Gud Fader, Son och Ande

Högmässa i Stensjökyrkan
Hel.Tref. dag 2012
Stefan Risenfors

Texter

GT-text 5 Mos 6:4-9
Epistel Apg 2:24-35
Evangelium Matt 11:25-27

<<Föregående >>Nästa

Beredelseord
Dagens GT-liga text inleds med den klassiska judiska trosbekännelsen, kallad Shema Israel efter inledningsorden. Varje from jude bad på Jesu tid den här bekännelsen både morgon och kväll varje dag. Lite som att man varje dag två gånger tog ut kompassriktningen i livet. Bekännelsen lyder så här:
Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.

En svensk bibelforskare upptäckte för 50 år sedan att när Jesus frestades av djävulen ute i öknen så frestades han just utifrån den här trosbekännelsen. Han frestades att inte älska Gud av hela ditt hjärta, att inte älska Gud med hela sin själ och att inte älska Gud med all sin kraft. Djävulen sätter alltså in sin stöt precis i centrum av den judiska tron men Jesus består provet.

Också vi frestas ständigt till att inte älska Gud av hela vårt hjärta, med hela vår själ och med all vår kraft. Och i motsats till Jesus så består vi inte provet särskilt väl, för denna bekännelse talar ju om en helgjutenhet som knappast finns hos vanliga människor. Ingen av oss består provet men tack och lov har Gud öppnat en annan väg till rättfärdighet när Kristus dog för våra synder. ”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet” som det uttrycks i en psalm. Så låt oss då med både sorg och frimodighet komma inför Gud och bekänna…

Predikan

I april medverkade vi i församlingen i Kvarnbydagen genom att vi arrangerade en religionsdialog mellan en panel som utgjordes av tre unga troende – en jude, en kristen och en muslim. När jag frågade vad de hade svårast med hos de andra religionerna så svarade både juden och muslimen att det var att vi kristna tror på tre gudar och det finns ju bara en. Kanske främst av den anledningen menade sig också juden stå närmare islam än kristendomen. Det här förvånade mig en hel del – att de båda uppenbar­ligen inte begrep sig på treenighetsläran. För mig var det närmast obegrip­ligt att man kunde tolka treenighetsläran som att vi tror på tre gudar.

Av den här upplevelsen skulle man kunna dra två olika slutsatser – dels att den svenska skolan inte förmått förmedla en så grundläggande sak som att kristendomen är monoteistisk, alltså tror på en enda Gud. Dels att det är oerhört lätt att bli hemmablind – för mig har detta med en treenig Gud alltid varit på nåt sätt självklart, en självklar utgångspunkt. Men om man tänker efter är det ju inte särskilt svårt att förstå att man utifrån kan tolka treenigheten som att vi tror på tre olika gudar – Fader, Son och Ande. Jag är ju impregnerad av bilder som förklarar att det ändå är en enda Gud – bilden av triangeln, bilden av vatten som möter oss i tre olika skepnader - som vätska, som is och som ånga – men som ändå alltsammans är H2O! Eller bilden av Skaparen som omfamnar världen med två armar – den ena är Jesus, den andra är den helige Ande. De här bilderna är så självklara för mig att jag aldrig insett det obegripliga i treenighetsläran. Så hemmablind kan man alltså bli!

För nog är treenighetsläran obegriplig och hur skulle det kunna vara på något annat sätt? Hur skulle ett mänskligt försök att beskriva Guds natur någonsin kunna bli begripligt? Om det hade varit begripligt hade vi varit tvungna att stava gud med litet g, och då hade det handlat om en mänskligt definierad avgud. Men om vi stavar Gud med stor begyn­nelsebokstav så antyder det att det handlar om ett mysterium som i grunden är omöjligt att förstå för den mänskliga hjärnan!

Detta som en kommentar till den här söndagens namn och tema: Heliga Trefaldighets dag med temat Gud - Fader, Son och Ande. Nu till evangeliet vi hörde: "Jag prisar dig, fader, himlens och jordens herre, för att du har dolt detta för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn.” Ja, så sa Jesus i texten och det påminner om ett annat känt Jesusord som vi upprepar i varje dopgudstjänst: ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in” (Matt 10:15)

Vad handlar det här om? Jesus verkar öppna en enda väg till Guds rike, alla andra är uppenbarligen oframkomliga, och denna enda väg är att vi alla måste bli som barn! Och varför har en text med det här innehållet hamnat på just Heliga Trefaldighets dag? Låt mig försöka ge ett svar på de här frågorna med hjälp av begreppet kategori. Det slår mig att det svaret kommer att vara ett typiskt vuxet sätt att resonera och då kanske det är diskvalificerat från början eftersom Fadern, enligt evangeliet, har dolt mysteriet för de lärda och kloka och uppenbarat det för dem som är som barn. Men jag gör ändå ett försök att närma mig frågan och hoppas att det är tillräckligt olärt och oklokt för att ändå kunna vara sant i någon bemärkelse.

Det finns en uppenbar likhet mellan en hårddisk på en dator och en mänsklig hjärna. Likheten utgörs av att hårddisken måste formateras innan den kan användas – det betyder att den måste delas in i många små block, små fack. Innan den här formateringen är gjord går det inte att lagra något på en hårddisk.

Motsvarigheten till hårddiskens små fack är i den mänskliga hjärnan det vi kallar kategorier. Hjärnan måste bygga upp de här kategorierna för att sortera all information som kommer in genom ögon, hörsel, lukt och smak. De kategorier som byggs upp motsvarar den värld vi har runt omkring oss – så när jag ser några träbitar som sitter ihop på ett visst sätt så identifierar jag det som kategorin stol. Då lägger vi det synintrycket i facket för stolar.

Den här indelningen av hjärnan i kategorier är helt nödvändig för annars skulle tillvaron bli helt kaotisk! Om vi inte skulle kunna jämföra med tidigare erfarenheter och tolka synintrycken för att kunna sortera dem i olika kategorier så skulle allt vi ser ha utgjorts av obegripliga former. Igen­kännbarheten är nödvändig och därför behöver vi kategorierna som ett slags sorteringsfack i hjärnan. Och på samma sätt med t ex det vi hör med våra öron – om vi inte hade kategorier för olika ord och språk så hade allt bara varit obegripliga läten.

Så länge vi rör oss i samma igenkännbara miljöer så fungerar hjärnans kategorier alldeles utmärkt för det mesta. Enda problemet är väl när vi satt fördomsfulla underetiketter på kategorierna, typ: Smålänning = snål. Stockholmare = dryg. Norrlänning = tyst. Kyrkbänk = obekväm. Präst = obegriplig. Men då är det inte kategorierna det är fel på utan fördomarna!

Men om vi skulle lämna våra välbekanta miljöer och komma till en främmande planet med en sorts varelser som vi aldrig sett förut så skulle vi få problem med våra kategorier. För vi har ingen kategori för en varelse som ser ut som en…. ja, som en tillplattad spis med nåt geleliknande eller snarare marmeladliknande hängande från den nedre delen av det som hade varit vindrutetorkaren om det hade varit en bil … Ja, ni hör – vi famlar efter bilder som liknar det vi ser som vi aldrig sett förut. Och det finns faktiskt en hel bok i Bibeln som är full med den här sortens famlande språkbilder och det är Bibelns sista bok – Uppenbarelseboken – där Johannes i drömsyner skådar in i världar han aldrig tidigare sett.

För att sammanfatta: kategorierna är bra utom när de är försedda med fördomar och utom när vi hamnar i helt nya miljöer för då räcker de inte till. Om vi då tänker oss erfarenheter som är vad vi kallar metafysiska, alltså andliga, himmelska eller vad vi vill kalla erfarenheter som inte hör till vår normala materiella värld. För de här erfarenheterna har vi ju inga kategorier och då blir det som för Johannes i Uppenbarelseboken eller för den som hamnar på en främmande planet med konstiga varelser. Språket räcker inte till, hjärnan har inget att jämföra med och det enda vi kan göra är att använda liknelser ur den värld vi känner till – typ tillplattad spis.

När vi talar om Gud med stort G så handlar det om något som är större än allt vi kan begripa. Vi har ingenting att jämföra med och därför kan vi bara använda liknelser och bilder, ett slags närmevärden som aldrig kan komma i närheten av vad det egentligen handlar om – detta vi kallar Gud! Vi tvingas alltså hela tiden förminska Gud till våra kategorier. Och det blir som att försöka lägga ett 300 meter långt containerfartyg i en besticklåda!

Resultatet blir att vi måste skära ner fartyget i väldigt små delar och det går åt väldigt många kök för att få plats med hela båten! Man skulle kunna påstå att det här är vad kyrkan håller på med hela tiden när vi sätter epitet på Gud och kallar Gud för allsmäktig, evig, kärleksfull, barmhärtig o s v. Och slutsatsen blir att det bara är en av kyrkans alla dogmer som är bokstavligen sann och det är det klassiska SEMPER MAJOR, ALLTID STÖRRE. Gud är alltid större än våra beskrivningar!

Nu äntligen till detta med barnen i dagens evangelium. När vi föds har vi inga kategorier – det är som att det nyfödda barnets hjärna utgörs av en enda stor behållare. Barnet har ju inget att jämföra med, allt är lika nytt och fantastiskt eller lika självklart! Inga kategorier, inga förutfattade meningar, inga fördomar – som när Adam och Eva första gången trädde ut i Edens Lustgård! Och kanske finns den här aspekten med när Jesus säger att vi alla måste bli som barn för att komma in i Guds rike och när han säger att hans Fader har uppenbarat mysteriet för dem som är som barn! Det är högt i tak i barnets världsbild, inga begränsningar av vad som är möjligt respektive omöjligt. Allt bara är – barnet tar in hela verkligheten utan att förminska den till trånga mänskliga kategorier. Och kanske är det bara så vi kan ta emot Gud som treenig Fader, Son och Ande – med barnets vidöppna ögon som låter mysteriet vara vad det är! AMEN -