Påskdagen 2022

Kristus är uppstånden

Högmässa i Stensjökyrkan
Påskdagen 2022

Stefan Risenfors
Texter

GT Hosea 6:1-3
Epistel Apg 3:14-16
Evangelium Luk 24:1-12
<<Föregående  >>Nästa

Predikan

Lukas berättar att det var två Marior och en Johanna som hade gjort upptäckten av den tomma graven men när de kommer fram till lärjungarna har de tydligen hunnit berätta för fler för Lukas skriver: Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna.

Reaktionen från lärjungarna var den väntade när en hel skock uppskakade kvinnor kommer och berättar något orimligt. Kvinnor var ju inte ens vittnesgilla i domstol vid den här tiden: De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem...

Men en gestalt lösgör sig ur den skeptiska lärjungaflocken: Lukas skriver: Men Petrus sprang genast bort till graven.

Hur stort är ditt universum? Finns det plats för det ovanliga, det sällsamma, det oväntade, det märkliga eller finns det rent av plats för det omöjliga? Petrus är den ende av lärjungarna som kanske inte direkt tror på kvinnornas vittnesbörd, men som ändå är beredd att själv undersöka. Han ger det omöjliga en chans och springer bort till graven.

Så hur gör då vi? Står vi kvar bland de skeptiska eller springer vi med Petrus? Eller hör vi rent av till kvinnorna, till dem som gjort upplevelser i livet som vi helt enkelt inte kan blunda för? Ja, troligen finns alla de här tre grupperna representerade här i kyrkan idag och det är det som gör att jag trivs så bra i just det samfund som jag råkade födas in i för 65 år sedan. Just att här finns plats för såväl de brinnande, bubblande tvärsäkra som de lite försiktigt nyfikna och de skeptiskt avvisande som kanske ändå längst inne går och bär på ett flämtande kanske – kanske ändå att det finns något stort och omvälvande där bakom alla orden och riterna!

Varje söndag är en påskdag. Det var ju pga att Jesus uppstod den här dagen som somliga kristna församlingar redan på 100-talet började fira söndagen som vilodag istället för lördagen som ju var tradition i den judiska miljö där kristendomen först växte fram. Det blev vanligare och vanligare och år 321 fastställde kejsar Konstantin att söndagen skulle vara de kristnas helgdag just för att Jesu uppståndelse var det absolut mest avgörande i den kristna tron. Om varje söndag är en påskdag så är alltså Påskdagen söndagarnas söndag – den främsta av alla söndagar under året.

Men vad är det då som är Påskdagens innersta budskap? Vad är det för färg som vi vill ska färga av sig på alla övriga söndagar under året? Vad är det för doft som vi vill ska spridas från just den här söndagen till alla andra söndagar?

Ja, det märkliga är att det är ett tomrum som står i centrum. En tom grav. En död kropp som borde ligga där som inte längre ligger där. När kvinnorna ser den tomma graven börjar de inte omedelbart jubla utan Lukas skriver: De visste inte vad de skulle tro. Att inte tro sig veta – det är en öppenhetens position som jag tror att vi behöver odla i alla möjliga sammanhang. Att tillåta frågetecknet att vara ett frågetecken och inte omedelbart räta ut det till ett tvärsäkert utropstecken. En mängd sådana utropstecken intill varandra bildar ett staket så tätt att inget till slut kan passera. Det var ju så fariséerna hade gjort – de visste så mycket, de hade läst skrifterna utan och innan och rådfrågat lärda rabbiner så att till slut alla frågetecken var uträtade till utropstecken som bildade ett så tätt staket att det hade förvandlats till en ogenomtränglig mur, bakom vilken de hade förskansat sig, odlande sin tvärsäkerhet. Därför kunde de inte upptäcka den Messias de väntat på när han hade stått framför deras egna ögon. Och ur deras låsta perspektiv blev Jesus en farlig charlatan, en bedragare som genom sin karismatiska vältalighet mycket väl skulle kunna föra hela folket vilse. Därför måste han i deras ögon dö, han hotade ju folkets hela trygghet, den trygghet som manifesterades i templets bastanta murar. Det tempel som han hade sagt skulle störta samman, alltså måste han omedelbart undanröjas.

Men nu var alltså hans grav tom, liket låg inte där det enligt all logik borde ligga. Så kristendomen föds i ett tomrum och den kristna tron kan inte leva om inte något av detta tomrum bevaras i varje troendes hjärta. För risken är att fariséernas utropstecken bara ersättas av nya utropstecken, lika tätt packade, lika tvärsäkra och då är det inte längre en levande Kristus vi bär i vårt inre utan ett välbalsamerat lik, precis lika kallt, stelt och livlöst som Lenins kvarlevor där i mausoleet i Moskva.

Det som händer när kvinnorna står där i den tomma graven och inte vet vad de ska tro, det är att det plötsligt dyker upp två män i skinande kläder och säger: Varför söker ni den levande här bland de döda? Den balsamerade Lenin behöver inget rörelseutrymme där han ligger i sin kista för han är död och döda ligger där man lagt dem. Men Jesus är levande och är man levande behöver man rörelseutrymme på samma sätt som fostret i mammas mage behöver kunna röra sig fritt där i livmodern. Så frågan till oss idag är vilket sorts utrymme vi erbjudit den levande Jesus – är det en trång kista mer ägnad döda kroppar eller är det något som mer liknar en livmoder där det finns rörelseutrymme för en levande Jesus som möjligen befann sig i ett statiskt tillstånd de där timmarna mellan Långfredag och Påskdag men som både före och efter den pausen är extremt rörlig och därtill oförutsägbar.

Mausoleum eller livmoder? Där har du alternativen när det gäller hur den här Påskdagen ska landa i ditt liv det kommande året. Vill du ha en förutsägbar Kristus som ligger stilla och håller sig på sin plats så måste du tyvärr ta död på honom igen. Fördelen med det är att du får ha ditt ifred, du får fortsatt ha kontrollen över ditt liv, åtminstone i någon bemärkelse. En återdödad Jesus kommer inte att störa dig på något sätt och du kommer inte att behöva ompröva något av dina tvärsäkra utropstecken vare sig bland dina åsikter eller i ditt sätt att leva. Nackdelen är det inte kommer någon värme från den där döda kroppen och du kommer med tiden att känna dig oerhört ensam i hans livlösa sällskap. Lika ensam som du skule känt dig i Lenins sällskap där i mausoleet.

Om du istället lyssnar till de båda männen vid den tomma graven och inser att du inte kan söka den levande bland de döda, så kan du välja att erbjuda Jesus en sorts livmoder i ditt inre. Då får han vara precis så levande som han är, då får han möjlighet att överraska dig och gå åt vänster istället för åt höger som du hade väntat dig, och lite senare vika av åt höger när du och alla mänskliga auktoriteter i din närhet hade räknat med att gå åt vänster. Livet blir lite mer oförutsägbart i sällskap med en levande Jesus med sprattelutrymme i ditt hjärtas livmoder. Lite mer oförutsägbart men också mer levande för om du erbjuder honom den tomhet, den öppna rymd han behöver så får du del av hans liv och det är vad Påsken handlar om! AMEN

Låt oss be:
Herre, du vill leva i våra liv – ge oss då modet att något lite släppa kontrollen så att du får det utrymme du behöver för att verkligen kunna leva i oss! AMEN