Krisus är uppstånden....

Påskdagen 2010 
Högmässa i Stensjökyrkan
Påsknattsmässa i Fågelbergskyrkan
Stefan Risenfors
Texter
GT Hosea 6:1-3
Epistel Apg 3:14-16
Evangelium Luk 24:1-12
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord 
I dagens GT-liga text säger profeten Hosea: Herren skall komma till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden. Vad behöver jorden göra för att ta emot vårregnet? Ingenting! Bara ta emot, bara öppna sig och låta de livgivande regndropparna sippra ner i sig. Så är det också med Guds kärlek – vi behöver bara öppna oss och ta emot! Regndropparna kan verka obetydliga men äger förmåga att göra öken till blomstrande skog. På samma sätt är det med den kärlek Gud vill låta sippra in i ditt liv – den är ingen obetydlig kärlek utan en kärlek som besegrat döden. Så låt oss då bekänna vår törst och tomhet så att Guds kärlek kan sippra in

Predikan
Får Jesus vara levande hos dig?

Mitt i jublet på Påskdagen vill jag försöka slå en bro mellan Långfredag och Påskdag genom att ställa en kanske något opassande fråga, men eftersom Jesus själv ständigt var så opassande så vågar jag göra det. Frågan är alltså: Får Jesus vara levande hos dig?

 På Långfredagens eftermiddag kunde vi höra om gravläggningen av Jesus. Det var Josef från Arimataia som tog hand om den. Josef var en förnäm rådsherre vid det mäktiga Stora Rådet i Jerusalem och han hade därmed del i Rådets beslut att kräva av Pilatus att han måste låta avrätta Jesus. Josef hade förmodligen suttit med när beslutet togs, kanske hade han också tillsammans med de andra rådsmedlemmarna stått i folkmassan framför Pilatus palats när den krävde att Barabbas skulle friges och att Jesus skulle korsfästas. Josef hade förmodligen inte röstat för det som blev Rådets beslut men han hade förmodligen inte heller höjt sin röst för att försvara Jesus. Han var alltså medskyldig till Jesu död – en av de ansvariga!

 Men Josef var en from man som i hemlighet anat att Jesus kunde vara den utlovade Messias, så när Jesus väl var död så tog han mod till sig och bad att få begrava kroppen. Kanske var det hans dåliga samvete som tvingade honom. Och att ta hand om en död Jesus var inte alls lika farligt som att ta ställning för honom medan han levde. Att se till att kroppen blev begravd innan sabbaten började, var bara en from plikt för en jude – någon måste ju göra det för att inte sabbatsreglerna skulle brytas! Men det var enklare att närma sig den döde Jesus än den levande på ett annat sätt också. En död kropp är ju hanterbar på ett helt annat sätt än en levande människa – ett lik ligger där man har lagt det, man vet var man har det på något sätt.

 Annat var det med den levande Jesus – honom visste man aldrig var man hade. Som den gången utanför Staden Sykar när han skulle sitta för sig själv i middagshettan och invänta lärjungarnas matleverans. Då hade han slagit sig i slang med en främmande kvinna och till råga på allt en samarisk kvinna! När han som god patriot borde fördöma de svinaktiga tullindrivar­na som gick ockupationsmaktens ärenden och stal av sitt eget folk, så hade han istället låtit bjuda sig hem till en tullindrivare. När han som en from lagtrogen jude borde ha följt lagar och förordningar och samtyckt med fariséerna till att man stenade den där kvinnan som begått äktenskapsbrott. Då hade han istället vänt anklagelsen som en fråga till fariséerna själva – om de ansåg sig vara utan synd – och kvinnan hade han låtit gå ostraffad! När han med något slags rimlig känsla för strategiskt tänkande borde ha sökt sig till de bildade och upplysta bland Jerusalems skriftlärda, hade han istället samlat lärjungar bland enkla, obildade fiskare uppe i Galiléen!

 Gång på gång hade han umgåtts med fel folk, sagt fel saker till fel makt­havare och sådär hade det fortsatt tills han gjorde det allra mest obegripliga och oförutsägbara – gick obeväpnad upp till Jerusalem där han redan hade en dödsdom väntande på sig! Och när han väl var där hade han dessutom provocerat de allra mäktigaste genom att sabotera deras handel med offer­djur på tempel­platsen! Det man kunde ha förväntat sig var ju att han skulle fortsatt att samla anhängare ute på landsbygden där prästerna hade mindre makt och därefter kunde han i täten för en beväpnad folkresning ha intagit Jerusalem. Men han gjorde ju hela tiden tvärtom – det oväntade, det oförut­sägbara, det opassande, det chockerande – helt bortom regler och ramar!

 I motsats till den döde Jesus är alltså den levande Jesus svårhanterlig och oförutsägbar. Den fråga som Påskdagen då ställer till oss – det är om vi i likhet med Josef från Arimataia väljer att närma oss en död Jesus istället för en levande och oberäknelig? Det går nämligen fortfarande att dyrka en död Jesus trots att han har uppstått. Det är precis vad vi gör när vi tillåter oss att förfoga över honom istället för att tillåta honom att förfoga över oss!

 Vi kan säga att vi är troende. Vi kan ägna oss åt bön och bibelläsning varenda dag men det kan vara ett balsamerat lik vi tillber! En död kropp gör ju inte motstånd och hur är det med den Jesus du och jag känner – visar han några livstec­ken? Har han någonsin visat några livstecken i ditt och mitt liv? Har vi tillåtit honom tala till oss på det språk som den uppståndne numera använ­der? Det är inte längre arameiska eller hebreiska utan det språk han numera talar är ditt och mitt eget liv! Det som faktiskt händer oss, framförallt det oplanerade, störningarna, avbrotten,  kriserna och de oväntade fram­gångarna – där låter han sig höras! Återförenad med Skapelsens Gud talar den uppståndne Jesus genom själva skapelsen och det innebär att han inte kan vara inspärrad i något religiöst reservat i ditt liv! Nej, han vill röra sig lika fritt och okontrollerbart i ditt liv som han någonsin rörde sig bland Galiléens kullar när han levde här på jorden! Bakom varje liten händelse, bakom varje väntat eller oväntat möte kan du söka hans tilltal! Och då förvandlas gradvis livet från transportsträcka mot döden, till en vandring mot ett ännu större och verkligare liv på andra sidan om den död som Han verkligen har besegrat! Och du går inte ensam – du vandrar hela tiden tillsammans med Honom som är liv!

 Så till sist en uppmaning till dig, mig och Josef från Arimataia: låt oss sluta ägna oss åt den döde Jesus! Låt oss sluta upp med att söka honom bland sarkofager av sten, papper och tomma ord. I Bibeln och gudstjänsten har han lämnat en svag vittring av sin levande närvaro, men framförallt väntar han på dig, levande och uppstånden, mitt i livet, mitt i din tomhet och sorg, mitt i din glädje och lust! Han talar, tröstar, vinkar och knuffas oavbrutet – så lär dig då känna igen hans röst i det alldeles vanliga livet!

 Eller med änglarnas ord ur Påskdagens evangelium: "Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. AMEN