Prövningens stund

 Predikan

Prövningens stund är alltså rubriken för idag. I Nya testamentets grekiska text är det samma ord, peirasmos, för de svenska orden prövning och frestelse. I vår senaste svenska bibelöversättning har man konsekvent valt att översätta prövning där den gamla bibelöversättningen översatte med frestelse. Ett exempel har vi id dagens evangelium och ett annat i Herrens Bön: I den gamla översättningen hette det: Inled oss icke i frestelse men sedan 1981 ber vi med orden: Utsätt oss inte för prövning.

Men vi bör samtidigt bära med oss den gamla betydelsen när vi läser för varje prövning innebär en frestelse. I evangeliet ser vi hur Jesus uthärdar prövningen av hunger, törst och ensamhet och hur han motstår den frestelse som dessa prövningar medför. Men jag vill också ge er ett annat exempel på hur man kan hantera prövningar.

Förra söndagen publicerade terrornätverket IS en video på Internet där man visade hur man halshögg 21 kristna egyptier som var gästarbetare i Libyen. 13 av de unga männen kom från den lilla byn Al Our i södra Egypten. På bilderna nedan ser vi hur man samlas utanför sin lilla kyrka för att sörja tillsammans och på nästa  ser vi en kvinna som håller upp ett rött kors, hon är mamma till två av de mördade och hon säger så här: "Mina pojkar åkte till Libyen för att jobba ihop pengar till sina bröllop. Nu firar de bröllop i himlen".

Det är Sveriges Radios korrespondent Cecilia Uddén som berättar det här i ett radioreportage som sändes i förrgår och hon berättar också att hon blev förvånad när hon kom till den här lilla byn för hon mötte inte bara sorg, hon mötte också stolthet – stolthet över att byn hade fått 13 martyrer. 13 unga män som vägrat överge sin kristna tro och konvertera till islam och som därför hade blivit mördade. I familjernas ögon och i hela den koptiska kyrkans ögon så var dessa unga män nu martyrer och helgon. Så därför var sorgen blandad med en tydlig stolthet i den lilla byn – tänk att Gud hade valt ut just deras lilla by för denna ära, att få rymma inte mindre än 13 helgon och martyrer.

Mamman som vi ser på bilden hade verkligen fått uppleva en prövningens stund, det hon just varit med om är något av det allra värsta vi kan vara med om – att ens egna barn dör. En sådan prövning innebär absolut en frestelse – en frestelse till att bli hatisk, bitter och uppgiven, en frestelse till att själv sluta leva på riktigt, att ge upp och bara definiera sig som den som förlorat sitt barn. Vi vet inte hur hon framöver kommer att hantera sina söners död men just nu har hon skapat en berättelse som kan hålla bitterhe­ten borta och ge mening åt att de dog. Martyr betyder vittne och hennes söner är vittnen för en hel värld om en tro som är så stark att den trotsar dödshot, som martyrer vittnade de med sitt eget blod.

"Mina pojkar åkte till Libyen för att jobba ihop pengar till sina bröllop. Nu firar de bröllop i himlen". Så ser hennes berättelse ut, den berättelse som kan hjälpa henne att överleva den tyngsta av sorger, den svåraste av prövningar.

Men om vi då återvänder till evangeliet – vad var det egentligen för prövning som Jesus blev utsatt för där ute i öknen och vad innebar den för frestelse? Ja, prövningen handlade om att utstå hunger, törst och ensamhet och den frestelse som kom i prövningens spår, det var frestelsen att ta genvägar. Först handlar det om att djävulen frestar Jesus att förvandla stenar till bröd, sen handlar det om att han ska visa sin makt offentligt i Jerusalem genom att kasta sig ner från tempelmuren och låta sig bäras av änglar i luften, och till sist rör det sig om att få all världens rikedom om han bara tillber djävulen.

Den här berättelsen har gett upphov till mängder av böcker, operor, teaterstyc­ken och filmer och den kanske mest berömda är Goethes drama Faust vars ursprung är en tysk folk­saga som handlar om en man som säljer sin själ åt djävulen för att vinna jordisk framgång. Problemet med evangelieberättelsen är att den skapat föreställningen att människor kan sluta förbund med djävulen och därmed få övernaturliga gåvor. Det ger spelrum för den mänskliga avundsjukan så att en extremt duktig musiker kunde bli anklagad för att stå i förbund med djävulen, eller en kvinna som var ovanligt duktig på läkekonst kunde i 1600-talets Sverige bli anklagad för att vara häxa i förbund med djävulen.

Men istället för att fastna i vad den mänskliga avundsjukan kan göra med en sådan här berättelse, så bör vi se till själva grundmotivet – alltså vår benägenhet att ta genvägar i livet, genvägar där vi är beredda att gå över moraliska gränser för att vinna fördelar. Vi behöver inte gå så långt som till förnedrings-TV där människor med löfte om berömmelse och kändisskap luras att förnedra sig inför hela svenska folket. Vi behöver inte gå så långt för det räcker med att gå till våra egna liv: En liten halvsanning för att dölja ett miss­tag vi gjort – just lögnen är kanske det vanligaste omedvetna förbundet med djävulen där vi undanhåller sanningen för att slippa någon pinsamhet eller prestigeförlust.

Problemet är bara att vi inte märker frestelsen, det går så lätt att ta den där lilla genvägen och det är så lätt att vifta bort den lilla lögnen som obetydlig eller rent av rättfärdiga den med nåt konstruerat resonemang. När det gäller att slippa självanklagelser och dåligt samvete kan vi vara oerhört kreativa med att skapa berättelser där vi kommer ut som oskyldiga offer. Men låt oss då idag demaskera den lilla lögnen och se att den faktiskt handlar om att vi sluter ett litet förbund med djävulen. Och det kan vi konstatera antingen vi tror på nån djävul eller inte. Allvaret i berättelsen försvinner inte heller om vi gör den rimliga tolkningen av evangeliet att det Jesus upplevde i öknen inte var hände­lser i den yttre världen utan snarare hungerhallucinationer i hans inre. För även om vi inte skulle tro på djävulen i någon fysisk gestalt så kan vi inte blunda för att det djävulska är en realitet i vår värld och i våra liv.

Så nu har vi hört om två exempel på hur man kan hantera prövningar - en egyptisk mamma som är fullständigt övertygad om att hennes mördade söner har det bättre nu, och att de genom sin martyrdöd har uträttat stordåd för den kristna kyrkan. Och så Jesus som vägrar trampa på sitt samvete genom att ta genvägar och istället svarar djävulen med att hänvisa till Guds löften och Guds befall­ningar.

Men då återstår frågan vad det här betyder för oss? Ja, när det gäller den egyptiska mamman så kan vi lära oss att försöka skapa berättelser som gör också våra livs katastrofer på något sätt meningsfulla. Samtidigt balanserar vi här på en tunn tråd för ingen kan få mig att tro att Gud ville att några förvirr­ade krigare skulle halshugga 21 kristna egyptier. Nej, Gud vill aldrig det onda, det onda kommer från djävulen – ja, där behöver vi faktiskt föreställ­ningen om en djävul – åtminstone som en projiceringsyta för allt vi annars hade behövt klistra på Gud. Däremot tror jag att Gud alltid kan använda det onda som ett slags råvara i sitt goda verk för oss människor. Det är som att Gud kan destillera fram något gott ur varje katastrof, ur varje ond handling! Men vi behöver anstränga oss och vi behöver använda hela vår kreativa förmåga för att kunna se detta möjliga goda. I många fall kommer vi att misslyckas, i somliga katastrofer kommer vi aldrig att kunna se något annat än destruk­tivitet. Men ibland kan vi lyckas med att se att något positivt ändå kom ur det onda som hände – precis som mamman till de båda mördade sönerna.

Det andra vi kan lära handlar om platsen där dagens evangelium utspelas – öknen. Frestelseberättelsen utspelas ute i öknen dit Jesus dragit sig undan. Man skulle då kunna dra slutsatsen att man bör undvika ökenmiljöer eftersom det är där man utsätts för frestelser. Öknen verkar vara en kuslig plats där djävulen väntar på att attackera oss. Men jag tror att det är precis tvärtom. Det var i öknen som frestelsen blev tydlig. Där blev valet uppenbart, valet mellan Gud och djävul, valet mellan avguden och Gud själv, valet mellan lögn och sanning. Öknen är en sådan miljö – där finns inget som distraherar och jag blir ensam med mina tankar, får tid och ro att genomskåda min egen förvirrade tillvaro.

Det vi då kan lära oss är därför att också vi behöver också ”öknar” i symbolisk bemärkelse. Vi behöver miljöer där det inte finns så mycket som distraherar. Under kyrkoåret är det fastetidens uppgift att vara en sådan miljö. En tid för eftertanke, självrannsakan och långsamhet och därmed en tid för genomskå­dande av allt det där jag inte ser när livet rusar på i full fart. Det är nämligen där, ute i högtempolivet, det är där djävulen ständigt lyckas maskera sig så att jag inte ser honom! Men i öknen, i fastetidens långsamma eftertänksamhet kan han bli synlig. Om de här 40 dagarna utnyttjas rätt kan de bli en tid där jag faktiskt lyckas identifiera de där små förbunden med djävulen som jag har en tendens att sluta för att skydda mig själv – halvsanningarna, smålögnerna…

Fastan kan också bli en tid för att se tillbaks på mitt eget liv, se på de val jag gjorde då när allt gick så fort, då när jag inte hade tid att tänka efter. Så låt oss då göra denna fastetid så långsam, så långtråkig att saker och ting blir tydliga – också de val som vi oftast gör utan eftertanke. AMEN