Predikan

Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Så inledde evangelisten dagens evangelium och jag tror inte riktigt på honom. Knappast alla. Nog fanns det bland alla tullindrivare och syndare också några som totalt struntade i Jesus. Därmed har vi inte bara noterat en liten överdrift i den heliga skrift, vi har också konstaterat att sådär kan man ju inte riktigt läsa Bibeln. Som om varje detalj var bokstavligt sann. Försöker man med det så måste man alltså tänka sig att det inte fanns en enda syndare i Israel som inte sökte sig till Jesus.

Så låt oss då börja med att se närmare på alla de syndare och tullindrivare som valde att inte lyssna till Jesus. Vad var skillnaden mellan dem och de syndare som faktiskt sökte sig till Jesus?  Ja, kanske var det att de först­nämnda inte upplevde att de behövde Jesus. Om vi använder begreppen från dagens rubrik så betraktade de sig helt enkelt inte som några förlorade som behövde bli återfunna. I deras ögon hade Jesus inget att erbjuda som dom behövde, därför brydde de sig inte om att ens lyssna på honom.

Förra söndagen handlade predikan vilka det var som självklart tackade ja till att komma till en fest – och det var de hungriga. Idag återkommer alltså samma tema – de som inte kommer till Jesus är de som inte är hungriga på det som han erbjuder. Förra söndagen handlade det om fariséerna – de som var så mätta på sin egen rättfärdighet att de inte ansåg sig behöva Jesus. Då rörde vi oss i det judiska samhällets toppskikt – då var det de allra mest respekterade som inte ansåg sig behöva Jesus. Idag är vi andra änden av samhällsstegen och rör oss bland de mest föraktade – tullindrivarna och syndarna. Båda grupperna kan alltså förhärda sina hjärtan och säga nej till Jesus och om vi översätter detta till vår situation idag så handlar det om att på samma sätt som vi finner lärjungar till Jesus på alla samhällsnivåer så finner vi de som tar avstånd från honom på alla nivåer i samhället.

Men nu har jag bara talat om en grupp som enligt evangeliets lilla överdrift inte alls finns – syndare som inte söker sig till Jesus – låt oss nu se närmare på de som texten faktiskt handlar om: de tullindrivare och syndare som ny­fiket och kanske förväntansfullt kommer till Jesus för att lyssna till honom.

För även om det inte handlade om alla så var det uppenbarligen många tullindrivare och syndare som kom till Jesus. Så många att evangelisterna ser det påkallat att gång på gång upprepa det. Kanske för att det inte var så det brukade vara när någon ny karismatisk rabbin dök upp. Det var nåt annorlunda med Jesus. Han lockade dem som inte brukade komma, de nedersta, de mest föraktade.

Men vad var det då som var så speciellt med Jesus i det här avseendet? Vad var det som gjorde att de som inte annars vågade visa sig offentligt nu vågade sig hela vägen fram för att lyssna till honom?  Det fanns säkert andra rabbiner som också förkunnade kärlek, förlåtelse, medlidande och barmhärtighet. Han var knappast den ende. Men vad var det då som gjorde skillnaden?

Ja, kanske var det för att hans ord inte bara var ord. Han satte handling bakom orden och han vågade öppet konfrontera de som förtryckte de svaga. De som lyssnade anade att hans ord var ett annat slags ord än de som de brukade höra i synagogorna. Det var ord som inte var lösgjorda från verkligheten så som det alltför ofta är med fromma ord. De där orden som liksom lättar från marken och seglar omkring utan fast förbindelse med den vardagliga verkligheten. Nej, hos Jesus var varje ord fast förankrat i mar­ken, varje ord var liksom nersmutsat av jord och blod och åhörarna kunde ana att det med en så kompromisslös förkunnare bara skulle kunna sluta på ett enda sätt - med den konfrontation med makten som Påsken berättar om. Och när vi om en stund tar emot brödet och vinet i nattvarden så är det en påminnel­se om den rent fysiska förbindelsen mellan Jesu ord och vår verklighet. Han menar allvar och han är beredd att ta konsekvenserna av de där orden han säger i Nasarets synagoga: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.

Men när vi nu hör om Jesus och hans alldeles särskilda intresse för de förlorade fåren, då ställs frågan till oss som vill vara hans lärjungar: hur intresserade är vi av de bortsprungna fåren? Vi som sitter här i kyrkan idag – är vi lika intresserade som Jesus av de där andra? De som inte är här tänker vi då kanske i första hand på. Det är ju lätt så det blir – de förlorade är ”de andra” – alkoholister och hemlösa, vilsna ungdomar med självskade­beteende, utvisningshotade flyktingar och så tiggaren utanför Hemköp. Och när vi tänker på dem så blir de så många och vi ser alla praktiska problem med att själva göra en insats. Och så tänker vi kanske att det nog ändå är bäst att samhället gör den insatsen med professionella resurser. Jag kan ju så lätt göra fel, jag kan låta mig luras, jag kan bli utnyttjad och jag har ju faktiskt inte alls den kompetens som behövs i mötet med dessa utsatta grupper… Alltså är det bättre att jag tar mitt ansvar genom att betala skatt och rösta i valet på partier som lyfter fram de svaga i samhället.

Allt det där är helt korrekt även om det låter som undanflykter för att jag inte vill ha en bil som är nerspydd i baksätet. Vi kan verkligen gå vilse när vi själva försöker hjälpa de som verkade vara de allra mest förlorade av alla bortsprungna får. Några av oss väljer ändå att göra sin insats just där, bland de allra mest utsatta och om de på vägen skaffar sig den kompetens som behövs så är de beundransvärda och verkligt goda föredömen.

Men samtidigt finns det en uppgift just för dig och mig som inte nödvän­digtvis måste handla om de allra längst ute i marginalen. Både du och jag har människor i vår egen närhet som just nu kan behöva någon som tröstar, någon som hjälper, någon som lindrar ensamheten. Vi behöver inte nödvändigtvis klättra över staketet för att söka utanför fållan för det kan finnas förlorade får också inne i fållan.

Och kanske är det just där det måste börja – att vi ser, verkligen ser männi­skan vi har bredvid oss i kyrkbänken eller kanske två rader fram eller tre rader bakom. Eller hen som har slutat komma till kyrkan av någon anled­ning som vi vet eller inte vet. Att vi ser varandra, intresserar oss för varand­ra, är beredda att lyssna på varandra. Just det där ordet varandra – inte bara ”de andra” utan ”varandra” som innebär ömsesidighet och att börja på hemmaplan och här öva upp sin lyhördhet. Att försöka skapa en gemenskap här i kyrkan där man vågar vara sårbar, där man vågar vara vilsen och för­virrad. En gemenskap där ingen behöver vara rädd för att bli trampad på eller ignorerad, en gemenskap där man får göra fel och vara fel och där förlåtelsen och tole­ransen hela tiden öppnar rummet för de där allra mest läkande samtalen där man verkligen vågar vara sig själv utan masker och förbehåll.

Vi är inte där. Vi är inte en gemenskap med alla de där kännetecknen men vi skulle idag, var och en, kunna bestämma oss för att vi vill göra vad som krävs för att vi ska närma oss det målet. Målet att vara en kyrka där vi vågar bli förlorade och återfunna varje gång vi träffas. AMEN