Påskens vittnen

Beredelsetal
De två första av dagens tre bibeltexter ger löften om framtiden. Det är lätt att lova saker som gäller en avlägsen framtid, för om löftena inte skulle infrias så är jag knappast på plats för att stå till svars.

I förrgår hade vi en kulturkväll i församlingen i form av att vi gick på Folkteatern och såg Bertholt Brechts pjäs: Den heliga Johanna från slakthusen. En mycket stark föreställning om en ung trosviss frälsnings­soldat med ett glödande patos för de fattiga. Men när de rikas löften till de fattiga inte infrias så förtvivlar hon i slutet till en revolutionär övertygelse om att orättvisor bara kan bekämpas med våld.

Idag är det 1 maj och då kan man påminna sig om Joe Hills raljerande över det kristna evighetshoppet: You´ll get pie in the sky when you die, eller den svenska varianten: Du får smör i himlen när du dör.

Att kyrkan och arbetarrörelsen alltför ofta hamnat i konflikt beror nog i hög utsträckning på att kyrkan låtit sig korrumperas av de rika och mäktiga. Men kanske har också Bibelns många fagra framtidslöften i många arbetares öron alltför ofta låtit som omoraliska arbetsgivares löften som bara är till för att lugna ner och aldrig är tänkta att infrias.

Men det är inte bara utnyttjade arbetare som kan få dåliga associationer när de hör Bibelns löften. Svikna löften är det många som fått uppleva:

·    från reklamindustrin

·    från politikens väloljade propagandaapparater

·    från den som lovade älska mig i nöd och lust men övergav mig för en annan

Låt oss inför syndabekännelsen ställa oss frågan om vi gett löften som vi inte infriat. Låt oss be och bekänna….

Predikan

Låt oss gå med för att dö med honom (Joh. 11:16).

Nästa gång möter vi Tomas i Jesu avskedstal till lärjungarna där Jesus säger: Och vägen dit jag går, den känner ni. Då invänder Tomas och säger: Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen? (Joh. 14:5).  

Tomas verkar vara en modig skeptiker – det krävs en del för att övertyga honom men när han väl är övertygad så är han beredd att dö med Jesus. Och kanske är det så att egenskaperna mod och tvivel hör ihop. Det krävs inte mod för att tvivla men det krävs mod för att lyssna till sitt eget tvivel och ännu större mod för att våga tillkännage det för andra. Nu finns det ju tvivel som inte kräver mod och det är det där slappa tvivlet som slentrian­skeptikern är utrustad med. Det är det där tvivlet som ifrågasätter varje nytt omstörtande budskap, framförallt om det ny på något sätt hotar min egen invanda trygghet. Det tvivlet står fariséerna för i Nya testamentet – de är slentrianskeptiker ut i fingerspetsarna och det räcker inte ens med mirakel för att de ska acceptera en lära som strider mot deras trygga dogmbygge där de mår så bra. Fast egentligen är väl fariséerna i det avseendet rätt typiska för mänskligheten både då och nu – de flesta av oss är nog slentrian­skeptik­er så snart något nytt hotar vår trygghet.

Men Tomas är ingen slentrianskeptiker utan ifrågasätter på goda grunder och det modiga i hans ifrågasättande består i att han vågar ifrågasätta sin egen överordnade. Han vågar ställa kritiska frågor till sin egen Mästare, som: Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen? Därmed tar han på sig den där rollen som de flesta av oss är livrädda för – det är kanske helt självklart för de andra vart Jesus tänker gå, han kanske just har sagt det utan att jag fattade, det kanske bara är jag som inte förstår. Tänk om jag framstår som helt korkad om jag frågar.

Nu vill jag göra en liten gallupundersökning: Hur många av er i kyrkan idag har någon gång, i en skolklass eller på ett föredrag, varit tacksamma för att någon annan frågade om det där som inte heller du hade fattat men som du inte vågade fråga om? …. 

Tomas vågade alltså lyssna till sitt eget tvivel, han var trygg i sin osäkerhet och till det krävs det väldigt mycket mer mod än för att vara trygg i sin säkerhet.

Men om vi då vänder oss till dagens evangelium så framställs ju Tomas tvivel inte särskilt sympatiskt. Jesu säger ju: Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.

 Och här har ju kyrkan under 2000 år verkligen gått i Jesu fotspår när det gäller tvivel. Tro har varit dygden, det eftersträvansvärda, ja, rent av det helt salighetsavgörande – du måste tro, bekämpa ditt tvivel! Kyrkan har aldrig varit särskilt positiv till tvivlarna och sällan sett att de skulle kunna ha något viktigt att bidra med.

Men just idag vill jag ställa mig på Tomas sida och hävda att både kyrka och samhälle har mer glädje av ärliga tvivlare än av trötta troende. För tron kan ibland vara uttryck för just trötthet, slöhet och bekvämlighet! Det är helt enkel mer bekvämt att tro som föräldrarna, att rösta som föräldrarna, att tänka som föräldrarna. Och det är mycket bekvämare att tro som majoriteten, att rösta som majoriteten och att tänka som majoriteten – och den sanningen är lika tydlig också om majoriteten i ett större sammanhang skulle vara en liten sekteristisk grupp. Det är ju dom som är nära mig som utgör min trygga majoritet. Vi är gruppvarelser och det krävs mod för att ifrågasätta den egna gruppen och den egna gruppens auktoriteter!

 Det är de ärliga tvivlarna som fört samhället framåt. Så har det varit inom vetenskapen som med astronomen Kopernikus som tvivlade på att solen verkligen cirklade runt jorden.

Så har det varit inom kyrkan som med den katolske munken Martin Luther som vågade tvivla på att påven och alla kardinalerna verkligen förstått Paulus rätt när det gällde tro och gärningar.

Så har det varit inom politiken som med fritänkarna i Amerika som vågade tvivla på att det så självklart bibliska slavsystemet verkligen var enligt Guds vilja.

Så har det varit inom idrotten som med höjdhopparen Dick Fosbury som på 60-talet började hoppa baklänges och med backhopparen Jan Boklöv som på 80-talet började hoppa, inte baklänges men med utåtställda skidor. Båda blev banbrytande inom sina idrotter och förändrade en hel idrottsvärld just för att de vågade tvivla på det självklara.

Och hur var det med Jesus själv?! Var han en av de tysta troende som satt kvar på sin plats i synagogan och aldrig ifrågasatte de judiska auktoritet­erna? Nej, knappast! Han sa tvärtom: Ni har hört att det är sagt, men jag säger er… Och när han hänger på korset så ger han röst åt historiens alla tvivlare när han ropar: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!

Jesus tillät sig tvivla ända till slutet på det sätt som bara den som är fullt förvissad om att han är älskad kan tvivla. Tvivlet ryms i min Faders famn – därför vågar jag tvivla! 

För det är ju precis det som tvivlet handlar om – tillit! Om jag vet att jag är ett älskat barn i Guds famn så behöver jag inte vara rädd för mitt tvivel. För också det tvivel som baktalats som otro, vantro och klentro ryms i Guds kärleksfulla famn. Det är dags att börja ta känslorna på allvar, att ta dem som signaler från Gud även när de verkar föra mig bort ifrån Gud. Nej, det enda faran med tvivlet är när det blir en förbjuden känsla för då kan det föra mig ut i ett självförakt där jag slutar tala med Gud om mitt tvivel.

Eftersom det är 1 maj idag har jag utlovat att dagens predikan skulle följa upp temat från Kvarnbydagen om konflikten mellan kyrkan och arbetarrörelsen. Så här blev den uppföljningen – en självkritisk granskning av kyrkan och kyrkans syn på tvivel och tvivlare. Arbetare är ju ingen egen art av däggdjur utan tillhör samma mänsklighet som kungar och patroner, tjänstemän och kapitalister. Och det vi alla behöver är en kyrka som tillåter oss att vara trogna mot oss själva, också trogna mot vårt tvivel!

Namnet Tomas betyder Tvilling. Se det som en påminnelse om att tron, den saliggörande tron, har en tvilling som kan vara precis lika saliggörande: tvivlet!

Så låt oss då stämma in i kyrkans tro, en tro som har plats för varje ärlig tvivlare…