Julbön 2015

 Predikan

Den där skattskrivningen. Ännu ett uttryck för en ockupationsmakts gräns­lösa arrogans. Skattskrivningen var ju till för att det romerska imperiet skulle kunna registrera alla skattepliktiga medborgare i alla länder de ockuperat. Skattepengarna behövde kejsaren för att kunna betala alla sina tusentals soldater. De ockuperade skulle alltså tvingas betala lönerna åt sina förtryckare. Det var skattskrivningen som gjorde att Josef och Maria befann sig i Betlehem när tiden var inne för Maria att föda. Ockupationsmakten var obeveklig – här gavs inga dispenser ens för höggravida kvinnor utan Maria tvingades gå eller möjligen sitta på en åsnerygg – sådär 14 mil. Jag läste om en grupp svenskar som härom året vandrade på den pilgrimsled som finns mellan Nasaret och Betlehem. 10 dagar tog det för dem att komma fram till Betlehem och ingen av dem var höggravid!

Den Josef och den Maria vi möter i julevangeliet är alltså två utmattade människor. Förnedrade och förtryckta och så den stängda dörren till värdshuset, utkastade i ett gammalt stall och kanske med en gnagande oro över att det barn de väntar ska ha tagit skada av den mödosamma tvåvec­korsvandringen. Är det så att Gud använda kejsar Augustus obarmhärtiga skattskrivning för att få Jesusbarnet att födas i Betlehem. Annars skulle ju inte profetiorna stämma. De som talade om att Messias skulle vara av kung Davids ätt och att han skulle födas i Davids hemstad Betlehem. Profeten Mika skrev ju 700 år tidigare:

Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter, skall jag låta en härskare över Israel komma, en som leder sin härkomst från forntiden, från det längesedan förflutna.  Ja, folket skall vara utlämnat till dess hon som skall föda har fött…

En härskare som leder sin härkomst från forntiden … Ja, det var tusen år tidigare som David hade fötts där i Betlehem. Trehundra år senare profe­terar Mika och ytterligare 700 år senare infrias profetian. För det judiska folket är deras egen historia hela tiden levande, ett slags samtidighet där det som sker idag belyses och tolkas genom det som hände för länge sedan.

Vi kanske lever i en motsatt kultur, en historielös kultur där varje generation menar sig vara historiens höjdpunkt som inte har något att lära av tidigare generationer. Det finns ett modernt begrepp som kan användas för det här lite överlägsna synsättet, kolonialism. Det kommer av den överlägsna attityd som de gamla kolonialmakterna visade mot de territorier de koloniserade – man förkastade den lokala nedärvda kulturen till förmån för sina egna seder och bruk som man tvingade på sina kolonier. Och man gjorde det för att man trodde att man därigenom hjälpte de koloniserade folken upp ur deras vidskepliga mörker, man var så övertygad om sin egen kulturs överlägsenhet.

På motsvarande sätt har vi ett slags kolonialt synsätt på gångna tider – det är vi som är de upplysta, det är vi som är historiens höjdpunkt! Det finns också ett klassiskt begrepp för samma sak och det är hybris, övermod – en av kyrkans klassiska dödssynder.

Men jag har ju själv stått här i predikstolen och ett antal gånger förkunnat att det bara finns ett enda heligt tempus och det är presens, nutid. Gud kan bara tas emot i nuet, i det närvarande ögonblicket. Så har jag sagt och så hävdar jag fortfarande och där låter jag möjligen som ett eko av min egen tid med dess ständiga uppmaningar att fånga ögonblicket och leva i nuet, mindfulness som det också kallas. Säger jag då inte emot mig själv när jag nu hävdar att vi har något att lära av kulturer där historien är lika närvaran­de som nuet?!

Möjligen gör jag det och då med stöd av en annan sanning som jag ofta upprepat från den här predikstolen, nämligen att tron bara kan beskrivas i paradoxer, motsägelser! Det är ju så med våra jordiska sanningar att om de förstoras till alltför entydiga så förvandlas de till en lögn. Jag tror att hemligheten ligger i något slags helig tempus-treenighet där dåtid, nutid och framtid som en triangel måste få inrama vår bild av verkligheten. Problemet är att vi ofta flyr till en av de där tre sidorna – just nu är kanske risken störst att vi gräver ner oss i nuet utan de perspektiv på nuet som dåtiden och framtiden kan ge. Men visst finns det många människor också idag som på motsvarande sätt har kantrat till att leva i dåtiden eller i en diffus framtid dit allting bara skjuts upp om och om igen.

Det handlar alltså om balans, balans att kunna leva i nuet men tolka detta NU med hjälp av historien. Jag tänker då i viss mån på den stora världs­historien men jag tänker ännu mer på vår egen privata livshistoria. Det kan räcka långt bara att lära sig se tillbaks på den gångna dagen, spana efter det Gud gav mig men också spana efter de tilltal jag inte uppfattade nu men kan se nu efteråt. Men också de stora linjerna i min egen livshistoria har mycket att lära mig när det gäller att förstå varför jag har det som jag har det och känner som jag känner. På samma sätt kan tankar på framtiden ge perspektiv på det som är just nu – bara tanken på att det svåra som jag upplever just nu en dag kommer att vara en del av en mer eller mindre försonad och accepterad livshistoria. Att inse att de flesta mörka grottor i livet inte är grottor utan tunnlar – det finns ett ljus där framme någonstans även om jag just nu inte kan se det!

Och kanske är det just det där sistnämnda som är julens allra starkaste budskap. Varje nyfött barn bär ju löften om en framtid, varje nyfött barn är ytterligare en spik i kistan för alla tappade sugar och allt uppgivet livsmod. Varje nyfött barn är en trotsig spottloska rakt i djävulens ansikte, han som hela tiden vill få oss att bara se mörker. Och om varje barn bär denna trotsiga framtidstro, hur mycket mer då inte det lilla barn som ikväll ligger där i halmen i stallet i Betlehem. Särskilt om vi vågar tro på det Jesaja profeterade om detta barn:

Ty ett barn har fötts, en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn:
Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.
Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns…

Du kan inte göra dig själv och världen en större tjänst än att faktiskt våga tro på det löftet! AMEN