Juldagen 2024
Dagen är kommen

Predikan 1, julotta 2024 samt  predikan 2, Juldags mässa
Anna Sophia Bonde
<<Föregående  >>Nästa
Julotta kl.7.00

Predikan 1

I Romarriket, vid tiden för när Nya testamentet ”utspelar sig”, och ett bra tag efteråt, fanns det en rörelse som var väldigt populär och fick stor inflytande över västerländskt tänkande. Jag tänker på gnosticismen. Att kalla det ”rörelse” är i och för sig fel, dessa tankar dök upp inom skilda sammanhang, det fanns judiska gnostiker och kristna gnostiker och andra. Judarna, t ex, hade kanske fått sina idéer från Babylon, där de ju var i fångenskap i 70 år, ca 500 år f Kr. Såhär kan man läsa på Wikipedia, en bra sammanfattning: I Babylon, som då var världens största stad och en handelsknutpunkt där många kulturer och religioner möttes, blandades zoroastrismen och andra dualistiska iranska föreställningar med indiska uppfattningar om själens fångenskap i kroppen, med väst-semitisk och judisk mystik, med kaldéernas astrologi och numerologi, och med den grekiska filosofin och individualismen.

Platon (då är vi på 400-talet f Kr) byggde sina idéer på dualism, alltså att det finns en idévärld, som är perfekt och så finns det sinnevärlden som är bara en blek avglans av idévärlden. Ibland tänkte man sig att den här, bristfälliga, världen inte var skapad av den högste Guden utan av en mindre gud, Demiurgen.

I vår tid finns varianter av dessa tankar. T ex märker man dem i de idéer som framförs om att människor är fångar i sin kropp, att kroppen är ett slags fängelse som hindrar människan därinne, hennes sanna jag, från att komma ut och vara fri. Det finns också något som kallas ”transhumanism” och som tänker sig att framtiden är en hybrid av människa och maskin. Det är en rörelse som tänker att det både går och att det bör göras: att tekniskt förbättra människan, med hjälp av maskiner. Vad menas då med ”förbättra”? Att utöka människans mentala och fysiska egenskaper, lyder en definition.

Under Nobelfesten intervjuades en entusiastisk skolbibliotekarie som älskade kultur från Sydkorea. Hon talade förstås om Han Kang, årets nobelpristagare i litteratur, men också om k-pop och om hur k-popsartisterna ständigt jobbar på att se så perfekta ut som möjligt. Ansiktet ska se helt slätt ut men de har även body make up, för att göra kroppstonen vitare, vilket anses snyggare. När man ser en k-popvideo undrar man lite om det är verkliga människor som sjunger och dansar.

I en artikel på luciadagen skrev Essy Klingberg i SvD om en iakttagelse hon gjort när hon gått tillbaka och tittat på bilder från äldre luciafiranden i Sverige. Rubriken är: 50-talets lucior hade inte haft en chans. Hon tycker det verkar som att ”dagens influcencers alla strävar efter samma kattformade, cyborgliknande instagramansikte”. Artikeln avslutas: har algoritmerna hjärntvättat mig att se 50-talets snyggaste tjejer som alldagliga?

Paulus, om vi dyker ner i Bibeln en stund, argumenterar mycket i sina brev mot gnosticismen. För honom är det helt avgörande om Jesus verkligen funnits, verkligen dött, verkligen uppstått. Allting hänger på det. Och det är helt i linje med det Johannes skriver i det som är juldagens epistel detta år: det som var till från begynnelsen, det som vi hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och tagit på med våra händer, det är vårt

ärende: livets ord. Det är Jesus han talar om. Ordet som blev kött, Gud som blev människa – och det är ju det vi firar idag.

En del teologer och rörelser genom historien har menat att det inte spelade så stor roll om allt det där märkliga som Jesus sägs ha gjort verkligen hände eller inte. T ex föreslår man att när Jesus går på vattnet så behöver inte det betyda att han verkligen gick på vattnet utan det författaren vill signalera är att Jesus är ”herre över kaosmakterna”. Det är en form av modern gnosticism, att påstå att det inte spelar någon roll om det hände eller inte. Nya testamentets författare markerar alla, på olika sätt, att berättelsen är förankrad i historien. Matteus räknar upp Jesu släkttavla. Lukas har med Augustus och Quirinius. Passionsberättelsen har med Pontius Pilatus. Vi har de faktiska judiska lydkungarna, Herodes och hans klan.

Johannes är tydlig: detta är vårt ärende, honom som jag umgåtts med, som jag lyssnat till – den verklige Jesus från Nasaret – han är Guds Son.

Med detta sagt vill jag inte bagatellisera den svårighet som man kan ha att tro på allt som berättas om Jesus. Det är till exempel inget KRAV att: om du ska kalla dig kristen måste du tro på jungfrufödseln. Det där med tron kommer lättare för somliga än för andra och en sådan process ska inte forceras. Tvärtom står det i Bibeln att tron är en gåva som Gud ger. Såhär står det t ex i Efesierbrevet 2: Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det. Men den som kämpar med det i Nya testamentet som verkar osannolikt gör klokt i att gå till Gud med sina frågor, be att Gud genom sin Ande guidar rätt genom bibelläsningen och förståelsen.

Man kan säga att själva julfirandet till sitt väsen är anti-gnostiskt. Det firar att Gud blev människa, att Gud fick en mänsklig kropp, föddes av en mänsklig, konkret mamma. Hans födelse sätts av Lukas in i ett konkret sammanhang, geografiskt, politiskt, religiöst. Han föds in i en judisk familj, i Betlehem, som på hebreiska betyder ”brödhuset”. Han som är livets bröd föds i brödhuset. Det är just därifrån som Guds frälsningsplan utgår, från ett konkret sammanhang, med riktiga människor.

På julkorten ser ju allt så stiliserat ut. Men det finns åtminstone en kristen julsång, som jag hörde för några år sedan, som börjar ”It was not a silent night”, alltså födseln var på riktigt. Marias oro, det kalla stengolvet osv – det är en klar risk med vår typ av julfirande att det blir så gulligt, så finstämt, att vi inte alls tänker på vilken risk Gud tog, och, på sitt sätt, också Maria och Josef. För en värld i mörker kommer Gud med ljus, ljus som världen behöver men inte alltid vill ha. För ljuset lyser ju också på det i världen och i våra liv som inte är som det borde vara. Jesus säger såhär i sitt samtal med Nikodemos (Joh 3): när ljuset kom in i världen älskade människorna mörkret mer än ljuset.

Det märks inte nu, när man promenerar på kvällen i sitt kvarter. Så många ljusslingor överallt! Men det är förhållandevis lätt att sätta upp ljusslingor. Kruxet är att låta ljuset komma in i hjärtat och bevara det där, låta det prägla ens liv: ens vanor, ens relationer, ens sätt att se på världen och sig själv. Att bära krubban med Jesusbarnet i hjärtat – hela året om.

När ängeln kom till herdarna som låg där i lugn och ro i mörkret så blev det plötsligt väldigt ljust. Herrens härlighet lyste omkring dem och de blev rädda. På grekiskan står det nånting i stil med att de ”var rädda, en stor rädsla”. Det är nog det normala när en vanlig människa möter Guds härlighet. Det är nog också sunt att känna den där ”fruktan och bävan” som Kierkegaard skriver om, en andäktighet, en vördnad, en instinktiv känsla av att ”nu är det dags att falla på knä”. Det där tränas vi nästan aldrig för i det moderna samhället. Vi är tvärtom vana vid att inte känna vördnad och vi är uppfostrade till att tänka kritiskt, att ifrågasätta, att misstro dem som kommer med pondus. Och det kan nog vara klokt många gånger, men vi behöver också öva oss, och fostra våra barn, till att ha vördnad för Gud. Det närmaste vi kommer är väl gudstjänsten. I teorin får man gärna knäfalla under mässan, men det är lite svårt med de här kyrkbänkarna. Men man kan öva sig i hjärtat, be om att kunna ta emot Gud när Han kommer till oss, som församling och som enskilda.

Vecka 2 kommer att vara bönevecka här i Stensjön. Då kommer det att vara morgonböner och middagsböner. Tid att gå till själavård och bikt, tid att be för olika angelägna saker i världen. Allt det där som vi läser och hör om på nyheterna och som sipprar in i hjärtat - allt det är på riktigt (om det inte är påhittat, förstås). Men det som herdarna var med om, det är också på riktigt; Guds härlighet är på riktigt. Och Herren säger till oss: var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje. Den gäller världen, den gäller Mölndal, den gäller Stensjön och dig och mig personligen.

Må så Guds frid som övergår allt förstånd bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.

Juldagen kl.10

Juldagen kl 10, 2024

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

I episteln idag talar Johannes om Jesus som en levande erfarenhet och han avslutar: detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig.

Det är rätt mycket i tillvaron som kan hindra en från att leva i ”fullkomlig glädje”. Man kan tänka: när jag bara gjort det där provet, operationen, husrenoveringen osv osv – då ska jag vara lycklig, då ska jag vara glad. Eller vi tänker: hade jag bara varit snyggare, bättre på min sport, mer omtyckt, mer produktiv på jobbet – då…

Men om det som Johannes skriver om Jesus stämmer, då är det Jesus som är nyckeln till vår glädje. Nyckeln till en beständig glädje. En glädje som inte är konjunkturkänslig.

Ibland är det förstås läget i världen och såna saker som hindrar oss från att vara glada. Ibland är det saker som andra gjort oss. Men ofta, ofta tror jag snarare det handlar om att vi plågar oss själva med tankar om att vi är ovärdiga, inte tillräckligt bra på olika sätt. Vi känner inte att vi duger eller att det är bra att vara just – vi. Och det där självhatet, det kan man hålla på med ett helt liv. Och jag tror tyvärr att det är så att om jag nån gång lyckades gå ner de där kilona som jag skulle vilja – då skulle det vara något annat hos mig som jag skulle börja irritera mig på.

I syndabekännelsen får vi säga till Jesus sådant vi gjort som varit dumt, sådant vi tänkt och sagt, också sånt som gäller oss själva. Vi får spegla oss i Honom, ta emot Hans kärlek och förlåtelse, Hans glädje, som inget och ingen annan kan ge. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

I en tv-serie som går nu på någon av strömningstjänsterna är det en ung, norsk flicka på semester i Israel, som under en tur till Sinaihalvön med två israeliska vänner, kidnappas av IS. Serien handlar sedan om hur hennes föräldrar försöker få loss henne och gör många bildliga kontraster mellan Oslo med omnejd (kallt, snygg arkitektur, barrträd) och Jerusalems varmare ljus och smala gränder. En person i serien är läkare på ett sjukhus i Gaza. Hon, läkaren i Rafah, flickans norska mamma och en israelisk minister knyts samman av en gemensam historia från fredssamtalen i Oslo 1993, som de alla hoppades mycket på men som visade sig inte leda till fred.

Jag tänkte när jag såg den på vilken skillnad det är mellan perspektiven från Israel och Gaza å ena sidan och Norge å den andra. Det känns surrealistiskt för föräldrarna att deras dotter, blond läkarstudent, på semester skulle bli indragen i och drabbad av världspolitiken.

Det är svårt att läsa juldagens ord från profeten Jesaja utan att tänka på de pågående konflikterna i Mellanöstern. Ska det aldrig bli fred därnere?

Och jag påmindes om vad Mosab Hassan Yousef, son till en av Hamas grundare som blev kristen sa, i en intervju i Wall Street Journal: “I converted to Christianity because I was convinced by Jesus Christ as a character, as a personality. I loved him, his wisdom, his love, his unconditional love.

I see that when he does exist in other Middle Easterners there will be a change. I’m not trying to convert the entire nation of Israel and the entire nation of Palestine to Christianity. But at least if you can educate them about the ideology of love, the ideology of forgiveness, the ideology of grace.”

När man har den bibliska bakgrunden så förstår man lite bättre hur djupt våldet och mörkret går och hur Gud måste komma och gripa in och att det är det som är profeten Jesajas stora – ja, enda – hopp. Att Gud själv ska komma med SITT ljus in i mörkret. På hans tid var det Assyrien som var stormakt i regionen. Juda riskerade ständigt att bli invaderat, folket att få gå i exil till andra länder. Och, långt senare: som ett svar på judisk självständighetskamp så lät kejsar Hadrianus (han med muren i norra England) radera ordet ”Judéen” från alla kartor. Det är ganska mycket ”from the river to the sea” över den kampanjen.

Man kan tycka väldigt olika om israelisk politik och om förhållandet mellan judar och Israel. Ja, judarna själva säger ju att när två judar möts finns det genast minst tre åsikter. Men Gud, som inspirerade profeten Jesaja, svarade själv på den profetian – och det är det som är julevangeliet. Jesus sänds in i en judisk familj – för hela världens skull.

Nyligen stod det i en debattartikel i Kyrkans tidning att Vi kristna tror ju att i och med Jesu ankomst och gärning så upphörde det judiska folkets utvaldhet.

Jag tycker snarare att de bibliska texterna ger uttryck för att när Gud kallar Abram så redan där och då är det en kallelse i flera skikt: till Abram och hans familj, som skall bli ett folk, som sedan skall bli hela världen till välsignelse. Så det är aldrig bara ”jag och mitt” framför alla andra. Utan i den mån det judiska folket är helgat, avskilt, är det för allas skull. Och i och med Jesus har också vi, kyrkan, del i den avskildheten.

Josef i Gamla testamentet personifierar den här kallelsen. Han är lillebrodern som får en vacker mantel av sin far och som storebröderna är avundsjuka på (ja, man kan på sätt och vis förstå dem), men senare är det Josef som räddar hela familjen.

Idag hör vi om en annan Josef, också han en räddare. Han tar hand om Maria när hon annars riskerat att bli socialt utstött. Han litar på det hon säger; ja, det kommer ju visserligen också en ängel till honom…Hjalmar Gullberg låter i sitt diktdrama ”Den heliga natten” Josef formulera sig såhär:

Maria blir jag trogen till min grav.

Hon är den enda som jag håller av.

Fast det blir förödmjukande och svårt,

så vill jag kalla hennes barn för vårt.

Jag heter Josef och är timmerman.

Men gossen som hon gav mig, vem är han?

Ja, vem är han? Man kan behöva ta det där upptäckandet i etapper. Den västerländska kulturhistorien är fylld av pusselbitar (och, ja visst även icke-västerländsk kulturhistoria, men den har jag sämre koll på): många kan vittna om hur de mött Jesus i Händels Messias eller i renässansmästarnas konstverk, Ravennamosaikerna, eller genom Lejonet Aslan eller Aljosjagestalten i Dostojevskijs roman Bröderna Karamazov.

Visst är det så att konstnärer förr var hänvisade till kyrkan som uppdragsgivare; det fanns inte så många andra som betalade för stora muralmålningar eller mässor i C-moll.

Det är spännande att fundera på vilken musik, vilka filmer från vår tid som kommer att överleva i hundra, femhundra, tusen år. Vilken kraft har dagens konst i sig? Hur kan det komma sig att, bland allt det som försvinner, som visar sig ha begränsat värde, så finns det pärlor som överlever och som fortsätter att tala till människor? Och vad är det för kraft som gör att dessa pärlor fortsätter leva i det allmänna medvetandet?

Det är i alla fall svårt att komma på någon ideologi eller någon historisk person som blivit föremål för så många kompositioner, målningar och skrivna verk som just Jesus. Kan det vara en tillfällighet? Det är i alla fall tillräckligt iögonenfallande för att man borde undersöka dessa pusselbitar, se dem som ledtrådar i en gåta som Gud velat ge mänskligheten.

Det som i konsten ibland är antydningar, spår av Sanningen, det har kyrkan förmånen att berätta om, helt konkret. Inte bara som en vacker idé utan som en verklig person som föddes i en viss familj på en viss plats i en viss tid. Och kyrkan påstår att det lilla barnet bär hela världen på sina axlar, kan rädda hela världen. Att det är Hans uppdrag. Ganska märkligt. Men om det är sant, då är det för viktigt för att strunta i. Så: närhelst du känner en liten längtan inom dig, en doft av något friskt, en känsla av glädje, något som ger dig hopp: följ det spåret! Gud talar ständigt till oss, men det är bara ibland som vi orkar lyssna, som vi ids lyssna. Vår kärlek till Gud kan vara förströdd. Hans kärlek till oss är ständigt lika passionerad. Se här, hur mycket jag älskar just dig! Det är det korta svaret på frågan om vad julen egentligen handlar om. Och som Maria och Josef tog emot Jesusbarnet är också vi kallade att göra det, i vårt hjärta, och ge Honom vidare ut i världen.

Må så Guds frid som övergår allt förstånd bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.