Predikan
Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen.

Idag är det du och jag som står där längs vägen för att ta emot Jesus när han rider in i ett nytt kyrkoår, ett nytt Nådens år! Vi står där i all vår inbördes olikhet, precis som Jerusalemsborna. Några tar av sig sina mantlar och lägger dem framför åsnans hovar. Andra skulle aldrig få för sig att smutsa ner sin mantlar men de skär av kvistar från träden istället och tillsammans bilder mantlarna och palmbladen en lång matta som Jesus rider fram på. Ungefär som när statschefer landar med sina flygplan och man lägger ut en röd matta nedanför flygplanstrappan för att hedra dem. Det är bara det att den här mattan är spräcklig av olikfärgade mantlar och gröna palmblad.

Jag tror att Jesus gillade den där spräckligheten, att inte alla gjorde på samma sätt. För jag har fått för mig att Jesus gillar olika. Och då skulle vi kunna använda mantlarna och palmbladen som symboler:

De som lägger sina mantlar på vägen gör något väldigt personligt och får vara en symbol för de som har en personlighet som i sig utgör en hyllning till Jesus. Det är människorna som är naturligt ödmjuka, som har lätt för att lyssna och för vilka det faller sig helt naturligt att tänka mer på andra än på sig själva. Det är människor som på något sätt är natursnälla och även om det inte går av sig självt så har ändå de här människorna en naturlig fallenhet för ödmjukhet och för att hjälpa andra. Ibland går de för långt och tömmer sig själva men deras personlighet är ändå i grunden uttryck för många av de kristna dygderna. De människorna får symboliseras av de som tog sina mantlar och le dem framför åsnans fötter – de ger något mycket personligt.

Andra människor har en personlighet som är lite trubbigare, för dem faller det sig inte lika naturligt att se andras behov. Det går liksom inte lika spontant som för mantelmänniskorna. De här får symboliseras av de som skar kvistar från träden och la framför åsnan. Inte lika personligt och inte lika självuppoffrande som om de hade lagt sina mantlar men ändå en hyllning som också den räknas. I praktiken kan det ju också ha handlat om fattiga människor som helt enkelt inte hade någon mantel att erbjuda. De hade alltså inget val och den sortens fattigdom finns också på personlig­hetsplanet. Det kan handla om människor som genom en trasig barndom eller rent av en av alla dessa bokstavskombinationer till personlighets­variationer – något i deras bakgrund eller personlighet har gjort dem mer eller mindre oförmögna att se andras behov. Och även om de flesta av dessa inte har någon diagnos så handlar det ändå om en påtaglig svårighet att läsa av omgivningen och se andras behov. Jag tror fö. att jag själv befinner mig nånstans på den där skalan eftersom jag lätt missar mer eller mindre subtila signaler i min omgivning.

Men att vi går in i ett Nådens år betyder att också vi får vara med och hylla Jesus. Det är nämligen vi som skär palmkvistar. Vi kan aktivera oss i solidaritetsarbete för fred, miljö och flyktingar. Vi kan göra vår insats genom att ge en generös kollekt till de nödlidande och kanske också ge dem av vår tid i ett mer praktiskt arbete för en bättre värld. Kanske genom att engagera oss politiskt, kanske genom att anmäla oss till Räddningsmissionen för att bli flyktingfaddrar, samla in kläder eller bli volontärer på Migrations­verkets Förvar i Kållered. Det finns massor av olika kvistar att skära från träden, det finns massor av saker som behöver göras och där våra gåvor mer kommer till sin rätt än i det privata mellanmänskliga där våra person­ligheter mer står i vägen för oss.

Det behövs både mantlar och kvistar på vägen där Jesus rider fram – våra olikheter är inget problem för Jesus utan han ser dem snarare som en tillgång. Han behöver vår olikhet, han behöver vår olikhet inte bara idag utan varje dag på detta nya kyrkoår. För om vi ställer upp med våra gåvor, våra mantlar och kvistar så blir detta år också ett Nådens år för våra mest utsatta medmänniskor. För det är ju de som blir hjälpta av våra mantlar och palmkvistar. Så sent som förra söndagen blev vi påminda om det i en av texterna: 'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.'

Amen