Predikan
 Den som du ser Anden komma ner och stanna över, han är den som döper med helig ande.
Det där låter inte helt lättbegripligt - döpa med helig Ande. Och om man rör sig i frikyrkokretsar kan man ibland få frågan: Är du Andedöpt? i betydelsen: Har du fått några andliga nådegåvor?
Men dopet verkar alltså ha med den helige Ande att göra och då kan vi från början konstatera att dopet är ett mysterium. Vi talar ju ibland om våra två sakrament, dopet och nattvarden, som ”de heliga mysterierna”. Det innebär bl.a. att vi bara kan beskriva dopet i form av bilder, som i bästa fall säger något men aldrig allt om vad dopet är.

Så låt oss då börja med en sådan bild: Idag är det 6 juni och därmed Sveriges Nationaldag. Den firas till minne av att Gustav Vasa utsågs till kung just 6 juni år 1523 och det markerar starten för konungariket Sverige.
Nationaldagen handlar alltså om vår identitet som svenskar, det handlar om vår gemensamma historia på denna utsträckta halvö i norra Europa. Vi människor har ett behov av att höra till, att få vara en del av en större gemenskap, ett VI och i det sammanhanget kan minnesdagar som National­dagen vara viktiga. De hjälper oss att minnas att vi hör till, att vi är en del av en större gemenskap.

Samtidigt kan man konstatera att det där med nationalkänsla – det är vi svenskar inte särskilt bra på, utom när det gäller sport. I almanackan är det knappt tre veckor mellan norrmännens 17 maj och svenskarnas 6 juni, men i verkligheten är det ljusår mellan de båda dagarna när det gäller firande, uppmärksamhet och nationaldagskänsla. Kanske har det att göra med att Norge är yngre som självständig nation, kanske har det att göra med att Norge var indraget i 2:a världskriget – man är helt enkelt mer tacksam för sitt land, det är inte så självklart som för oss svenskar.Och det som är självklart, det blir ofta bortglömt – som en stackars nationaldag som kanske aldrig varit särskilt folklig utan mer ett politiker­projekt. Och detta att vara svensk – vad är det som förenar oss egentligen? Vad är det mer än ett gemensamt språk som gör oss till svenskar? Det är där det bränner till mellan alla vajande fanor den 6 juni – vad är det egentligen vi firar? Bakom de vackra högtidstalen och bortom det påkostade prinsessbröllopet om ett par veckor öppnar sig en tomhet och jag tror att den tomheten beror på att vi helt enkelt förlorat den allra viktigaste delen av vår kollektiva identitet.
 Och då tänker jag inte på att Zlatan vägrar spela i landslaget och jag tänker inte heller på att Björn Borg lagt racketen på hyllan. För det finns en nationell tomhet som inte kan fyllas ens om Robin Söderling idag vinner Öppna Franska Tennismästerskapen. Och jag tror att den tomheten har att göra med att svenska folket så sällan tänker på vad de där båda gula strecken på svenska flaggan står för. De bildar ju faktiskt ett kors men hur ofta tänker man på det?

Och nu börjar vi närma oss dopet. Med nationaldagen som hela Sveriges dag och 1 maj som halva Sveriges dag, så kan man konstatera att medan det sekulära Sverige har 1,5 röd dag i almanackan så har det kyrkliga Sverige så där 60 röda dagar varje år! Även om man till de 1,5 sekulära helg­dagarna lade till Jul och Påsk som Svensk Handel i viss mån har lyckats annektera, så är det ändå bara 3,5 helgdagar mot 60! Vilken fattigdom – vilken usel grund för en icke kyrklig nationell identitet! Och den ende jag vet om som försökt göra något åt det är Tage Danielsson i sin Postilla från 1965 där han introducerar ett alternativt kyrkoår, och motiveringen är så pass lysande att den måste få plats här i predikan: