Martyrerna

Annandag Jul 2001  
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors
Evangelium Matt 10:32-49
<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Trots att jag heter Stefan efter den förste kristne martyren, så tror jag att flera av er vet mycket mer om martyrskap än vad jag vet. Inte nödvändigtvis för att jag skulle ha varit fegare än er och inte vågat stå för min tro, utan snarare för att martyrskap mer handlar om vem som bekänner och i vilken miljö man bekänner än vad som sägs. Om jag som präst talar om Jesus eller gör ett ställningstagande som är färgat av min kristna tro, så är det ju knappast något uppseendeväckande för omgivningen. Åtminstone inte om omgivningen vet att jag är präst. Jag säger ju bara vad jag förväntas säga, vad jag t.o.m. har betalt för att säga! Men om ni som inte är präster och inte är anställda inom kyrkan gör samma ställningstagande så kan det ge upphov till något slags martyrium - att ni får lida för er tro. Framförallt om ni gör detta ställningstagande i en miljö där tron är allt annat än självklar.

Sannolikt är det alltså ni som lever närmare martyriet. Att en präst talar om Jesus är ju inget uppseendeväckande, men om ni gör det på era arbetsplatser eller bland era icke-kyrkliga bekanta på fritiden, då kan det säkert bränna till. Det biter på ett helt annat sätt när ni tar namnet Jesus i era munnar och framförallt när ni gör det där man inte hade väntat sig det. Det går an att sjunga om Jesus när man sitter i kyrkbänken under julen, men om någon börjar dra in Gud och Jesus i resonemangen om ett helt vanligt svartjobb, då är det oerhört provocerande. Nej, Gud ska hålla sig på sin plats och det är i kyrkan, eller möjligen någon annanstans om prästen är med. Men om Gud läcker ut ur kyrkan och nämns i helt vanliga profana samtal mellan helt vanliga människor, då blir människor utmanade och då ligger åtminstone det lilla martyriet nära. För under det fromma omslagspapperet i kyrkan kan Gud uppfattas som en välgörande sentimental verklighetsflykt, men utan det fromma omslagspapperet, ute i det helt vanliga livet, blir Gud påträngande och utmanande. Där blir det nämligen så uppenbart att Han har ett ärende som gäller varje aspekt av människor liv! Då blir människor ifrågasatta, och då försvarar de sig, ibland brutalt och hänsynslöst.

Tro inte att jag har kommit med fred till jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd. Så säger Jesus själv i dagens evangelium. Men hur stämmer då detta med julens fridsbudskap?- änglarna ovanför Betlehem sjöng ju om Frid på jorden!

Jo, förvisso bringar barnet i krubban frid till jorden. Men inte frid till varje pris. Det finns en falsk frid som kan råda t ex i en familj - en ytlig frid som döljer underliggande motsättningar, sår och konflikter. Lars Noréns pjäser handlar ju ofta om detta - hur fasaden spricker i ett fridfullt men kärlekslöst äktenskap. Likaså återfinns ett liknande tema i flera av Ingmar Bergmans filmer och i den danske regissören Thomas Vinterbergs film Festen. Den falska friden måste bringas att krackelera och brytas ner, för den döljer sanningen och det är sanningen som ska göra oss fria, enligt Jesus.

När vi i höstas gjorde en församlingsenkät här i Stensjökyrkan och bl.a. fick resultatet att andligheten bland de aktiva här i kyrkan knappast kan karakteriseras som hängiven, så var det också exempel på att sanningen kan vara smärtsam men ändå ofrånkomlig. Just när vi kanske började känna oss så nöjda med stigande gudstjänstdeltagande och en så positiv atmosfär, då får vi beskedet att vi fortfarande har en mycket lång väg att gå. Det var inget lättsmält besked men det fick oss kanske att resa oss upp ur våra insuttna positioner och ge oss av igen tillsammans med den Mästare som ständigt är på väg. Det handlar om uppbrott, ständiga uppbrott. Och uppbrott gör alltid ont. Ändå är uppbrottet ofrånkomligt för den som vill följa Jesus, men den smärtan är alltid värd sitt pris för han ger tusenfalt igen. Det har martyrerna i alla tider förstått - och den här dagens budskap är att också vi måste lära oss det. Att den sanna tron alltid har ett pris som du måste betala, men att tron alltid är värd sitt pris även om den skulle kosta oss allt vi har och själva livet därtill i det allra bokstavligaste martyriet.

Det mest påtagliga i dagens evangelium är att Jesus talar om att splittring inom familjen är ett möjligt pris som hans lärjungar kan få betala. Det här är ett pris som somliga här i församlingen får betala varje vecka eller åtminstone varje gång de deltar i gudstjänsten. Jag tänker på alla dom som är ensamma i sin familj om att tro, eller åtminstone ensamma i familjen om att vilja uttrycka sin tro med gudstjänstdeltagande. För många kan detta vara en mycket svår konflikt - helgerna är ju på något sätt också familjens gemensamma egendom. Alla i familjen kan inte disponera sin fritid oberoende av varandra utan man måste försöka finna kompromisser och jag menar att en sådan kompromiss t.ex. skulle kunna vara att man under en period låter sitt gudstjänstdeltagande utgöras av veckomässor och inget annat. För om jag inte kan få med mig min familj till kyrkan så kan det ibland vara rätt att avstå från gudstjänstdeltagande. Det är i så fall också ett slags martyrium - jag avstår från något som är viktigt för mig för att skydda och bevara något som är ännu viktigare - äktenskap och familj.

En sådan kompromiss är fullt möjlig för den kristne att göra när det gäller gudstjänstdeltagande, eftersom gudstjänsterna inte är ett mål i sig utan ett medel för att uppnå det som är det verkliga målet - gemenskap med Gud. Men när det gäller själva detta mål så blir det omöjligt med kompromisser - då gäller det som Jesus säger i evangeliet: Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig. Det finns alltså en gräns för den kristnes ödmjukhet och kompromissvillighet. Att man inte kan kompromissa genom att ta avstånd från något man håller heligt, det är uppenbart. Men det finns också andra kompromisser som blir omöjliga att göra för den som vill vara en Jesu lärjunge. Också om min egen familj skulle vara min motpart finns det vardagskompromisser som jag inte får göra eftersom de kränker mitt samvete. Det kan handla om att vägra medverka till något slags brottslighet även om det skulle handla om den tyvärr så socialt accepterade ekonomiska brottsligheten. Det kan handla om att vägra kompromissa när det gäller min syn på äktenskap och sexualitet eller barnuppfostran. Det finns alltså moralfrågor som är så förbundna med min kristna tro att jag inte kan kompromissa med dem utan att kränka både mig själv och min tro. Och då handlar det om att lyda Gud mer än människor även om det skulle innebära förlust av mina allra viktigaste gemenskaper och sammanhang!

Ett martyrium behöver alltså inte handla om att mina fiender angriper mig för min tro, utan ett martyrium kan också handla om att mina vänner överger mig och att min familj börjar behandla mig som en fiende. Så dyrt kan priset vara när det goda blir det bästas fiende, när det inte handlar om att välja mellan ont och gott utan mellan det goda och det allra viktigaste! Men även om priset är så högt, så är det värt att betala så länge mitt martyrium är ett verkligt martyrium och inte bara ett religiöst kamouflage för mer privata motiv. Och detta är det sista vi ska dröja vid idag - martyriet som religiöst kamouflage.

Den här sortens inbillade martyrium har ju varit smärtsamt aktuellt den här hösten med alla galna självmordsterrorister - någon har fått dem att tro att de offrar sitt eget liv i ett nödvändigt martyrium i kampen för Guds rike. Precis som Ayatollah Khomeini en gång gjorde när han skickade ut småbarn som minröjare med en biljett till Paradiset i ett snöre om halsen. Precis så har några andra gjort den här hösten när de skickade 19 unga muslimska män i döden tillsammans med alla andra terroroffer den 11 september. De trodde sig vara trons hjältar och försvarare mot en gudlös västerländsk civilisation och de insåg aldrig hur lurade de var. Det är inte om dem utan om deras uppdragsgivare Jesus talar när han säger: Den som förleder en av dessa små som tror, för honom vore det bättre att ha kastats till havets botten med en kvarnsten om halsen. (Mark 9:42)

Men samma ord kunde ha tillämpats om dem som sände ut kristna soldater i korståg eller som fick andra uniformsklädda mördare att tro att de slogs för sin tro och för sin Gud.

Men låt oss ta mer näraliggande exempel på martyrium som kamouflage: Låt oss ta exemplet med mannen som plötsligt upplever en missionärskallelse, som plötsligt bara måste ut och missionera i fjärran länder trots att han har familj hemma i Sverige, en familj som inte upplever samma kallelse. Han skulle givetvis kunna åberopa Jesusorden vi hörde i dagens evangelium och kunna avfärda samvetsbetänkligheterna som frestelser. Men tänk om hans missionärskallelse bara är hans egetfabricerade religiösa kamouflage för motiv som att han vill ha mer äventyr i sitt liv, eller att han är trött på det stilla familjelivet?

Eller för att återvända till Ingmar Bergmans filmer - prästen i "Den goda viljan", han som ska föreställa Bergmans egen far och som tvingar med sig sin fru från Uppsala upp till Norrlands glesbygder bara för att han upplever en kallelse just dit. Kanske var det en verklig kallelse och kanske var det ett verkligt martyrium att behöva ta konflikten med hustrun! Men det kan också ha varit mycket mer mänskliga och privata motiv som han kanske omedvetet dolde bakom begreppet kallelse.

Innan man tänker tanken martyrium och börjar beväpna sig med trons sköld mot alla invändningar så är det alltså viktigt att man rannsakar motiven för sitt handlande. Och om det handlar om viktiga livsval så klarar man inte den självrannsakan på egen hand - man behöver en andlig vägledare, en pålitlig andlig vägledare som inte bara talar i någon organisations intresse. För som så ofta när det gäller kristet liv - handlar det om urskillningens nådegåva. Och även om man har den gåvan när det gäller andra så har man den inte när man själv är inblandad - då måste man ha hjälp av andra för att skilja mellan andarna och pröva motiven. Men om man väl har gjort det och kallelsen kvarstår, då återstår att följa den även om priset skulle vara ett martyrium.

AMEN