Prövningens stund

Högmässa i Stensjökyrkan
1:a söndagen i fastan 2019
Stefan Risenfors
Texter
GT 1 Mos 4:3-7
Epistel Jak 1:12-15
Evangelium  Matt 16:21-23
<<Föregående  >>Nästa

 Beredelsetal:
Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken…

Det där är ord ur dagens GT-liga text och ni vet nog vad Kains sänkta blick ledde fram till… i sin avundsjuka och bitterhet slog Kain ihjäl sin bror Abel. Men var det då så konstigt att han sänkte blicken? Var det då förvånande att Kain blev avundsjuk och bitter? Båda offrade ju till Gud men det står: Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva men inte på Kain och hans gåva.

Har Gud alltså favoriter, gunstlingar, älsklingsbarn? Är Gud inte rättvis? Ja, jag vet inte hur ni ser på skapelseberättelsen i Bibeln men jag ser den delvis som en beskrivning av hur det är att vara människa. Och hur många har inte upplevt just detta; att mamma och pappa tyckte mer om min bror eller syster än om mig. Att jag aldrig blev sedd eller uppskattad och aldrig dög när jag jämfördes med den där favoriten. Kanske är det inte sant, kanske tyckte pappa och mamma verkligen lika mycket om mig men i relationer mellan människor finns bara subjektiva sanningar och jag vet att det är många som bär den där upplevelsen med sig genom livet och kanske får den dom att sänka blicken som Kain. Det är sällan det slutar med att man slår ihjäl sitt syskon men den där känslan av orättvisa kan bli en börda som tynger mig under ett helt liv, och så skapas en bitter människa!

Kanske är det många av oss som bär på upplevelser av orättvisa. Det behöver inte ha handlat om föräldrarna utan det kan ha varit upplevelser senare i livet. Låt oss idag lämna den bitterheten inför korset där Jesus dog för oss – för korset lär oss att för Gud är vi alla älsklingsbarn. Låt oss bekänna…

Predikan

Satan! Hur ofta talar vi om Satan i kyrkan? Inte så ofta! Trots det nämns Satan 29 gånger i de fyra evangelierna och ytterligare 25 gånger nämns han vid sitt andra namn – djävulen. Det allra mest provocerande tillfället är det vi hörde om i evangeliet – när Jesus kallar den främste av sina lärjungar för Satan: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.” Och det är alltså ingen mindre än Petrus han talar till, den Petrus som Jesus utnämnde till kyrkans ledare.

Situationen är alltså den att Jesus just har berättat för sina lärjungar att han måste lida och dö. Men Petrus vägrar att acceptera att hans mästare ska behöva utsättas för detta. Förmodligen såg han framför sig hur alltfler skulle ansluta sig till deras rörelse och så småningom skulle de kanske t o m kunna slänga ut de ogudaktiga romarna ur landet. Petrus såg Messias framför sig – en segrare! Men Jesu väg var en annan, hans väg var offerlammets väg, den lidande kärlekens väg och när Petrus talar emot den vägen så identifierar Jesus Satan i Petrus. Satan som redan tidigare har frestat Jesus att välja en lättare väg, den gången i öknen efter 40 dagars fasta när han försökte få den utsvultne Jesus att använda sina gudomliga krafter till att göra bröd av stenar. Och nu dyker alltså samme Satan upp igen i skepnad av den främste av lärjungarna, kanske den som stod Jesus närmast av alla hans vänner. Jesus identifierar alltså en frestelse och den kommer ur Petrus mun, men Jesus vet att alla frestelser har sitt ursprung i Satan och därför tilltalar han Petrus som Satan.

Vad är det då vi kan lära av detta? Ja, knappast att vi ska kalla våra vänner för Satan när de säger emot oss. Men däremot kan vi lära oss att det för Jesus var alldeles självklar att det fanns en ond makt i tillvaron som ständigt hotade det gudsrike som han försökte utbreda. Vi kan också lära oss hur Satan jobbar – han jobbar förklädd. Alltid kamouflerad till något som verkar gott och riktigt. Utan förklädnaden skulle ju inte frestelsen vara en frestelse. Nej, det är just kamouflaget som gör frestelsen till en frestelse för om det inte var något som vi uppfattade som något gott så skulle vi ju inte känna oss frestade.

Och här var det alltså Petrus vänliga omtanke om Jesus som var förkläd­naden. På det sättet ville Satan få Jesus att överge den strategi som var den enda som kunde krossa Satans makt och herravälde. Kärleken är det enda verksamma medlet mot hatet på samma sätt som ljus är det enda bote­medlet mot mörker. Det går nämligen inte att bekämpa mörker med mörker och lika lite går det att utplåna ondskan med hat och våld.

Men nu har jag i fem minuter pratat om Satan som om han verkligen fanns och jag anar att det kan störa en del av er för han ingår liksom inte i en mo­dern människas världsbild. Men detta att Satan var så verklig för Jesus – ska vi bara avfärda det som att Jesus var ett barn av sin tid då den sortens vidskepligheter var allmän egendom? Nej, jag tror inte det. Jag tror nämli­gen att vi inte ska utesluta att Satan finns, på riktigt. Inte som en person, inte som en figur med horn och eldgaffel i handen men ändå verklig. Åtminstone behöver vi föreställa oss en Satan för annars gör vi inte tillvaron rättvisa.

På ett sätt är det ju lite märkligt om vi i kyrkan inte låtsas om existensen av en ond makt när den föreställningen är så extremt närvarande i kulturen. Inte bara i gamla sagor med häxor och troll utan också i den moderna fantasylitteraturen och i nästan varenda långfilm. Ondskan finns alltså och kanske ska vi kalla den för Satan för att göra den riktigt tydlig. Särskilt behöver vi vara uppmörksamma på denne Satan inom oss själva. För på samma sätt som Satan kunde ta Petrus i besittning så kan han också bo i oss. Och om vi vägrar att se det så riskerar vi att gå väldigt vilse.

I den ignatianska andligheten som vi har studerat på tisdagskvällarna under det senaste året så ser vi en andlig traditions sätt att beskriva det här. Ignatius som själv var gammal militär beskriver den andliga världen som ett fältslag mellan två härar. Han talar om att vi måste välja mellan de två baneren, alltså flaggorna som bars av fanbärarna för att tydliggöra vilken av de stridande makterna man represen­terade. Och han talar också om tröst och misströstan som ett sätt att identifiera den gode andens röst och den onde andens röst inom en människa.

Och kanske är det just detta vi behöver ta med oss från den här söndagen – insikten om att det finns två motsatta röster inom oss, insikten om att det finns något inom oss som inte vill oss väl, en destruktiv kraft, en demon, en Satan. Det finns en röst som vi inte ska börja förhandla med och just för att inse allvaret är det kanske inte fel att beskriva denna destruktiva röst som en demon eller Satan.

Och kanske är det just i vår tid vi behöver höra det här. I vår tid när vi tror oss ha identifierat Satan i form av de andra – IS-soldaterna, terroristerna. Då är det lätt att bli blind för den mer kamouflerade Satan vi alla bär på.

Vi lever också i subjektivitetens tidsålder då alla ska finna sin egen privata sanning genom att stanna upp och lyssna till sina egna känslor. Och det är alldeles utmärkt att stanna upp och lyssna till sina känslor så länge man är medveten om att det inte bara är den gode anden som talar genom dina känslor utan också den onde anden. Dina spontana känslor kan alltså leda dig väldigt fel som när du känner dig förorättad och känner att du har rätt att ge igen, som när du är mer förstående mot dina egna misstag än mot andras, som när du ständigt ser dig själv som offer och andra som förövare.

Men nu låter kanske det här helt hopplöst – om vi har fienden bakom våra egna linjer, om vi inte ens kan lita på oss själva! Det låter som att leva i det gamla Östtyskland där man inte kunde veta vem i familjen som var angivare åt säkerhetstjänsten Stasi.

Fast även om det kan låta så hotfullt så är det inte alls på det viset att leva som kristen. Vi har en Frälsare som visar oss vägen genom sin helige Ande. Och då är det ändå våra opålitliga känslor som kan visa oss vägen genom det som Ignatius kallade tröst – om du känner frid och inte oro eller misströstan inför den inre rösten, så kan du våga tro att det är Guds gode ande som talar inom dig. Ett säkert kännemärke på den gode andens röst är också att den hela tiden vill föra oss på kärlekens väg. Just den väg som Jesus gick upp till Jerusalem och så länge vi går i hans sällskap och håller oss tillräckligt nära honom så går vi inte vilse. Men vi kommer ändå emellanåt att snubb­la på vägen och förlora Jesus ur sikte. Precis som Petrus kommer vi ibland att lyssna till och t o m bli talespersoner för den onde anden. men kom då ihåg att den Petrus som Jesus kallade Satan, han blev förlåten och upprättad.

Det var ju två lärjungar som svek, både Petrus och Judas Iskariot. Men medan Judas gick bort i självförakt och förtvivlan så vågade Petrus tro att Jesu kärlek var ännu större än hans svek. Så han gick tillbaks till gemen­skapen med de andra lärjungarna och där mötte han förlåtelsen hos Jesus själv.

Och när vi nu står i början av fastans tid för eftertanke så kan vi ägna en tanke åt just detta. Vilken annan organisation skulle välja en svikare som Petrus till sin förste ledare? Men kyrkan är inte vilken organisation som helst och mönstret ger oss Jesus när han vid ett tillfälle säger till Petrus: Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Hemligheten var att Petrus tvingats lära sig att han inte kunde lita bara till sig själv, alla hans miss­lyckanden och svek hade lärt honom ödmjukhet, lärt honom att kraften bara fanns hos Jesus. Han hade tydligare än någon annan insett att han bara var en förlåten syndare och därmed hade han funnit den fasta grund som är den enda grunden både för kyrkan och för varje enskild kristen. AMEN