Påskens vittnen

Högmässa i Stensjökyrkan
Andra söndagen i påsktiden, 7 april 2024
Anna Sohia Bonde
Texter
GT Jes 43:10-13
Epistel 1 Kor 15:1-11
Evangelium Joh 21:1-14

<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

Det är en ganska hemsk scen i den andra Sagan om ringen-filmen när Frodo i hemlighet håller på att smeka ringen och han plötsligt hör Gollums röst och förstår att han drabbats av samma begär som Gollum. Han är inte lika illa däran, men han är på väg åt det hållet.

Det där, vad vi gör i våra hemliga rum – förr eller senare kommer det till uttryck i vårt övriga liv. Vi kan aldrig hålla ett område helt fritt från allt annat. Därför är det så att våra hemliga nöjen, dem vi inte vill dela med andra, dem vi kanske skäms för men ändå håller på med – förr eller senare så kommer de att synas i vår blick. Så är det just med Frodo. Vägen mot Mordor – det är plågsamt att följa honom, för man ser hur han blir mer och mer intrasslad i begäret. Sam blir plötsligt hans fiende, någon som hotar hans gemenskap med avguden, ringen.

På vår vandring genom livet så kommer vi idag inför Jesus, den uppståndne. Det var våra synder han bar, där på korset, också dem jag kommer att begå i framtiden. Vi ska öva oss i att lämna allt till Honom – också det vi skäms för. också det vi svartsjukt vakar över: det kan vara vanor, begär, ägodelar, känslor. Pröva att ge något av det du kämpar med till Jesus. Lägg det vid korsets fot. Så ska du se att det blir förvandlat, genomlyst och att det, också, kommer att synas i din blick.

Predikan

Som i flera profetböcker är Jesajas bok uppbyggd kring dom och tröst. De första 39 kapitlen varnar för invasion, manar till omvändelse och vad som kommer att hända om det inte blir någon omvändelse. De sista 27 kapitlen kallas ibland för Trösteboken. De utgår från att det värsta har hänt och påminner om att Gud fortfarande är Gud, mitt i allt, att det finns hopp.

39+27, ringer det någon klocka? Det är ju antalet böcker i Bibeln, i Gamla och Nya testamentet. Och Jesaja kallas ibland ”mini-bibel”, inte bara pga av detta utan pga att innehållet sammanfattar Bibeln, här finns alla de viktiga bitarna med: skapelse, kallelse, avbild, bortvändhet, synd, syndens konsekvenser, exil, nytt hopp.

När vi kommer in i texten idag, i kapitel 43, har det värsta hänt, exilen är ett faktum. Guds folk har hamnat långt hemifrån. Ni är mina vittnen betyder att vad andra än säger så ska de som älskar Gud våga lita på vad Han har gjort för dem. Vi ska våga tro att det Gud gjort för oss betyder något. Att det säger något viktigt om vem Gud är och vad Han vill.

Därför: om du har gjort egna erfarenheter av Gud, hans kärlek, hans omsorg, hans trofasthet – då ska du öva dig i att lita på att just det vill Han visa också världen, också dem i världen som kanske verkar fullständigt bortom räckhåll för Honom.

Har Gud gett mig något så kan jag vara ganska säker på att Han vill att jag ger det vidare.

Jag har precis läst om en härlig äventyrsroman som heter Svärdet och spiran, som utspelar sig i södra England på 1100-talet. Det är katedralbyggandets tid och huvudperson är en byggmästare som när en enda het längtan: att få förestå och organisera bygget av en riktig katedral. Den här byggmästaren får en fosterson som han tar med överallt och som lär sig hantverket. Också denne fosterson grips av kärleken, kanske inte nödvändigtvis till Gud, men till skönheten i en byggnad med harmoniska linjer. Så småningom fördrivs han från den lilla sydengelska staden och kommer till Frankrike. Där har gotiken slagit igenom; den romanska stilen har fått lämna plats för hisnande byggnadskonst. Och han lär sig saker där i exilen som han sedan tar med sig tillbaka, när han återvänder.

Det är tillfredsställande hur kunskapen förs vidare och också hur det som först ser ut som en omväg faktiskt blir, på fromt språk, till välsignelse. Så ska vi också tänka om våra egna liv. För, som det heter: för den som älskar Gud samverkar allt till det bästa. (Rom 8:28) Tänk om vi skulle våga lita på det!

Tom Byggare för vidare till fostersonen Jack, som tar vara på det han fått lära sig och som också utvecklar det, gör det till sitt eget. De ”vittnar” om sina kunskaper, ja – varför inte? – sin konst. De håller den inte för sig själva, eller tänker att ”det går aldrig”. Deras längtan är så stark och det kommer att märkas på dem. Deras liv blir ett vittnesbörd om de gåvor som Gud lagt ner i dem.

Det är detta som Paulus skriver om, alltså vikten av att föra vidare det man själv tagit emot. Att vara tacksam för det, känna igen att det är på riktigt, att leva i det. Att, som någon jag mötte häromdagen sa: öva upp tacksamhetsmuskeln. Det måste övas, det kommer inte av sig självt.

Och vad är det då Paulus menar att församlingen i Korint tagit emot och ska föra vidare: tron på den uppståndne Kristus, som dog för våra synder. Om vi tillämpar det på katedralbyggande så innebär det att den sortens kunskap inte kommer gratis, människor tidigare i ledet har offrat av sin tid, ja, kanske hela sitt liv, för att kunskapen skulle föras vidare.

Och på sätt och vis är det ju katedralbyggande vi håller på med, även om Stensjökyrkan inte har stora yttre likheter med Notre Dame eller så. Precis som i boken så kommer det att vara tider då det är gott om pengar för byggnadsmaterial och tjänstvilliga arbetare. Och sen kommer magrare tider, då vi kanske kommer att undra om allt är på väg att gå förlorat. Jesus säger: mina barn, har ni ingen fisk? Då behövs det att någon, precis som Petrus, känner igen att det är Jesu röst. Och plötsligt, kanske utan att vi åstadkommit något själva, så kommer det en väckelse i kyrkan, det som det där fullproppade nätet med fisk representerar. Kom och ät! säger Jesus. Det är, i goda och dåliga tider, Jesus som ger kraften, som får saker att hända, som mättar oss med sitt goda.

Av oss själva är vi benägna att vilja ha goda tider och fasa för alternativet. Men om Jesus är uppstånden så gör det hela skillnaden. Då kan vi alltid inbjuda Honom, i varje situation. Då kan vi alltid välja att vara beroende av Honom. På sätt och vis kan det vara svårare när allt rullar på, för då tror vi nog ofta att vi inte behöver Honom. Knepet är att inte vara så beroende av det yttre utan i allt lita på Honom. Då kan vi stämma in i de ord som läses under altarets avklädande på Skärtorsdagen, de ord som avslutar Ps 22: …men jag lever för honom, och mina barn skall tjäna honom. De skall vittna för nya släktled om Herren, förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten, ty han grep in.