Frälsningen
Högmässa i Stensjökyrkan
22:e eft.tref. 2001 
Stefan Risenfors
<<Föregående  >>Nästa
Evangelietext Matt 22:1-3, 10-14

Predikan
Dagens evangelium utgörs av en liknelse där man har plockat bort ett långt parti i mitten av berättelsen. Det som återstår är inledningen och avslutningen och det vi missar med det här urvalet är två saker:
1. Dels ursäkterna som de först inbjudna kommer med - de påstådda skälen till att de inte kan komma
2. Dels missar vi en uppseendeväckande passage om att en del av de inbjudna mördar de kungens tjänare som kommit med inbjudan till bröllopet som de av någon anledning inte vill gå på.

I den text som återstår när det här är borta får vi en stark fokusering på det här med bröllopskläderna. Det var nämligen så att när en kung inbjöd till en sån här fest så skickade han alltid med de bröllopskläder som alla förutsattes ha på sig under festligheterna. Det handlade om en fotsid vit linnemantel. När nu kungen upptäcker en gäst på bröllopet som inte har på sig den här linnemanteln utan har egna kläder, så kan man föreställa sig att det handlade om någon som inte tyckte att den enkla linnemanteln var fin nog för honom. På ett kungligt bröllop skulle man ju ha det finaste man hade, tyckte den här gästen, och därför tog han istället sin egen dyrbara mantel med guldbroderier i eleganta mönster. Inte kunde han ha en enkel linnemantel! Han kanske t o m hade känt sig provocerad av att kungen skickat ett så enkelt högtidsplagg till honom - han var ju ändå inte vem som helst. Och han hade ingen lust att försvinna i mängden på festen - det skulle han ju göra om alla hade likadana kläder!

Sådär kan vi ju fantisera kring den här gästen som blev utsparkad på ett så brutalt sätt. Först när man hör berättelsen kan man ju få intrycket att det handlar om nån fattig stackare som inte har haft råd att köpa en dyrbar bröllopsdräkt, men det var alltså precis tvärtom - alla gästerna hade fått den enkla vita linnedräkten med inbjudan men den var uppenbarligen inte fin nog åt den här gästen.

Även om den här liknelsen alltså lånar detaljer från dåtidens kungliga fester, så är det inte något jordiskt bröllop den berättar om utan det bröllop som i Uppenbarelseboken kallas för Lammets bröllop. Bildspråket känns kanske en smula främmande för oss men lammet är alltså Kristus. När då Johannes i Uppenbarelseboken vill finna en bild för Jesu slutgiltiga förening med alla Guds barn, så använder han bilden av ett äktenskap. Jesus betraktas som brudgummen och vi som vill vara hans lärjungar betecknas som bruden. Bröllopet är alltså en bild för den gåtfulla föreningen mellan Gud och mänskligheten på den yttersta dagen.

Gästen som i liknelsen blir utslängd är alltså en människa som försöker komma in i himlen i kraft av sin egen rättfärdighet. Han behöver ingen försoning, han tänker att om någon människa är värd att komma till himlen så är det väl han! Han som åstadkommit så mycket, han som avhållit sig från så många synder, han som gjort så mycket gott och varit så viktig för Guds rike…

När kungen i liknelsen frågar efter högtidsdräkten, så är det alltså en bild för Gud som frågar efter sin egen gåva: har du slängt bort den vita dräkten som du fick i dopet eller har du den på dig? Kommer du i din egen inbillade rättfärdighet eller kommer du iklädd min rättfärdighet?

Den vita färgen är ju en återkommande symbol i kyrkans färgspråk: den vita dopdräkten, konfirmandernas vita kåpor och prästens vita alba, den jag har på mig just nu. Alla dessa vita dräkter talar om att här står en människa iklädd en rättfärdighet som inte är hans egen utan som är en gåva från Gud.

Men nu ska vi använda en sång för att formulera en fråga: Vi sjunger första versen på sång nr 63 i pärmarna: Herre, till dig får jag komma, komma precis som jag är. Inför dig kan jag ingenting dölja, du vet varje tanke jag bär. Men trots att du ser all min svaghet och vet att jag är ett av dina minsta barn, får jag komma ändå, och jag vet det är så: Under allt är jag älskad av dig

Herre, till dig får jag komma, komma precis som jag är. Men hur är det då med bröllopsdräkten och den utslängde gästen? han kom ju precis som han var, med sina egna kläder! Och han dög inte i kungens ögon! Får jag då verkligen komma som jag är till Gud?

Ja, vi får faktiskt komma till Gud precis som vi är. Vi får komma inför hans ansikte i våra egna befintliga kläder. Vi får komma med alla våra talanger, vi får komma med allt det vi lyckats med, vi får komma med väl förvaltade gåvor och väl utfört arbete. Vi får komma precis som vi är, vilket också betyder att vi får komma med vårt nerfläckade liv. Vi får komma med våra brustna förhoppningar, våra svikna löften, vårt halvhjärtade liv som inte riktigt blev som vi hade tänkt oss. Vi får komma med våra onda tankar, vi får komma med vår gränslösa självupptagenhet, vår feghet, vår uppgivenhet… Allt det som är vi och våra liv får finnas med i det där mötet med Gud.

Det här uttrycks i liknelsen med att kungens tjänare inbjöd alla till bröllopet - både onda och goda. De behövde inte på något sätt förtjäna inbjudan, den behövde inte stå med i adelskalendern, de behövde inte ha en hög post i samhället eller ha gjort något särskilt betydelsefullt. Inget krävdes av dem. De hade t o m kunnat gå direkt till bröllopsfesten i sina egna befintliga kläder. Men, innan de gick in måste de ta på sig den bröllopsdräkt som de fått som gåva av kungen!

Sången vi sjöng handlar alltså om vägen till Gud och på den vägen får vi komma precis som vi är. Men liknelsen om bröllopsfesten handlar om vad som händer efter att vi mött Gud. Eller som prästen och författaren Carl Henrik Martling skriver: "Det är sant att du får komma som du är. Ända fram till porten får du komma som du är. Men in kan du inte komma som du är. Att komma fram är en sak, att komma in är en annan. Jag är dörren, säger Jesus i Joh 10:9. Det är Kristi rättfärdighet som är det fina vita linnet."

Men nu är det ju så att jag har svårt för uniformer: antingen det handlar om militära uniformer eller uniformer i form av slips och kavaj så har jag svårt för det där med totalt enhetlig klädsel. Jag tycker att det är viktigt att människor ska få klä sig som de vill, vill man på nåt särskilt sätt uttrycka sin personlighet genom sin klädsel, så ska man ha rätt att göra det!

Att jag tar upp det här som en sista punkt i predikan, beror på att jag inbillar mig att många kan tycka som jag i den här frågan. Och jag är rädd för att detta kan hindra människor från att ta till sig det Jesus vill säga med sin liknelse. Man kan också tycka att kungen i berättelsen överreagerar på gästens klädsel och så får man ytterligare en anledning att hålla bibelordet ifrån sig eller rent av bekräftas i sin uppfattning att Bibeln är orimlig att ta på allvar. Och i Jesu liknelser finns det gott om exempel på grymheter som inte brännmärks och vi har också i liknelsen om den ohederlige förvaltaren i Luk 16 ett exempel på ren kriminalitet som Jesus lovprisar. Allt detta kan hamna som barriärer mellan mig och bibelberättelsen - jag tycker mig få en anledning att slippa brottas med berättelsens mer existentiella innehåll.

Därför är det så viktigt att förstå vad en liknelse är - en liknelse är en berättelse om livet som det faktiskt ser ut, eller åtminstone såg ut i Israel på Jesu tid. När Jesus berättar en liknelse innebär inte det att han därmed godkänner det sakernas faktiska tillstånd som liknelsen beskriver. Tro alltså inte att du måste bära vit linneuniform en gång i himlen, men du får om du vill!