Kampen mot ondskan

Högmässa i Stensjökyrkan
3:e i fastan 2016
Stefan Risenfors
Texter
GT Jesaja 59:14-17
Epistel Ef 6:10-18
Evangelium Mark 5:24-34 
<<Föregående  >>Nästa

Beredelsetal

Han såg att ingen trädde fram och häpnade över att ingen ingrep. Det är ord av profeten Jesaja från dagens GT-text men den kunde lika gärna vara ord från någon av de där rapporterna man läser regelbundet i tidningen. Skildringarna av hur någon blev misshandlad i spårvagnen men ingen ingrep, eller hur någon låg skadad på trottoaren men ingen verkade bry sig. Gång på gång läser vi om den där fega passiviteten och vi ställer oss kanske frågan hur vi skulle agerat. För när det gäller dagens tema Kampen mot ondskan - nog är det som Martin Luther King lär ha sagt: Det stora pro­blemet är inte de goda människornas ondska utan de goda människornas passivitet och tystnad. Låt oss be och bekänna…

Predikan

Kampen mot det onda är alltså dagens rubrik och det temat är mycket tydligt framställt i de två första bibeltexterna vi hörde tidigare. Jesaja talar om ett samhälle där rätten trängs tillbaka, ett laglöshetens samhälle där ärligheten gått förlorad och de goda människorna blir plundrade utan att någon ingriper. Men Jesaja beskriver samtidigt hur Gud inte tål detta utan likt en riddare tar på sig en rustning för att i vredesmod återställa rättfärdigheten och rädda de förtryckta.

När jag läste de här raderna gick mina tankar till en bok jag nyligen läst. Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj drygt 500-sidiga bok ”Tiden second hand” som handlar om sovjetmänniskans död. Boken är fylld av intervjuer med människor som är uppvuxna under kommuniststyret i Sovjetuni­onen men som i vuxen ålder fått uppleva kommunismens fall och kapita­lismens intåg i de gamla sovjetrepublikerna. Det är en bok fylld av lidande med många beskrivningar som liknar Jesajatexten – beskrivningar av hur ett laglöst samhälle växer fram där de gamla drömmarna om ett socialistiskt samhälle ersatts av småskurna drömmar om privat rikedom, ett samhälle där alla roffar åt sig som på en mellandagsrea som gått överstyr. Ett samhälle där polisen är korrumperad och gangsters berikar sig på de goda människornas bekostnad. Hos de som berättar finns också drömmar som liknade Jesajas – drömmar om en stark ledare som gör rent hus med skurkarna, återställer ordningen och återupprättar landet till dess gamla storhet.

Den de fattiga ropar på är inte Gud utan Vladimir Putin – och han spelar på just de här strängarna, just det här behovet av en stark ledare som återställer ordningen. Vi har sett det här mönstret tidigare – hur ett folk som upplever sig förnedrat och övergivet ropar på en stark ledare, bl a i Tyskland på 30-talet och då vet vi hur det gick – de fick sin ledare, sin Führer och de fick sina syndabockar.

På det här sättet ser vi ofta hur historien upprepar sig och hur en ondska motiverar en annan ondska i den där eviga hämndspiralen. Tänk om vi istället kunde göra som Jesaja – överlåta hämnden åt Gud, projicera all den där berättigade vreden på Gud och kanske så småningom se hur bilden av den bepansrade hämndguden så småningom smälter ner och ersätts av en så mycket sannare gudsbild – den kärleksfulle Gud som förmår konststycket att på en gång hata ondskan och samtidigt älska den människa som går ondskans ärenden. Och då är vi framme vid dagens evangelium…

Eller rättare sagt – vi är framme vid min felläsning av dagens evangelium. Men låt oss börja från början: Medan Jesajatexten och episteltexten om Guds vapenrustning tydligt kopplar till dagens tema om kampen mot ondskan så känns evangeliet spontant lite felplacerat. Där möter vi inte mänsklig ondska utan en sjuk kvinna. Hon lider av underlivsblödningar. Vi får bilden av en menstruation som pågått oavbrutet i 12 år.

Menstruationsblod är ju inte precis det där vi brukar prata om, allra minst i kyrkan där vi långt fram på 1940-talet praktiserade ritualer som byggde på att en kvinna med underlivsblödningar var oren och inte utan vidare fick komma till kyrkan. De här föreställningarna kommer från Gamla testamen­tet där det fanns mycket taburegler just kring blod och allra mest just kring menstruationsblod. Men det viktiga i det här sammanhanget är att vi förstår hur oerhört utsatt den här kvinnan var – det var en skamstämplad sjukdom hon bar på och bara detta att hon nuddar vid den yttersta fliken på Jesu mantel var något alldeles oerhört utifrån den här tidens renhetsföreskrifter.

Men hon blir botad genom denna desperata handling av tro och Jesus märker att kraft strömmar ut ur honom. Han vänder sig till henne med de där underbara orden: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid. Du är botad från ditt onda.”

Jag vet att det här låter lite som Harry Potter – att någon rör vid en mantel­flik och blir botad ger lite trollkarlskänsla och strider givetvis totalt mot modern verklighetsuppfattning. Samtidigt finns det förmodligen miljontals berättelser om det vi kallar helande, alltså botande utan att läkarvetenska­pen kan förklara vad som hänt. En del av de här berättelserna är påhittade, andra finns det naturliga förklaringar till men ändå återstår tusentals helanden som verkar vara helt äkta. Fast den här predikan handlar inte om Jesu förmåga att utföra mirakler utan om kampen mot ondskan och i det sammanhanget känns evangeliets berättelse inte helt självklar. Men då har vi äntligen kommit fram till min felläsning. När jag första gången läste evangeliet den här veckan så läste jag fel i den sista meningen. Jag läste inte Du är botad från ditt onda. utan jag läste Du är botad från det onda. Och direkt när jag hade gjort den felläsningen förstod jag vad den här predikan skulle handla om. Den skulle handla om att det onda i någon bemärkelse alltid är det och aldrig är ditt!

Det jag menar är att vi har så svårt för att hålla isär sak och person och min tes är att det finns inga onda människor utan bara onda tankar och onda handlingar. Ondskan kan visserligen gestaltas av människor men den kommer alltid att vara en främmande kropp inom dem. Du är inte din ondska, du är inte ditt hat och på liknande sätt var inte den här kvinnan sin sjukdom. Du är inte allergiker eller diabetiker utan du är en människa som kanske har en allergi eller diabetes.

På Jesu tid betraktade man ofta sjukdomar som demoner som hade farit in i människor, demoner som behövde drivas ut för att människan skulle bli frisk. Och även om vi inte behöver använda ordet demoner så tror jag att det här synsättet på både ondska och sjukdom har något viktigt att lära oss. När det gäller cancertumörer har vi ju lärt oss att det handlar om delar av kroppen som förvandlats till en främmande kropp inuti människan och som kan hota hennes liv. På samma sätt bör vi betrakta varje sjukdom och funktionsnedsättning men också mänsklig ondska. Ingen människa är ond men däremot kan alla människor drabbas av den här psykologiska cancern som vi kallar ondska. Parallellen med just cancer fungerar faktiskt för när det gäller cancer så är det kroppens biologiska celler som gått i spinn och drabbats av ohämmad, okontrollerad tillväxt. Och när det gäller ondska så är det vårt känsloliv som på samma sätt råkat i spinn, tappat kontrollen. Friska, naturliga känslor av vrede förvandlas i den processen till något som är destruktivt inte bara för omgivningen utan också för mig själv. Det finns ett slags djävulsk utvecklingskedja i den processen: irritation skapar vrede som skapar bitterhet som skapar hat. Eller den parallella processen: rädsla skapar misstro som skapar paranoida vanföreställningar som skapar hat. Och hatet sipprar till en början ut i ryktesspridning och förtal som kan övergå i fysiska våldshandlingar.

För att sammanfatta: som kristna är vi kallade att bekämpa ondskan men kom då ihåg att det inte finns några onda människor, det finns bara människor som alla är skapade till Guds avbild som men som kan ha drabbats av den känslolivets cancer som vi kallar ondska. Det är den cancern vi är kallade att bekämpa, inte människor! AMEN