Jesu dop

Högmässogudstj i Stensjökyrkan
1:a eft. Trettondagen 2002 
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa

Evangelium Mark 1:9-11
Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: "Du är min älskade son, du är min utvalde."

Predikan
"Du är min älskade son, du är min utvalde." Tänk om det är så att vi blir till när någon annan ser på oss. Vi blir till som ett jag i mötet med ett du. I oss själva är vi ingenting men i mötet med någon annan blir vi till.

Det här gäller i det mellanmänskliga mötet. När två människor möts formar de varandra, och om de inte gör det så är det inget verkligt möte, bara ett sammanträffande. Därför är du inte bara en person, nej, du är många! Du har lika många jag som det antal människor du verkligen möter. Sen har du dessutom ytterligare en identitet - den gråa förbiilande varelse som du är när du rör dig i ett vakuum, när du är i människors sällskap utan att möta någon av dem.

När vi människor dömer varandra så är det därför också oss själva vi dömer, det är ju vi som har lyckats locka fram just den sidan hos den människan. Visst fanns det säkert många andra anledningar än just jag till att han betedde sig som han gjorde. Men eftersom de flesta människor oftast har tillgång till flera parallella identiteter, så var det ändå sannolikt så att han hade kunnat visa en annan sida än den där dåliga sidan när han mötte mig. Men just jag lyckades inte locka fram någon av hans goda sidor utan bara den där dåliga.

Vi skulle därför kunna betrakta varandra som speglar - i någon mån är det mig själv jag möter när jag möter en annan människa. Jag möter ju det som blev till hos den andre när han mötte mig. Nu är vi visserligen extremt dåliga speglar, det är knappast någon glasklar bild av mig själv jag möter när jag möter någon annan. Det finns så mycket eget material i spegeln som grumlar bilden, så mycket som jag inte känner till!

På något sätt är det väl så att våra speglar grumlas med åren. Vi märker ju det på att de allra tydligaste speglarna är små barn. Egentligen är vi alla medvetna om det, det är nog ytterst få människor som är totalt nollställda när de möter en liten nyfödds blick. Vi ler, vi gör grimaser och vi har oss, alldeles spontant och nästan omedvetet.

Jag påstod att du är lika många personer som de människor du möter, och så lade jag till ytterligare en - den du är i det sammanträffande som inte är något möte. Men nu vill jag lägga till ytterligare en - den du är i mötet med Gud!

"Du är min älskade son, du är min utvalde." Så sa rösten från himlen till Jesus när han stod där i Jordanfloden med Johannes. Den på senare tid mest ökända och uppmärksammade skildringen av den scenen står fotografen Elisabeth Ohlson för. Den bilden var kanske den som uppfattades som allra mest provocerande i hennes bildserie Ecce Homo. Provokationen bestod i att Jesus avbildades helt naken och att det dessutom kunde uppfattas som att det fanns något slags erotisk spänning mellan Jesus och Johannes Döparen. I hela bildserien framställs ju Jesus som homosexuell.

Jag ska inte kommentera den där bildserien, det har så många redan gjort, men jag vill kommentera vad jag tror var Elisabeth Ohlsons syfte med just den här bilden av Jesus och Johannes Döparen. Jag tror att hon verkligen tänkte på orden som i detta ögonblick hördes från himlen: "Du är min älskade son, du är min utvalde." I Elisabeth Ohlsons version är det alltså en ung homosexuell man som de orden riktas till. Och oavsett vad vi tror och tycker om homosexualitet så är vi nog överens om att de orden nog är de viktigaste för en ung homosexuell att höra: "Du är min älskade son, du är min utvalde." Just den människa som brottas med sin identitet, just den människa som upplever sig stå vid sidan av, som inte är som andra, just den människa som upplever utanförskap behöver få höra just de orden: "Du är min älskade son, du är min utvalde."

Och vi behöver alla få höra de orden, för det är när vi inte hör de orden som vi går vilse, som vi fylls av självförakt. Och faktiskt är det så att de orden är uttalade av Gud inte bara över Jesus utan över varje människa, över de flesta av oss har Gud t.o.m. sagt de två gånger. Först när vi föddes. Vi skulle inte finnas om inte Gud hade velat oss, vi finns till av Hans vilja eftersom Han inte har övergivit sin skapelse. Jag tror inte att det är på BB som orden sägs över oss första gången, utan jag tror att de sägs nio månader tidigare. Just i det ögonblick då vi blev till inuti våra mödrar, just då sa Gud: "Du är min älskade son, du är min utvalde." Också över alla dessa barn som dött av missfall eller genom abort har Gud sagt de här orden: "Du är min älskade son, du är min utvalde." Vi kan inte hindra att Gud väljer ut också de barn som naturen eller vi väljer bort!

Den andra gången de där orden yttrades över oss var när vi döptes, också då sade Gud: "Du är min älskade son, du är min utvalde." Han bekräftade det utväljande som Han redan hade gjort när vi blev till. Men varför finns då inte de orden med i dopritualet? Jag antar att det beror på att man är rädd för att Jesu dop ska blandas ihop med vårt dop. Jesu dop var ju ett alldeles unikt dop i och med att han genom det invigdes till en helt unik livsgärning. Medan vårt dop är ett dop till syndernas förlåtelse så är Jesu dop ett dop av någon som är utan synd. Detta kan alltså vara anledningen till att de här orden inte läses i dopritualet. Men även om de alltså syftar direkt på Jesus i sitt bibliska sammanhang så tror jag att de samtidigt syftar på varje människa. Vi är verkligen Guds älskade barn, vi är verkligen utvalda av honom!

Men vad får då detta för konsekvenser? Ja, då vill jag återvända till där jag började - detta att vi blir till i mötet med andra. Jag konstaterade ju då att vi alla har många olika personligheter eftersom olika människor har förmågan att locka fram olika delar av våra sammansatta personligheter. Men om vi bara blir till i mötet med andra människor så kommer vi att vara rotlösa som människor. Vi har då inget verkligt jag utan bara en massa lösa personlighetsfragment som dyker upp i olika konstellationer allteftersom de roller vi spelar gentemot de människor vi möter. Men vårt allra djupaste, sanna jag når vi inte genom att studera alla de här rollerna. Vårt sanna jag kan vi nämligen bara finna i mötet med Honom som skapade oss och som samtidigt sa de där orden: "Du är min älskade son, du är min utvalde." Det är i mötet med Honom som jag blir till, på riktigt, bortom alla roller jag spelar.

Du behöver någon vars kärlek inte är beroende av dina prestationer, ditt utseende, din framgång, din moral. Du behöver någon som älskar dig hur du än är och hur mycket du än sviker. Du behöver någon som älskar dig vad som än händer, också om alla andra överger dig. Du behöver inte leta mer för Han finns och Han har redan funnit dig och varje dag viskar han de där orden in i ditt liv: "Du är min älskade son, du är min utvalde." Det är bara hos Honom du upptäcker vem du egentligen är!

AMEN