Guds härlighet i Kristus
Trettondedag jul 2024

Högmässa i Stensjökyrkan
Anna Sophia Bonde
Texter
Gt- Jesaja 60:1-6
Epistel Kol 1:11-14
Evangelium Matt 2:1-12
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

”han har räddat oss från mörkrets välde” läser vi idag i episteltexten. Det är inte Harry Potter och Lord Voldemort det handlar om. Eller, det är det förstås också. Många berättelser i populärkulturen kan hänföras bakåt till Jesus.

Det man kan tycka är lite sorgligt med Harry Potter är att han är föräldralös. Det vilar ett otroligt ansvar på hans axlar, i enlighet med de gåvor han fått. Hans släktingar är ju inte till någon trygghet för honom. Sådär kan vi väl känna oss ibland också. Att vi är ensamma och att det är så mycket som borde göras. Och hur vi än strävar hinner vi inte med, eller orkar inte. Eller vill inte. Men vi är inte ensamma. Vi är inte faderlösa. Allting vilar inte på våra axlar. Däremot behöver vi veta vart vi ska gå.

Harry Potter har en gudfar, Sirius, som han kommer på att han kan fråga till råds. Sirius befinner sig i landsflykt och Harry vet inte var han är. Men om vi tar Bibelns ord på allvar så kan vi alltid gå till Jesus. Han är här, varhelst två eller tre samlas i Hans namn, det har Han lovat. Och till Honom kan vi säga precis som det är.

Om det är sant att han har räddat oss från mörkrets välde så är det i ljuset Han vill att vi ska leva. Inte i lögn, förvirring, bortvändhet, synd, övergivenhet, kompensation. Utan tillsammans med Honom. Tillsammans med Honom finns det hopp, finns det liv och glädje och förlåtelse. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

Bileam är väl mest känd för att han hade en klok åsna. En åsna som fick lida för att hon inte bara gick dit han sa utan faktiskt vägrade, när hon visste att han var på väg åt helt fel håll. Bileam, profeten, hade fått i uppdrag av Balak, kungen i Moab, att förbanna Israel.

Så småningom förstår Bileam att det var hans uppgift att välsigna Israel och han brister vid lite olika tillfällen ut i sånger om det som Gud låter honom se. I 4 Mosebok, 24:17, sjunger han om Messias: Jag ser honom – men inte nu, jag skådar honom – men inte nära. En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel.

Han är glad åt den där stjärnan, fastän den inte kommer att dyka upp under hans livstid. Så var det ju också för profeten Jesaja, som vi läser mycket under jul: Det folk som vandrar i mörkret ska se ett stort ljus…Ibland, förstås, talar profetiorna både in i profetens egen tid, och framåt. Och så kan det vara om Bibeln verkligen är ett Levande Ord. Det kan vara aktuellt i olika tider, det kan vara ständigt nytt.

Det måste varit tungt för kungen i Moab att höra hur Bileam gång på gång sa precis tvärtom mot vad han ville höra. Det där kan man känna igen. Det kan finnas människor man bara vill ha bort och man tänker på hur härligt livet skulle vara om man inte just behövde kämpa mot just det där och det där. Men om Gud ser saken annorlunda – vad ska jag då göra med alla mina starka känslor? Ja, antingen kan jag förstås fortsätta på vägen jag slagit in på. Eller så kan jag be att jag får sådana ögon som kan ana och förstå vad det är Gud vill göra. Jag kan be om ett hjärta som alltmer formas i enlighet med Hans vilja.

I det vi kallar Gamla testamentet är det många strider om inflytande över områden och människors hjärtan. Strax efter att Bileam sjungit sin sång om stjärnan läser vi om hur israeliterna slog sig ner på en viss plats i Moab och där började dyrka deras gudar. Det är en ständig strid, det är vinna eller försvinna.

Det är också en anledning till att många tycker det är jobbigt att läsa den historien. Det är blodigt, det är hårt, det är många folk som ska fördrivas innan Israel ska få sitt land.

Ändå finns det på många ställen i Gamla testamentet profetord om hur Israel ska bli ett ljus också för andra folk. Dagens Jesajaläsning ger verkligen tröst för alla dem som idag lider av det vi hör och ser om kriget mellan Israel och Hamas och också en glimt av lösningen för folket i Gaza, så föräldralösa, kan det verka.

När jag jobbade några år på Helsjöns folkhögskola gick mina barn på en kristen friskola någon kilometer därifrån. Man gick genom skogen, det måste varit en av Sveriges vackraste skolvägar, ner genom en skogig ravin, till skolan. Där höll också en fri församling till, som heter Staden på berget. Lite lustigt, kan man tycka, eftersom platsen ligger precis nedanför berget. Men de tänkte nog på hela området.

Det är en biblisk tanke att Guds församling ska vara som en stad på ett berg. Den syns på långt håll, den lyser ut över nejden, över mörkret. Den tanken finns också om varje enskild kristen. Att vi ska låta vårt ljus lysa, inte sätta något över som täcker, utan låta ljuset skina klart.

Att det står så mycket i Bibeln om ljus och om att världen behöver ljus måste ju betyda att det inte är självklart med ljus. Inte är självklart att vi ska gilla ljuset eller ens stå ut med det. På många sätt är det behagligare i skuggan.

Men det är något med ljuset över stallet och Betlehem, ljuset som berättar om kungen och ljuset från själva det nyfödda barnet som verkar vara nästan oemotståndligt. Det måste varit enormt mödosamt för de vise männen att ta sig från, gissningsvis, Irak eller Iran, det kanske tog dem 1 och ett halvt år. Att de gjorde sig det omaket!

Vi ska inte orda så mycket om vad det var de såg, om det var en komet (som på bilden av Giotto) eller svansen av en komet (som på den här betydligt mer nytagna bilden) eller (som jag själv i all min astronomiska okunnighet lutar mot) en konstellation av Saturnus och Jupiter – som inträffade år 7 f Kr.

Men det är välgörande att tänka att dessa astrologer, säkert tillhörande en helt annan religion (kanske var de zoroastrer, Z grundad av Zarathustra 1500 f Kr), att de kände sig kallade att välsigna Israel, att komma med gåvor, att knäfalla vid en nyfödd kung. På vilket sätt kände de sig förbundna med det som hände i stallet? Hur kommer det sig att Jesusbarnet angick dem?

De får bli tecken på att Han är en frälsare för hela världen. I dem uppfylls en del av profetian från Jesaja, att folk ska dra upp till Sion. De aktualiserar också ett ord från profeten Sakarja, han med ”dotter Sion”, ni vet. Hos honom läser vi om en tid förknippad med Messias: Så säger Herren Sebaot: När den tiden kommer skall tio män av olika folk och språk gripa tag i mantelfliken på en judisk man och säga: Vi vill följa er, vi har hört att Gud finns hos er.

Staden på berget, som drar många till sig. Många ska känna att de hör till, att också de får ingå i ”Guds folk”. Och vid den tiden, som det verkar hos Jesaja och Sakarja, så ska folk fritt få komma. De ska både kunna komma och vilja komma.

Och det gör att jag vill citera, från en predikan i julas, Mosab Hassan Yousef, son till en Hamasledare, som mött Jesus och berättar såhär:

Jag konverterade till kristendomen för att jag blev övertygad av Jesus Kristus, som person. Jag älskade honom, hans visdom, hans kärlek, hans ovillkorliga kärlek.

Jag vet att när han finns hos andra i Mellanöstern så kommer det att bli förändring. Jag försöker inte omvända hela Israel eller hela det palestinska folket till kristendomen. Men man kan berätta för dem om kärlekens ideologi, förlåtelsens ideologi, nådens ideologi.

Det är lätt att bli bedrövad när man ser ut över världen idag, så mycket mörker! Just därför ska vi, som Petrus skriver i ett av sina brev, låta profetorden lysa för oss, som en lampa i ett mörkt rum. Det är inte gamla, dammiga, antikverade skrifter. De vill hjälpa oss att leva här och nu.

När Gud kallade Abraham så låg i den kallelsen att A skulle bli en fader för många folk. Än kanske vi kan tycka att det ligger för mycket fiendskap i vägen. Man kan tycka: hur skulle det kunna gå till? Men den dagen vi firar idag ger oss en glimt av hur Gud vill samla alla folk. Och faktum är att det också är ett tecken (även om vi kanske inte tänker på det) att vi är samlade här idag i Stensjökyrkan. Vi är ju också ”hedningar”, vi har kommit långt ifrån, och samlas kring krubban. Vi har olika bakgrund, olika politiska övertygelser, skilda uppfattningar i mycket. Men kring Honom som kallas ”fridsfursten” får vi allihop rum. Hos Honom hör vi hemma.