Skärtorsdagsmässa i Stensjökyrkan
17 april 2025
Anna Sophia Bonde

<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

Att fira påsk på judiskt sätt, det innebar förstås att äta påskalammet. Under den judiska påsken i Jerusalem offrades tusentals lamm, alla präster tjänstgjorde, det var stora förberedelser för alla familjer.

Men ibland hände det att man inte fick tag i något lamm. Vi kan fundera på varför Jesus inte tar en bit lamm och säger ”Detta är mitt kött…”. Varför tar han bröd?

I Lukas 22:15 säger Jesus till lärjungarna: jag har längtat mycket efter att äta denna påskmåltid med er! Den repliken kan tyda på att de var tvungna att äta påskmåltid lite i förväg. Det är viktigt att måltiden blir av, det verkar vara bråttom.

I traditionen, om man inte hade ett lamm, då skulle man ändå äta bröd, s k ”matsah” och bittra örter. Jesus bröt antagligen det bröd som i det judiska ritualet kallades ”afikoman”, som enligt en exeget var ”den allmänt accepterade rituella ersättningen för ett påskalamm”.

Det var inte helt ovanligt, att behöva fira påsk utan lamm. Det kunde vara att man befann sig för långt ifrån templet, på resa nånstans. Vid sådana tillfällen representerade matsah-brödet påskalammet.

En messiansk-judisk kommentar till Markus skriver: Yeshua (alltså Jesus) talar om för dem att de ska följa mannen med vattenkrukan. De går och gör iordning allt de behöver för sedermåltiden/påskmåltiden. De köper matsah, de blandar de bittra örterna och de förbereder vinet, dukar bordet och gör allt iordning för måltiden förutom en sak, det allra viktigaste. Det finns inget lamm.

Sedan tillåter författaren sig en liten midrash, en texttolkning:

Simon Petrus utbrast: Mästare!

Yeshua svarade: Ja, min son.

Simon sade: Vi har matsahbröd och bittra örter, vin och mat, men var är lammet, påskalammet?

Yeshua svarade: Gud kommer att utse åt sig påskalammet, min son.

Visst låter det som Isak som talar med Abraham när de är vid Moria. Den gången behövde inte Abraham offra sin älskade son utan tog istället en bagge som fastnat med hornen i en törnbuske.

Men den här gången är det Jesus, Yeshua, som är påskalammet. Det är ingen tillfällighet att de inte har något lamm. Jesus är lammet.

Och det är alltså ingen tillfällighet att den kristna nattvarden inte firas med lammstek. Brödet representerar påskalammet.

Jag nämnde det märkliga ordet ”afikoman”. Det översätts ”det som kommer efter”. Ibland är det en efterrätt. Det är det man äter i slutet av måltiden. Hade man själva lammet så var det lammet som var ”afikoman”, lammet kom sist i måltiden, var höjdpunkten av måltiden.

I judisk tradition har det ofta varit förknippat med förväntan på Messias. Man kan översätta inte bara ”det som kommer” utan också ”han som kommer”. Välsignad är Han som kommer i Herrens namn.

Ett sista citat ur samma bok: I sedermåltider (påskmåltider) efter templets ödeläggelse – som skedde år 70 e Kr – äter man afikoman till minne av påskalammet. För att minnas använder man en bit osyrat bröd som en ersättning för lammet.

När vi ikväll firar Skärtorsdagsmässa så är det till minne av Jesu påskmåltid med sina vänner. De fick en kväll tillsammans med glädje och sång. Under sedermåltiden sjunger man flera psaltarpsalmer, 113-118 och 136. Såhär låter det i Ps 118: Öppna för mig rättfärdighetens portar, jag vill gå in genom dem och tacka Herren. Detta är Herrens port, de rättfärdiga går in genom den. Jag tackar dig för att du svarade mig och blev min frälsning. Den sten som byggnadsarbetarna kastade bort har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, underbart är det i våra ögon. Detta är den dag som Herren har gjort, låt oss på den jubla och vara glada! O, Herre, fräls oss (alltså: Hosianna!). O, Herre, låt allt lyckas väl! Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn.

Jesus är porten, genom vilken vi får gå in och tacka. Han är stenen som ratades, som Gud gjorde till hörnstenen. Han är den som kommer i Herrens namn.

Därför, när vi ikväll firar Skärtorsdagsmässa, så är det för att minnas den kvällen (var det år 33?), den sista stunden av värme och glädje innan de går ut i kvällen, innan Judas förråder sin vän med en kyss, innan Jesus ber i Getsemane, innan Han blir tillfångatagen. En stunds gemenskap före ensamheten.

I en av de bästa fastepsalmerna sjunger vi: För att du nedsteg hit till de plågade, hit till de dömda, vet vi att ingen ensamhet finnes mer, vet vi var Gud är.

Det är en mäktig berättelse som vi, allihop, är indragna i. Du och jag är en av alla dem som Jesus dog för. En av alla dem som Gud älskade så att Han gav oss sin ende Son för att var och en som tror på Honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

I en tidning som gjorde reklam för något tv-program med Ernst Kirschsteiger läste jag ordet ”påskmys”. Det är en otroligt märklig ordsammansättning. Påsken är mycket men mysig är den inte. Visst kan vi mysa till det hemma, kanske med lammstek om vi har råd, vi kan pynta med påskägg så att det ser festligt ut.

Det går att fullständigt frikoppla påsken från anledningen till att påsken finns. Jag läste nån gång om Arthur Conan Doyle att han var så förbittrad på att han bara blivit känd för Sherlock Holmes. Han hade andra böcker som han var mycket mer stolt över, som han menade var mycket mer ”han” än de där deckarhistorierna. Och så är det. Författare förfogar inte över sitt eftermäle, det blir som det blir. Läsarna gillar det de gillar. Därför kan inte kyrkan kräva att människor som säger sig fira påsk också ska göra det med Jesus i centrum. Det är möjligt att ”fira påsk” utan att Jesus är med. Det är sorgligt men sant.

Vi läser hos Paulus: Jesus dog för oss medan vi ännu var syndare. Jesus dog för alla som söker påskmyset, utan Honom. Jesus dog för alla som är otrogna, avundsjuka, bittra, som krigar, skräpar ner, som sviker, som är högmodiga, likgiltiga.

Han säger själv: det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Det är för dem Jesus kommer. Det är för oss.

Kanske har vi en bit kvar till att upptäcka att vi är med i den skaran. Kanske har polletten inte trillat ner än, att vi behöver Honom. Och det hjälper inte att jag står här och påstår att vi behöver Honom. Det hjälper inte ens för mig själv. Det är möjligt att tro något i huvudet utan att känna det i hjärtat. Utan att det är riktigt på riktigt för en.

Men gudstjänsten vill föra oss närmare Honom. Vill få oss att förstå att vi hör ihop med Honom. Vill få oss att ta emot i vårt hjärta vad det betyder att vara så älskade.

Välsignad är Han som kommer. Må Han få komma in till vars och ens hjärta. Nu får vi komma inför Honom och be och bekänna.