Ett nådens år

 Högmässa i Stensjökyrkan
1:a Advent 1999. 1:a årg.
Stefan Risenfors. 

<<Föregående  >>Nästa

Predikan
Ett Nådens år är rubriken för den här söndagen. Och det nya kyrkoåret som börjar idag vill verkligen vara ett nådens år i våra liv - ett år då vi upptäcker det där alternativa sättet att räkna som kallas nåd.
Jag vill använda de där tre orden i rubriken som trampolin för den här predikan - Ett Nådens år! - och eftersom det handlar om tre små ord, så blir det tre små delar i den här predikan.
Men vi börjar baklänges med sista ordet - ordet ÅR.
 
1. Ett nådens år --- med betoning på år

Tideräkning är ju ett synnerligen aktuellt ämne för tillfället, det är inte så mycket ordet år som används som det tidigare nästan oanvända ordet millennium. Vi ska äta milleniekakor, vi ska köpa millenniedatorer, vi ska gå på millenniefest och kanske ska vi då också äta millennieräkor.
Det verkar som om allting går att sälja med det där ordet millennium. Ändå är det ju bara en jättelik pseudohändelse det där med tusenårsskiftet, alltså en låtsashändelse som inte är nåt annat än en uppblåst ballong som inte rymmer någonting. Jag menar: vad är egentligen förändrat när det nya årtusendet börjar?
Tiden är inte medveten om hur vi råkar räkna den, lika lite som blomman är medveten om vad vi kallar den. Allt är mycket godtyckliga mänskliga konstruktioner som inte har något med själva verkligheten att göra utan bara med vårt sätt att strukturera verkligheten i substantiv, adjektiv och verb, i tussilago, vitsippor och hyacinter, i dagar, månader, år och årtusenden.

Det mest märkliga med millennieskiftet är väl egentligen att fortfarande större delen av världen räknar tiden med utgångspunkt från Kristi födelse. Skulle man möjligen kunna kalla hela vår tideräkning för en form av kristen kulturimperialism - att vi tvingar på andra våra tankemönster, t o m när de ska ange årtal. Och inte bara årtal för övrigt, vi tvingar dom att räkna med en sjudagarsvecka som åtminstone delvis har sin grund i Bibeln - att Gud enligt 1 Mosebok skapade jorden på sex dagar och vilade på den sjunde.

Jag undrar hur jag skulle må om jag vore ateist och ständigt tvingades vandra omkring i denna sörja av religiös tideräkning! Men åter till millenniehysterin som pseudohändelse, låtsashändelse. En lärdom vi kan dra av detta är att vi så självklart rör oss med begrepp som egentligen inte alls är självklara. Man skulle kunna räkna tiden på ett helt annat sätt! Lärdomen blir att ifrågasätta och åter ifrågasätta. Ifrågasätta också de mest cementerade självklarheterna i livet - fråga dig: varför då? Vad har jag egentligen för anledning att leva med de prioriteringar jag så självklart gör - t ex prioriteringen om hur jag använder den där sjunde dagen i veckan de söndagar som inte är första söndagen i Advent! Ifrågasätt dig själv och ditt sätt att leva, om och om igen, för en dag är det för sent, när det inte längre gives ett nytt nådens år!

2. Ett nådens år --- med betoning på nådens

Svinhugg går igen … som man bäddar får man ligga … som man sår får man skörda… jag vi har många uttryck för ett av dessa cementerade tankemönster, nämligen lagen om orsak och verkan, att det finns ett mer eller mindre lagbundet samband mellan mina handlingar nu och konsekvenserna senare i livet: · Om jag använder droger nu så lär jag få problem att sluta. · Om jag försummar min utbildning nu så lär jag få problem att hitta nåt meningsfullt jobb om tio år. · Om jag är uppe sent ikväll så lär jag vara trött imorgon. · Om jag inte sätter på vinterdäcken den här veckan så lär jag åka fast före jul.

För det mesta stämmer dom där orsakssambanden, dom bygger ofta på beprövad mänsklig erfarenhet och undantagen är få. Men ibland har dom där ekvationerna en tendens att förminska både människa och Gud. Människan kan bli förminskad till att bli ett viljelöst offer för sina omständigheter: · som om hela livet vore bestämt av att pappa drack och vi inte hade nåt drogfritt alternativ på Lucia! · Som om hela livet vore bestämt av att jag fick 2,1 i medelbetyg från gymnasiet! · Som om hela livet vore bestämt av att mina föräldrar skilde sig när jag var 12 år!

Psykoterapin och inte minst de ytliga populäruppfattningarna om den kan ha en del av skulden till att människor blir fångar i sitt förflutna. Min terapeut eller min väninna berättar för mig att anledningen till att jag känner som jag gör är att det och det hände i min barndom. Jag tar tacksamt emot förklaringen och liksom använder den till att tapetsera det bitterhetens rum där jag stängt in mig. Jag har fått en ursäkt för att bete mig som jag gör och för att känna som jag gör och då behöver jag inte förändra mig! Och så cementerar man status quo och låter allt förbli i vad det är, man har frivilligt låtit sig bli en fånge i sitt eget förflutna.

Ja, det är faktiskt frivilligt - för så stor är människan och så stor är hennes mänskliga förmåga att hon kan vända också ett kaotiskt förflutet till ett meningsfullt liv. Ibland kallar vi dom maskrosbarn, dom som besegrar sin svåra barndom och ger ansikten åt begrepp som trots allt, men ändå och mot alla odds! Men jag tror att varje människa bär fröet till ett maskrosbarn inom sig - det finns ingen ofrånkomlig lagbundenhet när det gäller människor. Den mänskliga faktorn är inte i grunden en faktor som vållar kärnkraftshaverier och flygplanskatastrofer, utan den mänskliga faktorn är en makalös positiv faktor som gett människan förmågan att besegra sina omständigheter!

Men lagen om orsak och verkan förminskar också Gud. För Gud har infört ett nytt räknesätt i vår tillvaro när han sände sin Son hit till jorden. Med Jesus kom nämligen ett räknesätt som heter NÅD och Bibeln är full av befriande exempel på människor som får uppleva detta nya sätt att räkna - den fege svikaren Petrus som får Jesu förtroende och blir den första kyrkans överhuvud, den ångerfulle mördaren vid sidan av Jesus på korset - han som får total förlåtelse och löfte om paradiset. Ja, han är faktiskt den ende i hela Bibeln som av Jesus fått ett uttryckligt löfte om paradiset - och han hade ett helt förspillt liv bakom sig! Det vittnar om nådens kraft - ingenting är omöjligt för Gud, inte ens att få syndare frälsta, inte ens att få hopplösa tvivlare att tro!

3 Ett nådens år --- med betoning på ett!

De flesta av oss har fått så många år redan.
År fulla av ambitiösa planer och goda föresatser. Oftast har vi undvikit att utvärdera dom där åren och det har ju varit ganska lätt med tanke på att vi ofta glömt eller förträngt de stolta planer vi hade. Det är ju inte så många som skriver verksamhetsplaner och verksamhetsberättelser för sitt eget privata liv!
Ofta har vi kanske förträngt de misslyckade projekten och istället försökt minnas det vi lyckades med. Och så har vi samlat små pärlor i vår minnesask - pärlor som vi kan plocka fram och betrakta och intala oss att det var hela sanningen. Men med nåden som räknesätt kan vi våga samla ihop också skräpet efter oss, det som misslyckades, våra svek och tillkortakommanden. För Gud har nåt att lära oss också genom dom, kanske framför allt genom dom - det är av misstagen man lär sig!

Men för att lära av misstag måste man först våga erkänna dom, och det är det som är så svårt om man inte har låtit nåden få herraväldet i sitt liv. Ett nådens år, kanske blir det bara ett. Ingen av oss vet ifall vi kommer att få påbörja ytterligare ett nådens år. Den tid vi har till vårt förfogande är ju inte oändlig, även om vi gärna vill tro det. Vi har inga garantier för framtiden, men vi har ett nu, ett heligt nu då livet fortfarande är vår oändliga möjlighet. Så låt oss då fånga detta heliga nu och låta det få vara precis så heligt som det egentligen är!  
Lev NU, lev i NÅD.