklar och entydig. Då förstår vi plötsligt att det var DET hon menade när hon sa så, och det var DÄRFÖR han inte kunde svara den gången o s v. Det här är en djävulsk process, lika lätt att dras ner i som en malström - just för att svaren verkar så uppenbara, vi tror att vi bygger ett stenhus när vi i själva verket bygger ett korthus. Det inbillade genomskådandet, det falska genomskådandet är omöjligt att helt undvika men det finns en varningssignal och det är entydigheten. När en händelsekedja plötsligt ter sig entydig och självklar då kan vi räkna med att vi har gått vilse. För det sannaste vi kan säga om vår verklighet är att den är mångtydig och komplex – entydiga förklaringar till en mångtydig verklighet är och förblir en verklighetsförfalskning. Så var rädd om komplexiteten och mångtydig¬heten i din bild av verkligheten. Ja, du skulle kanske rent av vårda din förvirring, för den är möjligen den sannaste bild du har av verkligheten!

Men då återstår den tredje delen i denna tredelade predikan – först tesen i form av den yta som måste genomskådas, därefter antitesen i form av det falska, inbillade genomskådandet. Och så nu till sist det sanna genom¬skådandet:

Visst kan det verka som en självmotsägelse när jag först säger att förvirringen kan vara den sannaste bilden av verkligheten och sedan påstår att det skulle finnas ett sant genomskådande. Ja, möjligen är det en självmotsägelse men i så fall är den en ofrånkomlig del av förvirringen. Jag tror nämligen att det genomskådande som Maria gör av Jesus i evangeliet är ett exempel på ett sant genomskådande. Visst kan man avvisa hennes slöseri som ansvarslöst och t o m ge Judas rätt i att man borde ha sålt oljan och gett pengarna till de fattiga. Men också denna förnuftighet kan genomskådas så att man ser igenom Marias handling och ser bortom det jordiskt rationella. Ungefär som när vår gästande judinna sa när någon påpekade att det var energislöseri att göra som de ortodoxa judarna och sätt på spisen dan före sabbaten för att slippa bryta mot det judiska budet att man inte får göra upp eld på sabbaten. Hon svarade bara: ”Gud är inte matematik”

Jag tycker att du ska tänka så när du tittar ner i din plånbok om en liten stund när det är dags för Lutherhjälpskollekten – fundera på om inte du vågar vara lika överflödande som Gud är mot dig bara genom att låta dig finnas till!

Jag tror alltså att det verkligen finns förutsättningar också här i denna komplicerade, mångtydiga tillvaro - jag tror att det också här finns förutsättningar för ett sant genomskådande av den verklighet som ständigt strömmar emot oss. Om vi tänker oss genomskådandet av verkligheten som att man borrar sig ner genom en byggnad uppifrån och ner. Först en yta som utger sig för att vara byggnadens botten men som du snart har borrat dig igenom, genomskådat, och upptäckt en våning under den första med en ny yta som utger sig för att vara bottenytan – själva sanningen om varför han svarade så när du sa det där! Sådär kan du fortsätta och borra dig igenom våningsplan efter våningsplan men hur ska du då veta när du är framme, när du inte längre behöver ifrågasätta din tolkning? Jo, den princip jag vill föreslå skulle kunna sammanfattas med orden: KÄLLAREN ÄR LJUS!

När du nått ett tolkningsplan där det är ljust, där du ser kärlek och omtanke, kanske missriktad omtanke men ändå omtanke. Kanske kärlek som ser ut som något annat men som du på detta våningsplan ändå kan identifiera som kärlek. När du på ett våningsplan upplever detta ljus som får dig att återfå din tro på Gud, mänskligheten och själva livet. Ja, då är du framme! Då behöver du inte borra mer. Då har du genomskådat allt som behöver genomskådas för källaren är ljus. Gud är alltings botten och eftersom Gud är ljus så är källaren ljus.

Visst, risken är att du blir lurad precis som killen jag känner som hade gjort till en princip att alltid lita på bilhandlare hur skumma de än verkade. Men att bli lurad på lite pengar är ändå en uthärdbar förlust jämfört med att bli lurad på tilliten till andra människor. Det kan hända att den där våningen där du ser ljus har andra och mörkare våningar under sig, men jag är övertygad om att under de våningarna finns det ändå allra längst ner en källare som är fylld av ljus eftersom Gud är ljus och människan är skapad till Guds avbild. Du behöver inte tränga igenom varje mörk våning, du behöver inte avslöja alla lögner för risken är att du blir färgad av allt det mörker du då måste igenom. Och bitterheten är ett alltför högt pris att betala! Sanningen kommer ändå att uppenbaras förr eller senare. Det enda du behöver genomskåda är mörkret – har du nått ljuset så är du framme, kanske lurad men ändå framme, framme i ljuset där Gud är god, människor begripliga och du själv välsignad.