Predikan
Låt oss börja med den här söndagens rubrik: Samhällsansvar. Svenska kyrkan är fortfarande en folkkyrka. Trots minskande medlemsantal så är det fortfarande 8000 kyrkotillhöriga av de 10 000 som bor i östra Mölndal. Om detta medlemskap samtidigt hade betytt att dessa 8000 regelbundet utsatte sig för kyrkans budskap så hade kyrkan kunnat vara en av landets mäktigaste politiska krafter eftersom kristen tro alldeles självklart har politiska konsekvenser. Det hade kunnat vara som i USA tänker någon, som i det USA där den kristna tron är så självklar att de båda president¬kandidaterna försöker vinna röster genom att ständigt hänvisa till Gud och till sin tro. Och i USA kommer presidentvalet nu i veckan att ställa miljoner kristna inför ett mycket svårt val – ska de rösta på John Kerry som i mångas ögon står närmare en kristen syn på fördelningspolitik eller ska de rösta på George Bush som står för den traditionella kristna synen på aborter. Just abortfrågan kan alltså komma att avgöra det amerikanska presidentvalet!

Även om man kan tycka att kyrkan skulle eftersträva en politisk maktposition som i USA så är den situationen ingenting som jag eftersträvar. För när Gud används i en politisk valkampanj så är det inte den Gud kyrkan känner utan en simpel avgud som uppenbarligen lånar sitt namn till i stort sett vilken politik som helst. Samme avgud som så ofta i historien har stått i vägen och skymt den sanne Gud som vi möter i Jesus!
För när vi skärskådar 2000 år av kyrkohistoria så tvingas vi konstatera att det nästan inte finns någon djävulskap som inte skett också i Guds namn – korståg, häxbränning, lynchning, tortyr, utsugning, kvinnoförtryck och hela krig har proklamerats i den kristne gudens namn och alla har inte förstått att det var i den kristne avgudens namn det skedde. Eller för att ta en bild – i våras försökte jag ta kort på en katt, så här blev det:

Hade det handlat om en hund så hade det säkert gått lättare eftersom hundar mer står där man ställer dom, hundar är möjliga att dressera men det går inte med katter. Man kan äga en hund men man kan inte äga en katt – en katt äger sig själv! Man kan inte förfoga över en katt – en katt förfogar över sig själv! Också en huskatt har en vildhet i sig som aldrig går att utplåna och den ende Gud som är värd att stavas med stor begynnelse¬bokstav är en vildgud, en Gud som mer liknar katten än den tämjbara hunden! Det är alltså dresserbara hundgudar som ständigt åberopas i den amerikanska valkampanjen – de avgudarna är lätta att förfoga över och de ryms på några A4-papper i den politiske valstrategens svarta attachéport¬följ! Men den verklige Guden befinner sig då någon annanstans, precis som katten på bilden!

Men Sverige är långt från USA i mer än en bemärkelse och trots att vi har statsråd som Göran Persson och Tomas Bodström som öppet bekänner sig som troende kristna så görs det aldrig någon politisk affär av deras tro. Likadant är det i England där premiärminister Tony Blair är djupt troende kristen men hans presstalesman har uppmanat journalister att inte ställa frågor om hans tro – den tillhör den privata sfär som han vill skydda från insyn.

Idag har vi lyssnat till tre bibeltexter som alla pekar på att kristen tro måste få vad vi kan kalla politiska konsekvenser. För om invandraren ska bli väl mottagen så handlar det i hög utsträckning om vad du gör mot din bosniske granne, men det handlar också om svensk invandringspolitik och migra¬tionsminister Barbro Holmberg. Och om den fattige inte ska bli utsatt för förakt så handlar det i första hand om hur du och jag möter andra människor, men det handlar också om socialminister Berit Andnor i regeringskansliet och folkpartisten Margareta Krakowski som är ledamot i arbets- och familjestödsnämnden i Mölndals kommun.

Det vi på ett mycket allmänt plan kan konstatera när det gäller tro och politik, det är att också människor som är mycket djupt förankrade i kristna värderingar, också de kan ha mycket svårt att leva upp till dessa värderingar när de hamnar i en politisk maktposition. Dels kan det bero på att politik alltid handlar om kompromisser, dels kan det bero på att makt korrumperar – ju längre man kommit i sin politiska karriär desto längre har man ofta avlägsnat sig från sin ursprungliga värdegrund. Eller som den brasilianske biskopen Helder Camara uttryckte saken: ”Det är svårt att bevara en Volkswagensjäl i en Cadillac” (bild)

Just därför behövs kyrkan som en av rösterna i den politiska debatten – först och främst kyrkan i gestalt av vanliga församlingsmedlemmar som lever bland alla de människor som ytterst drabbas av den politik som förs, men också kyrkan i form av präster och andra anställda som har som en del av sitt yrkesuppdrag att förvalta kyrkans profetiska uppgift – att ge röst åt de svaga och förtryckta i samhället.

Men när vi höjt våra röster i förvar för de utsatta, när vi skrivit våra insändare och talat med våra politiker, så återstår ändå det viktigaste: Det viktigaste handlar om att liksom Sackaios bjuda hem Jesus och låta honom visa mig vad i mitt eget liv som behöver förändras.

Sackaios hade under många år känt människors förakt mot honom – han var ju en landsförrädare som drog in skatt åt den romerska ockupationsmakten. Hans anseende var väl i nivå med någon som blivit rik på knark eller porr – alla hans pengar stank av det sätt på vilket de intjänats! Men här möter han någon som ser honom utan att förakta honom och då blir hans pengar inte längre så viktiga för honom. Pengarna hade ju varit hans avgud, hans enda trygghet och kompensation för den kärlek han saknade i sitt liv.

När han nu mötte den villkorslösa kärleken och förlåtelsen genom Jesus så kunde han släppa sitt krampaktiga grepp kring sedelbuntarna och då kunde han dela med sig av sin rikedom.

Jag tror inte att Jesus behövde komma med någon moralisk kravlista – jag tror att det var Sackaios själv som kom på att han skulle dela ut sin rikedom åt dem han plundrat.

Det är så det fungerar när vi kommer tillräckligt nära Jesus – kärlek kan inte tas emot utan att reflekteras vidare, det går inte att behålla den kärleken för sig själv, den studsar av sig själv från mig ut mot de människor jag möter. Och när den inte gör det, när kärleken inte blir spontan utan mer krampaktig och dömande moralism, då är det ett tecken på att något kommit emellan mig och Jesus.

Och då blir första åtgärden att låta mig lockas ut i ljuset igen av Jesus – ljuset där jag tar emot så mycket att det rinner över till min nästa!