Prövningens stund

Högmässa i Stensjökyrkan
1:a söndagen i fastan 2016   
Stefan Risenfors
Texter
GT 1 Mos 4:3-7
Epistel Jak 1:12-15
Evangelium Matt 16:21-23
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

Då blev Kain vred, och han sänkte blicken

Han sänkte blicken. Det här är hämtat från dagens GT-liga text och i nästa sekvens dödar Kain sin broder Abel. Att Kain blev vred var inte så kons­tigt. Det står att Herrens såg med välvilja till Abels offer men inte till Kains. Kain kände sig orättvist behandlad och hade anledning att vara arg på Gud och avundsjuk på sin bror. Men så var det detta att han sänkte blicken. Hade han utmanat Gud, hade han gått till rätta med Gud på samma sätt som Job gjorde när han orättvist drabbades av lidande, då hade det funnits hopp. Men han konfronterade inte Gud utan sänkte blicken. Vreden gick inåt i honom och började förgifta hans hjärta. Och där i hans inre blev hatet ett självspelande piano, där i hans inre växte bitterheten sig allt starkare hos Kain och det slutade med det första brodermordet.

Även om vi ser Kain och Abel som rena mytgestalter, som något annat än historiska personer, så talar de rakt in i varje människoliv ännu idag. Problemet är inte vreden, problemet är inte avundsjukan, problemet är inte ens de hatfyllda känslorna. Problemet uppstår när vi sänker blicken, när vi inte längre går till Gud med alla de där känslorna. Jämför Petrus och Judas Iskariot. Båda svek Jesus men medan den ene sänkte blicken så gick den andre till Jesus med sitt svek. Judas tog sitt liv medan Petrus blev kyrkans förste ledare. Så låt oss då inte göra som Judas och Kain och sänka våra blickar och därmed låta bitterheten bita sig fast i oss. Utan låt oss göra som Petrus – se och erkänna det vi faktiskt känner men aldrig sänka blicken utan söka Jesus mitt i all vår ofullkomlighet. Vi gör nu detta i syndabekännelsen….

Predikan

Den här söndagens rubrik är alltså ”Prövningens stund”. En liten tid, vi leva här med mycket möda och stort besvär. Det där hade kunnat vara en liten vemodig rad ur psalmboken på dagens tema, ett enkelt konstatarande av att livet kan vara tungt med sjukdomar, svek, missväxt och elände men det går över, så det handlar bara om att stå ut ännu en liten tid. Fast det är ju inte psalmboken och texten fortsätter: Hej tomtegubbar, slå i glasen och låt oss lustiga vara!

Är inte de båda raderna lite typiska för vårt sätt att se på livets prövningar – vi tar hjälp av begreppet tid och tänker att det här går snart över och så tar vi fram de där glasen och med tanke på att innehållet i de där glasen är tänkt att göra oss lustiga så kan vi ana att det är alkohol i den där glasen som julsången syftar på. Här har vi alltså två olika men kombinerade metoder för att orka stå ut med allt det jobbiga: tidsaspekten och flykten, flykten till ruset.

Men den här predikan ska inte handla om berusade tomtegubbar utan om en verklighet som är alltför allvarlig för att skoja bort. Men innan vi lämnar tomtegubbarna kan vi ändå konstatera att de där båda sångraderna faktiskt säger något väsentligt om hur vi kan hantera livets prövningar. Den där tanken på tid kan nämligen vara befriande just när det är som svårast. Vi lever ju annars i en tid som starkt betonar att vi ska vara närvarande i nuet men ibland kan nuet vara så outhärdligt smärtsamt att jag i tanken behöver lämna det och söka mig till en tänkt framtid när detta smärtsamma är förbi och förvandlat till historia. Ofta behöver man hjälp med det här för just i smärtan har nuet en gravitation som binder oss fast vid det. Det är svårt att lämna nuet när det gör riktigt ont. Många gånger har jag i mötet med sörjande försökt påminna om att sorgen inte är en grotta som bara blir mörkare och mörkare, utan snarare en tunnel där det faktiskt finns ett ljus på andra sidan. Men jag är medveten om att det där bara är ord när man är som mest uppfylld av sin sorg – då finns det ingen framtid utan bara ett outhärdligt värkande nu.

Prövningens stund vara alltså rubriken för idag, men vad är då prövning. Är prövning det som Jesus utsattes för i dagens evangelium när Petrus försö­ker övertala honom att inte gå den lidande kärlekens väg? Jag skulle kanske snarare kalla det för frestelse. Att frestas att ta den bekväma vägen, genvä­gen, istället för att utföra det man känner sig kallad att utföra. Det påminner om den frestelse som idrottare kan utsättas för – att ta dopingpreparat för att snabbare uppnå bättre resultat. Eller affärsmän som frestas att använda mutor för att få igenom viktiga affärer. Allt det där kallar jag frestelser – frestelser att ta otillåtna genvägar som den där byggmästaren i Taiwan som fuskbyggde det enda höghus som rasade i jordbävningen förra helgen. Lite mindre armeringsjärn än det ska vara, det blir ju billigare så och dom syns ju ändå inte. Men priset kan bli högt – över 100 människor dog när huset kollapsade – bara för att någon hade frestats att ta genvägar för att tjäna lite mer pengar.

Nyansskillnaderna mellan frestelse och prövning var mycket aktuella när Fader Vår-bönen nyöversattes 1981. I den gamla översättningen bad vi: Inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo. I den nya översättningen heter det: Utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.

Det ord som i 1917 års bibelöversättning översattes med frestelse och 1981 översatts med prövning är det grekiska ordet peirasmos. Det är ett ord som rymmer båda betydelserna och därför är det svårt att översätta. Det vi kan konstatera är att många prövningar också rymmer en tydlig frestelse. T ex, för att återknyta till tomtegubbarna, frestelsen att försöka döva smärtan med sprit eller andra droger. Miljoner människor har tvingats uppleva att den medicinen efter ett tag övergår till att bli en dödlig sjukdom, sjukdomen alkoholism.

Men åter till evangeliet. Petrus invändning är ju ganska rimlig. Om du tänker dig att du har en god vän som plötsligt säger att han måste bege sig till en plats där han kommer att bli dödad. Vem som helst av oss hade gjort som Petrus och försökt avvisa den vansinniga planen. För precis så vansin­nigt lät det när Jesus berättade för lärjungarna att han måste bege sig till Jerusalem för att där bli torterad och dödad. Men när Petrus invänder på det sätt som varje balanserad människa hade gjort så drabbas han av ett utbrott från Jesu sida. Det låter helt obegripligt. Perus tar Jesus lite avsides så att de är på tu man hand och så säger han: Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig." Och då kommer det där utbrottet från Jesus: "Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors!”

Jesus ser alltså djävulen själv i sin gode vän Petrus! För att förstå det här måste vi kanske återvända till de frestelser som Jesus hade varit utsatt för i öknen innan han påbörjade sin offentliga verksamhet. Det är Matteus som berättar i sitt 4:e kapitel. I 40 dagar frestade djävulen honom med flera olika genvägar till ära och berömmelse. Och tydligen hör Jesus ett eko av den rösten i de vänliga ord som Petrus säger. Därför reagerar han så starkt för han vet att det som nu ligger framför honom: vandringen upp mot Jerusalem och den slutliga konfrontationen med de mäktiga fienderna, det är hans huvuduppgift här på jorden. Sviker han nu så har han svikit hela sitt uppdrag – uppdraget att ta på sig mänsklighetens synd i den för oss obegripliga döden på korset.

Förra veckan hörde vi i predikan och konfirmandernas drama om hur juden Mordokai går till judinnan Ester som blivit drottning i Persien. Bara hon kan genom sin position rädda det judiska folket från folkmord och då säger Mordokai till Ester: ”Kanske var det för en stund som denna du blev drottning” På samma sätt var det för Jesus: nu hade han kommit till den kritiska punkten i sitt liv och kanske brottades han själv med inre frestelser om att undvika lidandet och gå en annan bekvämare väg, en genväg. Men det var ju för detta slutliga uppdrag som han hade kommit till jorden, nu fanns det inte rum för tvekan och tvivel. Och därför måste han så starkt avvisa Petrus förslag om att välja bort lidandet.

Kanske ska du och jag en dag som denna ställa oss frågan: Har vi stått i en motsvarande situation eller står vi rent av just nu i en sådan valsituation. En korsväg där vi vet vad vi skulle behöva göra men där det finns ett alternativ, en lättare väg, en bekvämare väg. Kanske handlar den vägen om att uppskjuta det nödvändiga. Kanske frestelsen består i att intala oss att vi bara uppskjuter när det i själva verket handlar om att om vi inte gör det nu så blir det aldrig gjort eller sagt. I de lägena kan också goda vänner, som Petrus, omedvetet förvandlas till Satans utsända. De vill så väl med sina välmenande råd men vi måste se att deras omtanke faktiskt rymmer något som kan få oss att svika själva livet.

Ja, vi har säkert stått i sådana situationer många gånger. Kanske utan att vara medvetna om hur viktiga de var. Förmodligen har vi också ofta valt den bekväma genvägen. Men då får vi inte glömma att just för att Jesus inte valde den bekväma väg som Petrus förespråkade, just för att han valde att gå den lidande kärlekens väg ända till slutet så finns det räddning också för oss! AMEN