Herre över allting

Gökotta i Gunnebo
Kristi himmelsfärds dag 2016
Stefan Risenfors
Texter
GT Jes 61:10-11
Epistel Apg 1:1-11
Evangelium Luk 24:49-53
<<Föregående  >>Nästa

 Predikan

Tänk om det viktigaste är något annat än den där konstiga himmelsfärden? Just himmelsfärden som kanske inte alls är en historisk händelse, som kanske bara är en vision som någon av lärjungarna hade, för den finns ju inte återgiven mer än hos evangelisten Lukas och inte alls i de andra evangelierna. Rent rationellt finns det alltså goda skäl att tvivla på att det gick till så som Lukas beskriver och då är ju risken att hela den här helgen avvisas som fromma fantasier och inget annat. Om det viktigaste då döljer sig i något annat än just i himmelsfärden, om det viktigaste döljer sig i skuggan av den påstådda händelsen, så har vi verkligen gjort en förlust om vi avvisar hela berättelsen.

 Den där händelsen som Lukas beskriver i sitt evangelium och i Apg är ju så anmärkningsvärd, så uppseendeväckande så att den drar till sig hela vår uppmärksamhet! I episteltexten från Apg som vi hörde upptar beskrivningen av himmelsfärden bara en enda mening och ändå är det just den som fått ge namn åt hela den här dagen. Ja, faktiskt åt hela det här veckoslutet när vi talar om ”Kristi himmelsfärdshelgen”. Och om något får så mycket uppmärksamhet så måste ofrånkomligen något annat hamna i skuggan. I den allra djupaste skuggan hamnar det som hände omedelbart före och omedelbart efter himmelsfärden.

 När vi kikar in i den där mörka slagskuggan så tar det ett tag för ögonen att vänja sig vid mörkret eftersom de är så bländade av miraklet. Medan ögonen anpassar sig kan vi passa på att fundera kring om det rent av är en regel att det viktigaste sker i skuggan av det som alla tittar på. Fast det är kanske en överdrift. Det är nog inte så att det som händer före och efter väl synliga händelser är viktigare än allt annat, men däremot kan det vara så att det är precis lika viktigt. Om det då får mindre uppmärksamhet än allt annat lika viktigt bara på grund av att det råkade hamna intill det där som tog allt fokus. Ja, då har vi ett problem. För då är det kanske så att våra liv är fulla av betydelsefullheter som vi aldrig uppmärksammat bara för att de råkade hamna i uppmärksamhetsskugga.

 Ta t ex alla gånger jag tittat i fotoalbum när jag gjort hembesök inför en begravning. Jag tittar i albumen för att försöka lära känna den som har dött men när jag ser på de där korten så brukar det mest vara skildringar av livets undantagsstunder. De vanliga dagarna finns inte med på de där korten för då tog man inte fram kameran. Men däremot tog man fram kameran på varenda födelsedag, varenda midsommarfest och varenda julafton! Och däremellan på någon chartersemester söderut. De vanliga dagarna finns helt enkelt inte med i de där fotoalbumen och jag vet ju att det är på samma sätt med mina egna bilder – vardagen saknas!

Jag tror att det här får oss att bli blinda för det vardagliga. Det är bara undantagsupplevelserna som fotograferas och återberättas i det oändliga men vanligheten ligger där obemärkt i sin skugga. Jag tror att vi underskattar vardagen och jag anar att där, i det vardagliga, i det normala, jag anar att just där ligger livet främsta skatter begravda.

Men nu kanske våra ögon har anpassat sig till skuggan intill den påstådda himmelsfärden och vad ser vi då om vi återvänder? Jo, vi ser två saker. Vi ser att Lukas betonar att Jesus verkligen levde efter påskhändelserna – han gav många bevis på att han verkligen levde, på att uppståndelsen var en faktisk realitet och inte bara en vacker skröna. Det andra vi ser där i skuggan är löftena Jesus ger om att han ska vara närvarande hos lärjungarna också efter att han lämnat den här jorden. Med facit i hand vet vi att det han talade om var den helige Ande som uppenbarade sig 10 dagar senar på Pingstdagen.

Det som då i mina ögon träder fram ur skuggorna som det allra viktigaste budskapet den här dagen, det är att den här berättelsen lägger grunden för den känsla av förväntan som borde vara grundackordet i varje kristens liv. En förvissning om att Jesus inte har lämnat oss, en förvissning som skapar en förväntan på hans närvaro i varje litet hörn av våra liv.

 En sådan här underbar vårmorgon tänker jag på Barbro Hörbergs underbara gamla sång ”Med ögon känsliga för grönt” Men jag skulle utifrån dagens bibeltexter vilja lägga till en vers i den sången, en vers där vi uppmanas att leva med ögon känsliga för Gud. För Gud har inte övergivit oss när Jesus lämnade den här jorden – han är kvar, fullständigt närvarande och det handlar bara om att göra våra ögon känsliga för hans närvaro. AMEN