Guds härlighet i Kristus

Högmässa i Stensjökyrkan
Trettondedag jul, 6 januari 2025
Anna Sophia Bonde
Texter
GT Jes 49:5-7
Epistel 2 Kor 4:3-6
Evangelium Matt 2:1-12
<<Föregående   >>Nästa

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Kungarna som kom för att hylla Jesusbarnet hade med sig märkliga presenter, kan man tycka. Inte särskilt barnvänliga. I en barnboksklassiker, Jag ska vara Maria, av Barbara Robinson, är det en stökig syskonskara som tar över kyrkans årliga julspel. De kniper alla de viktiga rollerna och Imogene Herdman, storasystern, som svär och röker cigarr och stjäl och alltid tar reda på elaka saker om sina klasskamrater – hon norpar rollen som Maria. Det blir ett annorlunda julspel och när de syskon kommer in på scen som ska vara tre vise män, då kånkar de inte på guld, rökelse och myrra utan på en stor julskinka som familjen fått av fattigvården. Intuitivt tar de det som var mest dyrbart för dem.

Vad skulle vi ge till Jesusbarnet, om vi var med där vid krubban?

Poeten Christian Rossetti har skrivit en underbar julsång om detta: what can I give him? Poor as I am. If I were a shepherd I´d give him a lamb. Och så går hon igenom de olika gestalterna vid krubban och kommer fram till att det enda hon har att ge är sitt hjärta. Och det är förstås det bästa vi skulle kunna ge.

Men det underbara med Jesus är att Han inte bara vill ha allt det där fina, vår begåvning, våra pengar, vår konstnärlighet, generositet, vår vänlighet. Han blir minst lika glad om vi ger Honom det som är svart och solkigt i vårt liv. Det är det bästa vi

skulle kunna göra med det solkiga i vårt liv; att ge det till Honom. Ljuset från krubban lyser ända bort till Golgota kors. När Jesus dör för världen så så bryter det där ljuset igenom, det starka, genomträngande ljuset. Allt det vi ger Jesus kan Han välsigna. Vi ger Honom skräpet – Han ger oss liv, förlåtelse, ny glädje. Visst låter det för bra för att vara sant? Ändå menar kyrkan att detta är sanningen, den livgivande sanningen.

Låt oss därför be och bekänna

Predikan

Det finns många varningar i Bibeln kring astrologi och magi. Varför är Bibeln skeptisk mot sådant? Därför att människor använder det för att få makt och kontroll i tillvaron. Kung Saul, t ex, ville en gång inför en strid få veta hur det skulle gå. Detta kan vi läsa om i 1 Samuelsboken 28. Han lät sin tjänare leta upp ett medium – och detta fastän han själv förbjudit all trolldom i landet. Men det blir ingen välsignelse av allt det besvär Saul gör sig.

I Apostlagärningarna, som berättar om kyrkans allra första tid, dyker det vid Petrus och Johannes resa i Samarien upp en ”Simon magern”, en trollkarl som blivit döpt. Han är kristen men han kan inte riktigt låta bli det gamla. När han får höra om ”den helige Ande” säger han till Petrus och Johannes: ge mig den makten! De svarar: förbannelse över dig och dina pengar! Guds gåva kan inte köpas.

De tre vise männen, eller kungarna, kallas ibland för ”mager”, en sorts astrolog. Magus, i singular. De var tydligen från början fornpersiska, zoroastriska präster, alltså från Iran.

Marco Polo, den gamle upptäcksresanden, trodde sig ha funnit de tre vise männens gravar, i Teheran, i Iran, i stadsdelen Saveh.

Det är intressant att Gud här använder hedniska präster, astrologer, som får komma och hylla Jesus. De borde ha varit på fel plats men de får syn på stjärnan och dess dragningskraft är så stor att de beslutar sig för att följa den. De fick resa i månader; Jesus var kanske omkring året när de kom fram. Ordet som används, paidion, är ordet för ”småbarn” snarare än ”bebis”. Att han inte var nyfödd framgår ju också av Herodes edikt: att alla bebisar och småbarn upp till två år skulle dödas.

Om de var zoroastriska präster så hade de hjälp av en sak: zoroastrismen är en av världens äldsta (1500 f Kr) monoteistiska religioner; alltså som räknar med en, enda Gud. Om något är högst, om något är viktigast – då är det det vi ska söka, även om det blir besvärligt. Då ska vi inte nöja oss med det som är ”bra” och ”viktigt”. De tre vise männen måste ha identifierat något på himlen som de uppfattade som viktigare än det de kunde hålla med hemma hos sig. Därför gav de sig iväg.

Hjalmar Gullberg låter i sin diktcykel ”Den heliga natten” kung Herodes kalla dem ”en smula överspända”. Den risken finns för alla som fått syn på något viktigt och velat följa det spåret. Att andra tycker man överdriver, att man borde slappna av och chilla istället.

Sen är det ju inte Herodes verkliga känslor inför besöket. Han känner sig hotad och, står det, alla i Jerusalem med honom. Herodes kallade sig ”den Store”. Han byggde sig ett stort palats i Jerusalem och byggde också till templet. Han hade i tur och ordning tio fruar (värre än Henrik VIII, alltså!) och drog sig inte för att mörda medlemmar ur sin familj, t ex åtminstone en fru, Mariamne, och två av hennes (och hans) söner, Alexander och Aristobulos.

Nog med gammalt skvaller, man behöver inte vara en så slipad maktspelare som Herodes för att känna sig hotad av Jesus. De tre vise männen verkar verkligen ha varit visa på det sättet att de instinktivt kände på sig att de nog inte skulle återvända till hovet i Jerusalem. Det var sanningen de sökt, det var inför Honom som ÄR Sanningen som de knäföll och gav sina gåvor. Allt det som storstaden, palatset och intrigerna stod för – det kändes som en dålig smak i munnen som de inte ville uppleva igen. Det där ska vi själva tänka på när vi får smak på Sanningen. Den är värd att bevara. Den är värd att vi avstår annat för den, sådant som är mindre värt, sådant som skulle distrahera oss.

Och på tal om maktspelare. Jag har i jul börjat titta på Sopranos, om en maffiafamilj i New Jersey. I ett avsnitt åker pappa Soprano med dottern Meadow på en tur för att kolla in olika bra colleges, som hon ska söka till efter high school. I bilen så har de ett intressant samtal om sanning. Meadow testar sin pappa, ser om han verkligen menar allvar med det han sagt, att de har en speciell relation och kan vara ärliga mot varandra. Hon vet ännu inte om ryktena är sanna, att pappa tillhör maffian. Och han

gläntar faktiskt en stund, antyder för henne att de där anklagelserna stämmer. Men det är förstås bara tillfälligt. I slutet av resan när hon frågar honom: Dad, is this true? Så förstår hon att hon inte kan förvänta sig någon sanning från honom. Hon älskar honom men hon kan inte lita på honom. Jag lekte ett tag med tanken på vad som skulle hänt om Tony Soprano faktiskt skulle börjat öppna sig för sanningen, så som han gör inför sin psykoterapeut. Och dragit konsekvenser av det. Men det verkar hittills i serien som att han inte gör det.

När han sitter inne på Bowdoin college och väntar på Meadow får han syn på en inscription på väggen, av författaren Nathaniel Hawthorne, en gång student vid just det colleget: “No man, for any considerable period, can wear one face to himself and another to the multitude, without finally getting bewildered as to which may be the true.”

Herodes, Putin – och många mäktiga ledare mellan dem har säkert drabbats av sådan förvirring. Få av dem skulle medge att de VILL det onda. De säger sig alltid ha ett högre syfte. Men det är lätt att bli förvirrad. Och ju mer makt man har, desto större återverkningar får förstås ens beslut i omvärlden. Men ingen av oss är immun mot den risken som citatet tecknar. Vi riskerar alla att tappa bort sanningen, när vi inte aktar på den, förstår hur värdefull den är. Att den är värd att vi håller oss till den, är trogna den.

Vi har läst om rika människor i historien som aldrig behövt välja för de har haft allt. De har kunnat äta all mat, inreda sina fina hus om och om igen i olika stilar, ha sina älskarinnor, en efter en eller flera i taget. Och det finns en anda i vår tid som antyder att vi inte måste välja. Att vi kan få allt, att vi förtjänar allt. Men vi måste välja. Och har vi, som de vise männen, fått smak på sanningen så är den värd att vi offrar vår bekvämlighet, vår hagalenhet, vår FOMO, fear of missing out. Det är vad den här söndagen handlar om: att det finns något som är värt att följa och värt att avstå annat för.

Den glädje som de vise männen får i hjärtat när de knäfaller inför Jesusbarnet – där faller allt på plats. Glädjen är Guds främsta gåva, till en värld som alltför ofta livnär sig på våld, intriger, otrohet, ofrid, konflikter, förströelse efter förströelse. Men glädje är vad Gud vill ge den här världen, och dig och mig personligen.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus