Medmänniskan

Högmässa i Stensjökyrkan
13 söndagen eft. Tref
Anna Sophia Bonde
Texter
GT 1 Mos.4:8-12
Epistel 1 Joh.4:7-11
Evangelium Luk 10:23-37
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

Rena, o Gud, våra hjärtan och samveten så att din Son, när Han kommer till oss, i våra hjärtan finner en beredd boning. Genom samme din Son, Jesus Kristus, vår Herre.

Herren sade: vad har du gjort?

Dessa ord riktar Gud till Kain, och vi hör dem i dagens GT-text. De påminner mig om Jerker och Sverker, Madicken och Lisabets chokladpojkar som de fick en påsk. De får varsin och älskar dem med en öm moders kärlek. Madicken, romantikern, säger: jag ska aldrig, aldrig, aldrig nånsin äta upp Jerker. Lisabet, realisten, säger: jag ska spara Sverker…så länge som det går.

När det sedan inte går längre och hon äter upp Sverker drabbas Lisabet av en oresonlig vrede mot Jerker som ligger där hel och hållen i sin fina bädd och biter resolut av huvudet. Inte bara för att hon gillar choklad utan för att det är en nästan outhärdlig tanke, att Madicken ska ha något som hon själv inte har.

Vad har du gjort? säger Gud. Det är inte alltid det känns mysigt att befinna sig inför Hans blick. Men det gör vi, oavsett hur stora solglasögon vi än har, oavsett hur mycket vi distraherar oss eller kamouflerar oss.

Kain kände inte till bönen, det är inte förrän senare som det står, i 1Mos 4:26, att människor började be. Vi som har denna möjlighet ska inte förakta den utan ta vara på den. Oavsett om vi är romantiker som Madicken eller snarare som Lisabet saknar illusioner om vår egen förträfflighet så behöver vi Gud varje dag. Det är fantastiskt att ha Honom att gå till med det som trasslar, det som är synd, mörker och bortvändhet i vårt liv. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

Vad är det egentligen att ”känna” Gud? Vad är det att ”älska”, som Johannes skriver om i episteln idag? Nu skriver Johannes på grekiska men det är ändå roligt att tänka på att det hebreiska ordet för ”känna”, som i att Adam kände sin hustru, Eva, det syftar ju på en intim relation, både fysiskt och mentalt och andligt. Inte bara lite erotik hipp som happ. Utan fullständig gemenskap, om vi alls kan föreställa oss det.

Jag har ibland citerat en birollsinnehavare i en romantisk tv-film från 80-talet som sa: I´m not looking for Mr Right, I´m looking for Mr Right Now. Jag tror att hennes inställning motsvarar hur vi är ganska ofta. I teorin kanske vi vill ha kvaliteten, det bästa, men när blodsockret sjunker (eller vad nu blodsocker gör), när vi blir stressade, oroliga, uttråkade – då kan det mycket väl hända att är otrogna mot de där fina principerna. Inte för att vi egentligen tycker att vi är sådana, men det bara blir så.

Vår tid kännetecknas ganska mycket av en sådan tudelning, mellan vad vi tycker att vi håller oss till i våra bästa stunder, vad vi tycker i princip, och hur vi sedan agerar. Det är väldigt svårt att vara konsekvent. Men, som jag hörde i en politisk thriller, amerikansk förstås, för länge sedan: principles only mean something if You stick by them when they´re inconvenient. Principer betyder bara något om man håller fast vid dem även när det är jobbigt.

Det är därför som äktenskapet finns, till exempel. En ram inom vilken det kan finnas stor frihet men som definieras av de löften, de principer man lovat hålla sig till: inte att känna på ett visst sätt resten av livet, men att man ska hålla sig till varandra, alla sorters dagar, oavsett hur det känns. Människor behöver den sortens stadga i livet, ett skelett som håller mig uppe även de dagar då jag helst hade velat sjunka ihop.

Vi mår bra av att avge löften, att hålla oss till det vi lovat. Om vi enbart tänker att vår egen känsla ska vara den ledande seismografen i livet – då kommer det att bli fladdrigt. Vi känner på alla möjliga sätt, men mår bra av att öva oss i att vara trogna, långsiktigt. Nu talar jag inte bara om äktenskapet utan olika sorters relationer, olika sorters beslut som vi ställs inför.

Att räkna med Gud i sitt liv, det innebär ju bland annat att tacka för varje ny dag och att överlämna den dagen i Guds händer. Det betyder att vad som än händer en specifik dag, så inte bara räknar jag med att Gud är med, utan på något sätt räknar jag med att det som händer, det jag möter – att det är Gud som för det i min väg. Också människorna. Också de som är jobbiga. Och att då känna Gud, att verkligen älska, det är att med Jesus i hjärtat möta de människor som Gud sänder i min väg – oavsett hur väl de motsvarar mina förhoppningar. Jag kan öva mig i att vara trogen, även när det kanske känns som att jag helst hade velat springa iväg, låsa dörren och återgå till min tv-serie. Jag kan öva mig i att älska de människor som jag har framför näsan.

Det är där den barmhärtige samariern ska vara vår förebild. Tidigare i samma kapitel, kapitel 10, så har det hänt väldigt karismatiska och maffiga saker. Jesus har sänt ut 72 lärjungar och de har varit med om spektakulära saker: vet du, Jesus, till och med demonerna lyder oss när vi uttalar ditt namn! Det är då Jesus svarar: ja, jag har gett er sådan makt, att trampa på ormar och skorpioner….men gläd er inte över att demonerna lyder er utan gläd er över att era namn är skrivna i Livets bok. Alltså: låt er inte tjusas alltför mycket av under och tecken, då kan det hända att det är själva makten ni blir förälskade i, att ni tappar er första kärlek, mig. (I Uppenbarelseboken riktar ju Jesus skarp kritik mot en församling just av den anledningen. Till församlingen i Efesos säger Jesus: du är uthållig, du har tålt mycket för mitt namns skull och du har inte tröttnat. Men det har jag emot dig, att du har övergett din första kärlek. (2:3-4)

Man kan fundera mycket över den formuleringen, vad den vill ringa in. Jag vill här lyfta fram hur den vill få oss att förstå att det är Givaren vi ska älska, relationen till Jesus vi ska prioritera, framför gåvorna. Vi älskar, om vi älskar, för att Han först älskade oss. Det är Jesus som är vår första kärlek. Det är Honom vi ska vara trogen. Och det är vi när vi hedrar de relationer vi går in i, när vi är trogna i äktenskapet, i vänskapen, osv. Det vi har gjort mot vår make, maka, vänner, grannar – det har vi gjort mot Jesus.

Och sen (efter att Jesus har haft lite kvalitetstid med Fadern, och visat just detta, att relationen är det viktigaste) kommer den här liknelsen. Det är inget övernaturligt i den. Det är heltigenom vardagligt, även om det förstås också är våldsamt. En man blir överfallen, blir liggande i diket, blödande. Någon kommer förbi och, står det, ”fylldes av medlidande”.

Denne någon var en som judarna som lyssnade inte hade så höga tankar om. Han är inte ”rätt”, han är inte ”inne”, han har ingen hög status, han är på många sätt en loser, en som hade delvis felaktiga föreställningar om Gud, men när stunden kommer så handlar han rätt. Varifrån kommer det där medlidandet som han erfar inuti? Ja, det vet vi inte, vilken som var hans drivkraft. Men för vår del så kan vi tänka att det är det som livet med Jesus ger, att vi ger vidare av det vi själva tagit emot. Gud förser. Det handlar inte om att vi ska forcera, att vi ska vara duktiga, plikttrogna, bita ihop dag ut och dag in. Det ligger inte på den nivån. Det handlar om att när vi umgås med Jesus så kommer vi att påverkas av Honom.

I dopgudstjänsten ber föräldrarna: Gud, hjälp oss att ge din kärlek vidare till de barn som vi fått ansvar för. Den bönen är jättebra. Den kan vi be närhelst vi känner att vi ligger på minus. Hjälp mig att förmedla din kärlek till min man, mina barn, mina grannar kanske, arbetskamrater, syskon, de andra i bostadsrättsföreningen. Om Gud är på riktigt så innebär det att något händer när vi ber den bönen. Vi bjuder in Gud i vårt liv och våra relationer.

Den laglärde som är orsak till att Jesus berättar liknelsen om samariern, han ställer en fråga som kan verka väldigt from. Jag är inte säker på att om Mölndalsposten gick ut och frågade folk på stan vad de längtade efter, att så många skulle svara ”evigt liv”. Men vad är det han säger, egentligen? Vad ska JAG, vad ska jag GÖRA, för att vinna EVIGT LIV? Han är ganska anspråksfull, både vad det är han vill och i tron på vad han själv ska kunna åstadkomma.

Jesus svarar på en annan nivå. Han riktar uppmärksamheten mot det som föregår allt vi själva skulle kunna åstadkomma, allt vi själva skulle kunna göra. Han pekar på det som är grunden för ett gott, mänskligt liv: att vi lär oss att älska Gud och att vara trogna mot den kärleken. Den ska vara den grund på vilken vi bygger vårt liv.

Må så fridens Gud bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.