Enheten i Kristus
Högmässa i Stensjökyrkan
14:onde eft. tref. 2017
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Texter
Gt Amos 9:11-15
Epistel 1 Kor 1:10-13
Evangelium Joh 17:18-23

Beredelsetal

Idag har vi kyrkoval. Vi har fem olika nomineringsgrupper som ställer upp lokalt och ännu fler på stifts- och riksplan. Det betyder att vi inte är överens om allting. Annars skulle det bara behövas en enda lista att rösta på. Vi behöver inte vara överens i kyrkan, det är t o m bra att vi inte är överens för olika perspektiv kan berika varandra. Paulus liknar t ex de kristna vid lemmar i samma kropp och påpekar att lemmarna MÅSTE vara olika för att kroppen ska fungera! 

Kyrkan är alltså ingen åsiktsgemenskap utan en gemenskap som har mycket djupare rötter än åsikter. I vår syndabekännelse lyfter vi fram att vi ibland inte klarat av att se den där djupare gemenskapen med de som har andra uppfattningar än vi. Låt oss erkänna denna vår oförmåga och be och bekänna…

Predikan

Evangeliet vi hörde handlar om enheten mellan oss kristna. Men enhet kan vara så olika saker. Ibland kan enheten pressas på ovanifrån ungefär som när föräldrar ryter åt sina kivande barn att de ska vara sams i baksätet på bilen. Ibland kan enheten vara en politisk kompromiss som ingen egentligen är helt nöjd med. Ibland kan enheten vara ett maskhållande där man egentligen är djupt oeniga men utåt sett håller masken och visar upp en fasad av enighet. Men enheten mellan oss kristna har ett mycket högre mål än så, ett mål som poeten Ylva Eggehorn har sammanfattat i en dikt som jag med ojämna mellanrum återkommer till. Dikten heter Ett folk och idag ska dess 9 verser få disponera hela predikan:

men ett folk ska inta landet

där var och en vet vem han är

och har lagt det framför de andras fötter

”Där var och en vet vem han är … det finns också en risk ett en gemenskapen utplånar individerna inom gemenskapen. Då bildas ett VI som inte utgörs av tydliga unika individer utan individerna är upplösta till en anonym massa, ett ansiktslöst kollektiv med en destruktiv tendens att kunna förvandlas till ett drev, ett uppbåd, en pöbel där maktmänniskor plötsligt kan få skrämmande stor makt.

Jag tror inte att vi kan göra gemenskapen en större tjänst än genom att se till att dess individer finner sin individualitet och därmed sin unika plats i gemenskapen. Det är allas uppdrag att se till att var och en vet vem hen är och har lagt det framför de andras fötter

… ingen bär sitt ansvar ensam

ingen lämnas ensam med sin skuld

brödet som delas vid borden är fyllt av tårar

Precis som när det gör ont i hela kroppen när en kroppslem är skadad så är någons smärta hela gemenskapens smärta – ingen lämnas ensam med sin skuld. Vi bär den tillsammans så som Paulus skriver i Romarbrevet: gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.

… någon sjunger en sång som ska föras vidare

hemligheten fördjupas ju mer den delas

glädjen i allas ögon växer på väg till

den som behövde den

Som Paulus skrev är också glädjen delad glädje: gläd er med dem som gläder sig.. I den sanna gemenskapen gror inte avundsjukan när någon lyckas särskilt väl utan glädjen delas – din glädje är vår glädje! Den djupaste glädje vi delar uttrycks i vår gemensamma lovsång till Gud och när den glädjen förs vidare från enskild till enskild så kommer den förr eller senare till den människa i gemenskapen som särskilt mycket behövde den just då!

… ingen blir hel utan att ha speglat

sina dagar och nätter i allas hjärtan

givna till varandra för alltid vi som

förut inte var ett folk

 I en större gemenskap kan inte alla spegla sig i alla, där kommer det alltid att finnas människor som jag känner enbart till namnet eller utseendet. Men i den större gemenskapen kan alla ha någon att spegla sig i, någon inför vilken hen vågar vara sårbar och misslyckad. Därför behöver varje större gemenskap utgöras av mindre smågrupper där vi kan vara givna åt varandra på djupet, där hela våra liv får plats och inte bara den sminkade framsidan.

… fångar i våra egna kroppar och minnen

blir vi aldrig mer efter det som hänt oss

ingen kan vika undan med blicken och säga:

du hör inte till mig

… efter det som hänt oss … men vad är det då som har hänt oss? Jo, vi har upptäckt varandra i de trasigas gemenskap. Vi har var och en förstått att det inte bara är jag som är trasig och vilsen utan att den ofullkomligheten gäller oss alla. Då behöver inte längre smärtan vara fången i våra egna kroppar och i våra egna minnen utan smärtan kan delas och då blir den så förunderligt mycket lättare att bära.

… brödet som delas vid borden sammanfattar

att vi har tagit emot varandra som gåvor

utrustade med varandra dricker vi vinet

så som han givit sitt liv

för att församla oss

I nattvarden uttrycks den här enheten om och om igen ”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp. Så är vi fastän många en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.” Kristus har gett sitt liv för oss och hur skulle vi kunna svara på den kärleken med något mindre än att försöka leva ut den enhet som han ville skapa med sitt offer. Det är inte vi som offrar något utan vi blir tvärtemot utrustade med varandra – vi får del av varandras resurser mer och mer när gemenskapen fördjupas!

… och när vi vet att vi kommer och går till Fadern

när vi har rest oss tyst i en lugn förvissning

om att förlåtelsen verkligen är vår egendom

genom hans seger

På samma sätt som barn kan leka vilt och tryggt också i en främmande miljö så länge pappa är närvarande som ett nav att cirkla omkring. På samma sätt vågar vi ta ut svängarna och leva ut den individualitet som på något sätt helgats genom gemenskapen. Vi vågar för vi vet att vår gudomlige Fader hela tiden är närvarande i vår mitt – på samma sätt som en pappa som hela tiden står beredd att hålla om och plåstra om.

… då ska vi böja oss ner vid syskonens smutsiga fötter

och vi ska sjunga en ny sång om Fadern och Sonen

och Anden de tre som är ett och som ger sina liv

till varandra: Gud är en evig gemenskap

Det är den ortodoxa kyrkotraditionen i öst som särskilt betonat att gemenskapen mellan de tre i treenigheten ska vara en bild för vår kristna gemenskap på jorden. Det är de som påmint oss att Gud är en evig gemenskap. På samma sätt som Fader, Son och Ande tjänar varandra ska vi tjäna varandra – då blir syskonens smutsiga fötter inte ett problem utan en möjlighet för oss att än en gång få uttrycka att vi är till för att tjäna varandra.

… ett folk ska inta landet

ska återerövra skapelsen

och lämna den i Faderns händer

att dela ut till fler

I dessa dagar försöker somliga bygga murar mellan folken på jorden – folkslag ställs mot folkslag med slagord som ”Sverige åt svenskarna” Då uppstår något slags tävling – vem är tillräckligt svensk för att få räknas till vårt folk?  Får man hälsa utan att räcka fram handen? Får man ha huvudbonad också när det är sommar? Måste man visa minst 60% av huden när man badar i offentliga badhus för att få kallas svensk? Sådär kan vi hålla på tills till slut bara 35 urinnevånare på Västgötaslätten mellan Falköping och Herrljunga är de enda riktiga svenskarna för enligt en rasbiologisk undersökning från början av förra seklet så var den ariska rasen särskilt ren just där...

Men begreppet folk kan vara något helt annat. Ett folk kan vara inkluderande och öppet både inåt och utåt och det är det folket som Ylva Eggehorn beskriver i sin dikt. Det är det folket som ska inta landet, inte med våld, inte med kolonisation och imperialism utan som en värme människor emellan. En oemotståndlig värme som gör att vi dras till varandra. En gemenskap som växer inifrån och ut tills den slutligen omfattar hela skapelsen. Det blir först i den himmelska världen som den här gemenskapen når sin fulländning, men vårt uppdrag är att redan här och nu göra vad vi kan för att utbreda den och därigenom återerövra skapelsen som den var menad att vara, återerövra den meter för meter i trots mot alla makter som vill söndra och förstöra. Det sägs att vi lever i ett expanderande universum men en gång ska den expansionen vändas, en gång ska hela skapelsen återvända till sin Skapare. Då när Gud är allt i alla är enheten fullbordad men du och jag kan redan nu påbörja vandringen hem till enhetens Gud – och en resa börjar alltid med ett enda steg! AMEN