Gudstjänst i Stensjökyrkan
Långfredagen  2017
Stefan Risenfors
Texter
Jes 53:1-12
Epistel  1Kor:2:1-10
Evangelium Mark 15:21-41
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Jesaja skriver:Vem av oss trodde på det vi hörde

Paulus skriver:Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet,..

Jesus ropar: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

 Det där var ett citat från var och en av dagens bibeltexter och citaten har det gemensamt att de alla pekar på det chockartade, totalt överraskande och obegripliga i Jesu död på korset. Det borde inte vara så här att den godaste människan som levat på denna jord betraktas som jordens avskum, torteras och avrättas med den grymmaste av avrättningsmetoder. Det borde inte vara på det viset men samtidigt vet vi ju att det är precis så det är, det är precis så vår tillvaro ser ut alltför ofta. Att just de vackraste, finaste och mest värdefulla rycks bort just när de behövdes som mest. Barn som förlorar sin mamma eller pappa, barn som dör innan de knappt fått smaka på livet… Vi vet att det där pågår hela tiden, det där obegripliga, det där orimliga som inte går att få att passa in i något som helst rimligt trossystem. Allt tyder på att vi har ett systemfel, ett grundfel inte bara i vårt trossystem utan i hela tillvaron.

 Men när jag hade skrivit de orden i morse tittade jag ut genom fönstret och såg att solen av grannarna Nykvists husgavel skapade en skugga på grannarna Kvists husgavel. Och det gjorde att knopparna på grannarna Ekmans äppleträd plötsligt syntes i kontrast mot den där skuggade husgaveln. Jag hade inte lagt märke till de där knopparna tidigare men nu syntes de plötsligt tydligt på femton meters avstånd just för att de blev ljusgröna lysande punkter mot den mörka skuggan.

 Är det så att döden och allt det obegripliga, mörka och fula i tillvaron behövs för att göra allt det vackra synligt för oss? Att tillvarons skuggor är till för att synliggöra allt det underbara som vi annars inte skulle lagt märke till och än mindre tackat för? Precis som att jag inte skulle sett de där knopparna om inte grannhuset legat i skugga! Är det så att just allt levandes sårbarhet gör det så dyrbart för oss? Vi vet ju av egen erfarenhet att när det vi längtat efter blir en självklarhet som finns i överflöd överallt och när som helst, så förlorar det sitt värde för oss.

 Nej, jag vet inte om den förklaringen har någon som helst tyngd när det gäller inte bara korset på Golgota utan alla obegripliga smärtsamma kors som dyker upp utefter vår livsvandring. Och jag vet med säkerhet att på det individuella planet har det ingen som helst tyngd. Om mitt barn dör så duger det inte att börja prata om att skuggorna behövs för att göra det vackra synligt.

 Men det vi kan kostatera när vi står inför Jesu kors, det är att det faktiskt är en spegel av den tillvaro som är vår. Korset i all sin vidriga avskyvärdhet är en trovärdig bild av hur livet ser ut för somliga människor i detta ögonblick. Och eftersom jag är så trött på alla sminkade verklighetsbilder så är jag så tacksam för att det står där. För när jag söker en tro som kan hålla mig upprätt i livets alla skeden så duger det bara med en tro som gör hela tillvaron rättvisa, en tro som inte förskönar och harmoniserar utan erkänner tillvaron i befintligt skick. Jag vill ha en tro som är mer av blues än av schlagerfestival, om ni fattar vad jag menar. Och det är precis det jag finner i alla berättelserna i världens mest lästa och kanske mest obegripliga bok – Bibeln. Där finns rum för allt som livet rymmer. Där möter jag hjältar som kan inspirera mig men där möter jag också skitstövlar och svinpälsar som lyfts upp ur sina livsträsk och visar att förlåtelsen är möjlig också för mig.

 Jag är tacksam för att Bibeln emellanåt är obegriplig för precis så är livet, fyllt av paradoxer – motsägelser som förblir motsägelser ända in i kaklet på den här sidan döden. Men nu var det ju inte en bok som blev fastspikad på det där korset utan en levande, ömtålig, sårbar, ömklig människa. Ja, idag vill jag betona Jesus som just människa. För det är inte en oberörd suverän Gud som hänger där och låtsaslider på korset utan just en kvidande människa som i sin outhärdliga smärta känner sig övergiven av allt och alla.

 Kanske har några av er hört talas om ett av konsvärldens mest kontroversiella fotografier. Det är precis 30 år sedan bilden togs av den amerikanske fotografen Andres Serrano och den föreställer ett plastkrucifix nedsänkt i fotografens egen urin. Piss Christ heter konstverket, konstnären har anklagats för hädelse och upprepade gånger har utställningar attackerats av kristna aktivister just pga. det här fotografiet.

 När jag först hörde talas om den här bilden så blev jag också provocerad. Men eftersom jag tror att provokationer ibland är nödvändiga så tänkte jag efter och kom fram till att en sån här bild kanske är precis vad som behövs för att förstå det som hände på Långfredagen. Korset blir så lätt polerat och distanserat, som på altaret eller som ett tjusigt silversmycke att hänga om halsen. Men vad det handlar om är ju något precis lika fysiskt och frånstötande och illaluktande som urin. Jesus sänktes ner i djupet av vår mänsklighet, han delade villkoren för de mest utsatta av jordens människor och hos dem luktar det inte rökelse och parfym utan snarare just urin. Det finns inget vackert över korset i dess ursprungliga funktion, inget polerat och finstämt utan det handlar om ett rått och brutalt sätt att avrätta människor för att samtidigt tillfoga dem så mycket smärta som möjligt.

 Nu har jag inget emot polerade silverkors för jag vet att de symboliserar det vackraste som finns – en kärlek som inte känner några gränser. Men en gång om året tycker jag att vi bör karva fram det ursprungliga korset i all sin frånstötande brutalitet. Men samtidigt finns det något i Långfredagens berättelse som absolut inte får stängas in i Långfredagen. Långfredagen får inte bli en liten parentes som vi skyndar förbi på väg mot Påskdagen! Nej, Långfredagen rymmer ett mönster som vi är kallade att bära med oss varje dag i våra liv. Mönstret heter genom död till liv och innebär att Jesu död inte bara är en punktuell händelse som inträffade en gång för 2000 år sedan utan Jesu död utgör startpunkten för ett helt nytt paradigm, ett helt nytt sätt att förstå verkligheten. Detta nya paradigm skulle man möjligen kunna beskriva som en sten i skon. En sten som tvingar mig att stanna upp, kanske sätta mig ner och tänka till över det som hände. Den där katastrofen, det där misslyckandet, den där krisen – var det bara ett nederlag eller fanns det en fördold seger i det som skedde? Korset ger oss nämligen mönstret att det som ser ut som nederlag kan vara total seger. Som kristna tror vi ju att när Jesus dör på korset i det som ser ut som ett totalt nederlag, så är det i själva verket på ett högre plan en total seger över allt vad ondska och lidande heter. Han led, han uthärdade ända till slutet och det räckte att en gjorde det för att det där hålet i dödens mur skulle skapas – hålet ni ser just bakom korset på altaret!

 Korset säger oss att i varje nederlag kan det ligga en fördold seger och omvänt säger det att i varje seger kan det ligga ett fördolt nederlag. Så ta med det mönstret som en sten i din sko från den här dagen – en sten som tvingar dig att stanna upp och fråga dig: vad gjorde den där segern egentligen med mig? Vad gjorde det där nederlaget egentligen med mig? Allt är inte vad det synes vara, inte när vi ser det i ljuset från den mörkaste och mest strålande platsen på vår jord – Golgota! AMEN