Jesus skapar tro

Högmässa med barnbibelutdelning i Stensjökyrkan
3:e efter trettondag jul  2009             
Stefan Risenfors
Texter
GT 1 Kung 8:4143
Epistel Rom 1:16-17
Evangelium  Matt 8:5-13
<<Föregående  >>Nästa

 Beredelseord

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud…

Så skriver Paulus i dagens episteltext. Rättfärdighet – smaka på ordet: rättfärdighet… färdig med det rätta. Vi människor blir aldrig färdiga med det rätta, vi blir aldrig fullkomliga. Några kommer väldigt långt jämfört med oss andra, vi kallar dem ibland helgon. Men ingen av oss blir rättfärdig i betydelsen färdiga med det rätta, fullkomliga. Vi vet att det är på det viset men ändå har vi ofta så svårt för att erkänna det för oss själva och kanske ännu svårare att erkänna det inför andra.

 Vi har i församlingen en mans­grupp sedan ett tiotal år tillbaks. En grupp män som samlas varannan vecka inte för fromma bibelstudier eller bön utan för samtal om våra liv som de faktiskt ser ut. Vi försöker där gå ur våra manliga ”hålla masken-roller”, vi försöker sänka garden och vi försöker undvika det där flabbiga goa gubbar-tjôtet. Vi tränar oss helt enkelt i att visa oss sårbara eftersom vi i grunden är sårbara. Vi lyckas inte alltid men tillräckligt ofta för att några av oss ska stanna kvar i gruppen år efter år. Under alla dessa år tror jag knappast att ordet rättfärdighet förekommit en enda gång i våra samtal. Men ändå tror jag att våra samtal kan vara första steget mot att kunna ta emot en rättfär­dighet från Gud. För det som händer i mansgruppen är att vi försöker nalkas sanningen om oss själva och våra relationer och då lär vi känna vår egen svaghet och sårbarhet. Den sortens demaskering gör vi nu i vår syndabekännelse – inte inför varandra men inför Gud och oss själva. Låt oss be och bekänna… (

Predikan

Märkte ni att alla tre bibelexterna vi hört handlade om främlingar, om folk från främmande länder – främmande ur Bibelns judiska Israel-perspektiv:

1. I den första texten vi hörde, från 1 Kungaboken, så är det kung Salomo som ber till Gud i samband med invigningen av det nybyggda templet i Jerusalem omkring år 900 f Kr. Han ber att Gud ska lyssna också om det är en främling som kommer och ber i detta tempel.
2. I den andra texten, episteltexten är det Paulus som skriver till församlingen i Rom och påminner om att evangeliet om Jesus Kristus gäller inte bara judar utan också greker som här betecknar icke-judar eller hedningar i största allmänhet.
3. I evangeliet som vi hörde nu sist är det en romersk officer som kommer till Jesus och ber för sin sjuke tjänare. Och Jesus prisar honom för den starka tro han möter hos denne hedning.

 Den här predikan ska handla om att vara främling. Kanske är det något vi alla har upplevt – främlingskapet. En miljö där vi inte känner oss tillhöriga, där vi inte känner till de sociala koderna och inte riktigt vet hur vi ska upp­föra oss. För mig kan det räcka med att gå in i en alltför exklusiv klädaffär eller en restaurang med det där slipstvånget som jag personligen avskyr.

 Några av er kanske känner det på samma sätt när ni kommer till kyrkan – plötsligt står alla upp! Varför då? Men antingen vi känner oss hemma här i kyrkan eller inte så skulle jag vilja att vi just nu allihop försöker återkalla den där känslan av främlingsskap! Hur känns det?

 Man känner sig obekväm, kanske känner man sig också iakttagen. Den trygga avspändhet man känner i mer självklara miljöer är plötsligt som bortblåst. Man blir medveten om sin egen person på ett obehagligt sätt och börjar iaktta sig själv med de ögon man tror att andra har. Det är stressande och man har svårt för att vara sig själv, man blir spänd och obekväm.

 Fast det behöver inte vara så att man känner sig iakttagen och uttittad, främlingsskapet kan också kännas precis tvärtom. Som när man är på en fest där alla verkar känna alla utom mig. Då kan det upplevas som att ingen ser mig när man går där och irrar efter något bekant ansikte att ty sig till.

 Men vilka uttryck främlingsskapet än tar sig så är det obehagligt om det nu inte är så att man har definierat sig som turist för då är ju främlingsskapet själva grejen. Då har främlingsskapet plötsligt blivit en trygghet, som turist är man iakttagare och man behöver inte vara som de andra för man har redan en självklar roll att spela.

 Jag vet inte om den romerske officeren i evangeliet kände sig som en turist i Israel. Han var ju en representant för ockupationsmakten. Romarna hade regerat landet i nästan 100 år vid tiden för Jesu offentliga verksamhet. Flera generationer judar hade vid det laget vant sig vid att den romerska militärmakten bestämde. Många judar hade säkert resignerat i sin judiska nationalism men det fanns hela tiden små gerillagrupper som gjorde motstånd. En av Jesu lärjungar, Simon, hade en bakgrund i ett sådant Al Quaida eller Hamas-liknande nätverk, nämligen seloterna vars mest radikala medlemmar var kända för att knivmörda romerska soldater.

 Även om ockupationen var 100 år gammal och väl etablerad så upplevde säkert den romerske officeren ett främlingsskap där på sin stationeringsort i Kafarnaum. Hans närvaro var en avskydd närvaro och han var förmodligen hela tiden skyddad av beväpnade vakter. Han hade alltså anledning att känna sig obekväm ute på gatorna i Kafarnaum. Ändå går han ut för att möta Jesus och anledningen är … en främling. Men en främling som inte längre är en främling. Det var ju hans tjänare som var svårt sjuk och tjänaren var förmodligen en judisk pojke. Han var ju en självklar del av officerens hushåll och han hade uppenbarligen lärt känna honom, tillräck­ligt mycket för att inte bara kasta ut honom när han blev förlamad och oduglig som tjänare.

 En romersk officer bar förmodligen alltid uniform när han rörde sig i staden. En uniform har till uppgift att avpersonalisera en människa för att istället lyfta fram det gemensamma hos en grupp människor, nämligen att de tillhör samma lag om det handlar om idrott och samma armé om det handlar om krig. Den romerske officeren står alltså där i alla sin romerska militära härlighet med gradbeteckningar och allt. Förutsättningarna för ett möte mellan människan bakom rustningen och Jesus är därmed ganska dåliga. Uniformen distanserar och påminner om det våld och förtryck som den ene av de två männen representerar. Ändå blir det ett möte tack vare att den romerske officeren visar svaghet och sårbarhet.

 För det första visar han en ickemilitaristisk blödighet när han berättar att han har kommit inte för sin egen skull utan för att han bryr sig om en enkel tjänare som dessutom tillhör det fientligt sinnade judiska folket. För det andra tror han att Jesus, en enkel judisk man helt utan gradbeteckningar, kan hjälpa honom. Och för det tredje visar han en ödmjukhet som en jude knappast hade väntat sig från en romersk officerHerre, jag är inte värd att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir pojken frisk.

 Blödighet, tro och ödmjukhet är alltså vad den här romaren visar i mötet med Jesus. Men var är det då som fört honom fram till detta möte? Ja, jag tror att det handlar om tre personliga egenskaper hos den romerske officeren. Tre egenskaper som är så starka att de lyser igenom uniforms­kappan – nyfikenhet, barmhärtighet och tro. Hans nyfikenhet har lett till att han tagit reda på vad som berättas om undergöraren Jesus. Hans barmhär­tighet tvingar ut honom på gatan för att söka hjälp till den sjuke pojken. Och hans tro skulle närmast kunna översättas med förväntan – förväntan om att hjälp kan komma även från oväntat håll.

 Kanske har också du och jag en sjuk pojke som behöver hjälp. Någon liten och hjälplös långt därinne i vårt eget inre. Någon som ofta upplever främlingskap kanske inte bara i vissa miljöer utan i själva livet. Vi hör kanske honom ibland ropa eller kvida långt därinne. Våga öppna dörren till det rummet! Lyssna till vad han behöver! Släpp fram din allra innersta sår­barhet och låt din nyfikenhet driva dig rakt i armarna på Jesus. Jag tror att det din inre pojke ropar efter finns hos honom! AMEN