Guds rike är nära

Högmässa i Fågelbergskyrkan
2:a  Advent 2011   
Stefan Risenfors

<<Föregående  >>Nästa

Texter

GT-text Mika 4:1-4

Epistel Rom 15:4-7

Evangelium Luk 21:25-36

Beredelsetal
Godta därför varandra, så som Kristus har godtagit er till Guds ära.

Så skriver Paulus i dagens episteltext och den uppmaningen får förvandlas till en fråga inför vår syndabekännelse: Godtar vi varandra på samma sätt som vi hoppas att Gud godtar oss? Till att börja med kan vi konstatera att det handlar om människor som vi ska godta, inte om beteenden, inte om handlingar eller uteblivna handlingar. Handlingar har vi emellanåt anledning att inte acceptera men här ligger fokus på de människor som ibland beter sig på ett sätt som inte kan godtas. Dessa människor ska vi godta på samma sätt som Gud godtar oss!

Men om vi har lätt för att döma andra människor så kanske orsaken ligger i just detta att vi inte riktigt vilar i att Gud godtar oss precis som vi är. Den som själv verkligen på djupet upplever sig förlåten borde ju inte ha svårt för att förlåta andra. Vi påminns om detta i Jesu ord till fariséerna som vill stena en äktenskapsbryterska i Joh 8 – den av er som är fri från synd ska kasta den första stenen! I vår syndabekännelse bär vi fram att vi kanske inte vågat vila med hela vår tyngd i vissheten om att vi är godtagna av Gud och att detta kan ha gjort att vi inte godtagit våra medmänniskor så som vi borde. Låt oss be och bekänna …

Predikan

Efter en liten utflykt till Jesu inridande i Jerusalem på en åsna förra söndagen så återvänder vi idag till det tema vi hade de båda söndagarna före Första Advent, nämligen Jesu återkomst, det vi också kallar eskatologi eller Domens Dag. Och när vi nu för tredje gången återvänder till temat så får vi äntligen en bild för Domens Dag som avlägsnar oss från den där juridiska domstolsbilden. Så här beskrev Jesus den tid som förebådar den yttersta dagen i dagens evangelium: ”När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.” Och sedan får vi den underbara bilden från naturen: "Se på fikonträdet och alla andra träd. När de börjar knoppas, då förstår ni av er själva att nu är sommaren nära. På samma sätt vet ni när ni ser detta hända att Guds rike är nära”

Igår träffade jag min svärfar som heter Bo Johnson och råkar vara pensio­nerad professor i bibelvetenskap med inriktning på Gamla testamentet. Det han är särskilt duktig på är det språk som Gamla testamentet en gång skrevs på – hebreiska. Igår sa han att han trodde att om den kristna kyrkan hade behållit hebreiskan som kyrkospråk och inte gått över till latin så hade vi förmodligen inte behövt någon reformation på 1500-talet. För problemet med latinet som språk för kyrkans försök att beskriva Gud, det är att latinet är så juridiskt till sin karaktär, så fyrkantligt och statiskt. Anledningen är förmodligen att latinet inte sedan 400-talet varit ett levande talspråk. Som talspråk dog nämligen det klassiska latinet ut efter romarrikets fall på 400-talet. Så när Martin Luther föddes i slutet av 1400-talet så hade kyrkans språk inte varit ett levande folkspråk på tusen år. Istället hade latinet överlevt som den bildade överklassens språk i hela Europa och som ett fackspråk för juridik, filosofi och teologi och för de framväxande naturvetenskaperna.

Latin är i sin fyrkantiga exakthet ett mycket lämpligt språk för juridik, medicin, biologi och botanik. Men frågan är vad ett så inneslutande och definierande språk gör med det bibliska budskapet. Den kyrka som Martin Luther föddes in i på senmedeltiden kom han att uppfatta som förtryckande och oevangelisk. Han kände helt enkelt inte igen den bibliske Jesus i den dåvarande katolska kyrkans latinska dogmatism och distansering till det mänskliga. Kyrkan beskrev ju Jesus i termer som redan tusen år tidigare hade slutat att leva i det vanliga folkets språk. En levande Jesus blev på något sätt intvingad i ett slags stelt mumiefodral men det kyrkoetablisse­manget aldrig märkte var att han smet ut innan locket stängdes. Kanske är jag elak och orättvis men jag tror att det var den sortens upplevelse som Luther hade av sin egen kyrka och därför kände han sig tvingad att bryta sig loss och bli reformator, eller kanske snarare kyrklig revolutionär om vi beskriver honom ur kyrkoetablissemangets perspektiv. Så hotfullt tedde sig nämligen hans uppbrott från en medeltidskyrka som i alltför många sammanhang stelnat till omänsklighet.

Vi kan inte skylla allt på det stackars latinet men jag tycker att min svärfars tes låter spännande – kanske kvävdes det andliga livet av ett språk som inte längre var levande och kanske hade Jesus lättare överlevt i den kyrkliga miljön om han hade blivit beskriven i den språkdräkt som var hans egen. Nu kan man invända att bibel­hebreiskan dog ut som talspråk redan före latinet men skillnaderna är att den ändå hade formats av just den miljö som Jesus verkade i, och dessutom blev aldrig hebreiskan omvandlad till byråkratiskt vetenskapsspråk. Och faktum är att hebreiskan rent språkfilosofiskt ligger väldigt långt från latinet.

Men varför gör jag då denna långa utflykt till språkfilosofi och språk­historia? Jo, för att jag tror att vår bild av den yttersta tiden fortfarande är färgad av det juridiska latinet. Trots Luther och 500 år av utveckling som reformerat inte bara den lutherska utan också den katolska kyrkan, så anar jag att vi fortfarande lever med en förståelse av den kristna tron som delvis är präglad av latinets juridiska fyrkantighet. Då är det inte konstigt om vi ibland uppfattar Domens Dag som ett skrämmande möte med en distanse­rad domare. Och då är jag tacksam över att den bilden störs av dagens evangelium där Jesus talar om en befrielsens dag då vi äntligen får räta på våra ryggar, höja våra huvuden och skåda vår befrielse. En befrielse som nalkas, som vi kommer närmare för varje dag vi lever och vi får redan här och nu se tecken på hur Guds seger en gång ska bli uppenbar. De där tecknen i tiden ger oss ingen tidtabell men de ger en riktning för vårt hopp på samma sätt som vi redan kan detaljstudera de trädgrenar som just nu ser så döda ut. Går vi riktigt nära så ser vi de små anlagen till knoppar som redan finns där, som är beredda att skapa nytt liv så snart värmen återvän­der. På samma sätt kan vi redan här och nu se små tecken på att döden inte har den slutgiltiga makten. Varje gång kärleken segrar, varje gång livet återvänder och varje nytt människobarn – alla är de tecken på att vi en gång har anledning att lyfta våra huvuden för att se Befriaren komma, lösgjord ur alla språkliga och tankemässiga bojor – då ska vi äntligen se Honom sådan Han är!

Jag vill ge er en bild till, en bild som illustrerar de där Jesusorden i evangeliet: ”När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”

I augusti 1980 var jag sommarvikarie på svenska sjömanskyrkan i Gdynia i norra Polen. 14 augusti bröt strejkerna ut på varven i Gdynia och Gdansk, det var födelseögonblicket för fackföreningsrörelsen Solidaritet som gav upphov till en våg av förändring som gjorde att hela det kommunistiska östblocket nio år senare rasade ihop också bokstavligt i samband med Berlinmurens fall. Åsynen av de där strejkande varvsarbetarna som firade nattvardsgudstjänst vid de blockerade varvsgrindarna – det är bilder som jag förmodligen aldrig kommer att glömma. Vi vet att våra minnen inte är särskilt pålitliga men som jag minns de där dagarna så rätade polackerna rent bokstavligt på ryggarna. Inte alla, inte den oroliga polska personalen på sjömanskyrkan som oroade sig för en rysk militär invasion. Men de där strejkande arbetarna i sina smutsiga arbetsoveraller nere vid varvsportarna. Hos dem tyckte jag mig se befrielsen rent bokstavligt i form av rätade ryggar och trotsigt höjda huvuden. De hade vågat trotsa förtrycket och de blev föregångsgestalter för en nation som varit så plågad och förslavad under hundratals år. Vi talar om en nation som under hela 1800-talet inte existerade ö h t och som då, 1980, varit en underkuvad sovjetisk lydstat under 35 år. Jag hade jobbat på samma sjömanskyrka under ett helt år tre år tidigare, 1977, och min bild av polackerna från den tiden var en bild av böjda ryggar och sänkta huvuden. Men där på barrikaderna på Leninvarvet i Gdansk såg jag ett helt annat Polen växa fram och jag associerar till Jesusorden: ”När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig.”

Jag önskar att vi kristna på motsvarande sätt skulle våga räta på ryggarna och höja våra huvuden trots allt tal om sjunkande medlemstal i kyrkan, sämre ekonomi och en folkkyrka som pendlar mellan fastlåst konservatism och anpasslig ytlighet. Trots allt detta, trots att det finns anledning att sucka över alla kyrkliga institutioner och etablissemang så finns det ännu starkare skäl till trotsig lovsång och uppkäftig motståndskraft. För vår Befriare lever och Han är inte långt borta! AMEN