Vaksamhet och väntan

Högmässa i Stensjökyrkan
s.före Doms17 nov 2024
Anna Sophia Bonde
Texter
GT SEfanja 3:8-13
Epistel Upp.3:10-13
Evangelium Matt 25:1-13
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Profeten Sefanja har en pytteliten bok i Bibeln, bara 53 verser. Men även om boken till omfånget är liten så är hans ärende stort. Han vill förbereda sitt folk på Herrens dag, att Gud en dag ska ställa saker tillrätta. Bland detta att ställa tillrätta, är, skriver Sefanja, att Gud då ska ”förvandla folken, så att de alla talar med rena läppar, åkallar Herrens namn och tjänar honom skuldra vid skuldra”. Det är en både stark och fin bild för vad församlingen ska sträva efter: att tillsammans tjäna Gud, att vårt liv och våra ord ska ära Honom. Att ha rena läppar är t ex att mena det man säger, att inte ljuga, att inte förtala någon, snacka skit om någon. Det viktigaste för att man ska kunna ha rena läppar är inte att man torkat bort smetet från kebabpizzan utan att man ser till att inte ha svek i sitt hjärta. För det som finns i hjärtat, det kommer att komma ut genom munnen.

I en annan profetbok så kallar Gud en ung man till tjänst. Men den unge mannen, han känner: jag är inte värdig. jag, säger han, har orena läppar och bor hos ett folk med orena läppar. Då tar Gud ett glödande kol och stryker över hans mun.

sällan händer detta konkret i Stensjökyrkan så att man kan se det, när vi har syndabekännelsen. Men det är det som händer, även om det sker osynligt. Gud är den som kan rena oss, som kan liksom duscha oss i sin Ande. Låt oss därför be och bekänna:

Predikan

I kapitel 24 och 25, i Matteusevangeliet, talar Jesus ensam med lärjungarna om tidens slut. Temat för dessa kapitel är verkligen, precis som hos oss idag: vaksamhet och väntan. Jesus vill förbereda sina vänner på tuffa tider som kommer. Och kruxet är att när Hans återkomst närmar sig, då är det en bra sak, men det kommer att vara stökigt i världen. Det kommer att vara, för att sammanfatta: miljöförstöring, politisk och religiös oro, förföljelse av de kristna, det kommer att vara maktgalna politiker som gör sig själva till gudar, det kommer att vara hot om krig och våldsamheter. Men Jesu syfte är tydligt: var inte rädda!

Hallå! Hur världsfrånvänt låter inte ett sådant råd, i det läget? Hur är det möjligt, i all den oron, att bevara friden och lugnet?

Jag tänker på att Jesus kanske låter lite som pappan i en serie jag kollat lite på på sista tiden, den heter The Wonder Years och handlar om en man som ser tillbaka på sin barndom, han är 12 år i Montgomery, Alabama, och det är sent 1960-tal. Närhelst grillen flammar upp på ett oroväckande sätt, eller familjen i sin bil blir stoppade av polisen, då sträcker han ut sin hand, nickar förtroendeingivande och säger: keep cool.

Keep cool innebär: drabbas inte av panik. Men också: var förberedd på det som skulle kunna hända.

Jag tänker på Tooticki hos Tove Jansson som säger, i Trollvinter: Just nu tänker jag på norrsken. Man vet inte om det finns eller bara syns. Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.

Jag har aldrig riktigt förstått det där, men hon ger ett väldigt lugnt och samlat intryck. Man har svårt att föreställa sig Tooticki få panik.

Ett drag i vår kultur är att vi vill ha koll på saker. Tillhör vi den ordnade medelklassen så vill vi ha koll. Vi vill veta när loven infaller, när skatten ska betalas, vi vill gärna veta om det ska bli en regnig eller solig sommar, så vi kan planera. Vi vill veta om det ska bli räntesänkningar och om Fredrik Lindström och Kristian Luuk ska fortsätta med På spåret. Det är obehagligt att inte veta.

Det är begripligt, men det är också ganska klåfingrigt. Ibland kanske vi kräver en visshet av tillvaron som Gud inte förunnat oss. Vi spekulerar, tänk bara inför valen, alla dessa opinionsundersökningar. På nittiotalet var det ett stående skämt (av Gary Lineker): fotboll är att 22 män springer i 90 minuter efter en boll och sedan vinner Tyskland på straffar. Förutsägbarhet! I min familj är det en son som vinner när vi spelar brädspel.

Men mycket ÄR osäkert. Kan vi hitta något läge där vi kan vila i det? Vila i att vi INTE har kontroll? Kanske att vi skulle kunna göra det om vi fick visshet om att NÅGON ANNAN har kontroll? Och att vi skulle kunna luta oss mot den personen? Skulle vi våga det?

Det finns ganska många spännande filmer som kanske kan öva oss i det. Ni vet av typen: några dykare är instängda i ett tunnelsystem av grottor och behöver hjälp att ta sig ut.

Jag såg härom sistens en Mission Impossible-film. Den serien handlar ganska mycket om att man inte vet vem man kan lita på, förutom Tom Cruise då. Men cheferna där på CIA: är de goda eller onda? Man vet inte. Själv föredrar jag filmer där hjälten har ett litet pålitligt team omkring sig som man vet inte kommer att svika honom.

För, som rysslandsexperter brukar framhålla: problemet i Ryssland är att människor slutat tro att sanningen är åtkomlig. Man litar inte på någon. Och det är förstås också en lösning, att misstro allt. Men det är inte det kristna perspektivet. Bibeln menar att det finns någon som är värd att lita på och luta sig mot. En som inte är som andra hjältar.

Säkert har ni hört om de två revolutionärerna som promenerade omkring i Paris nån gång i slutet av 1700-talet. En av dem var missnöjd över hur lite entusiasm folket visade den nya förnuftsreligionen. Den andre sa: Jesus Kristus dog och uppstod för sin religion – du kanske skulle försöka göra något liknande?

Vi ska vara på vår vakt mot den där kroniska, allomfattande misstron. Mänskliga ledare: ja, de är inte fullkomliga, de är ofta korrumperade, de vill inte alltid väl. Men tänk om det är sant att det faktiskt finns någon som ÄR värd all tillit, all lojalitet, ja, till och med ett så starkt ord som ”lydnad”?

Om detta handlar Jesu brev till församlingen i Filadelfia, ett av de sju sändebreven till olika församlingar i Mindre Asien, vi kan läsa de breven i Upp 2-3. Håll fast vid det du har, så att ingen tar ifrån dig segerkransen.  Du har bevarat ordet om min uthållighet. Eller: mitt ord om uthållighet. Alltså: Jesu ord om att det är viktigt att inte ge upp. Till sex av sju församlingar riktar Jesus uppmuntran men också varningar. Till Filadelfiaförsamlingen är det inget klander. Det är nog därför det är ett vanligt namn på kyrkor, världen över. Filadelfia betyder ju ”syskonkärlek”. Att bevara Jesu ord, det är något vi gör tillsammans. Att hålla fast vid att det finns en sanning, en objektiv sanning, att det finns ett gott slut på historien (vad katastroffilmerna än säger), men också att det före det goda slutet kommer en räkenskapsdag, då världen och alla människor ska få berätta för Gud hur de förvaltade det liv Han gav dem. Och det är det som är ”Herrens dag”.

Liknelsen som vi hör idag är inte särskilt rolig att lyssna till. Den kan vara svår att leva sig in i. Motivet är ofta skildrat i allmogekonsten. Men det handlar om att det är viktigt att förbereda sig, att det spelar roll hur vi har investerat. Facklorna representerar vad syftet är med församlingen: att vara små ljus i väntan på det stora Ljusets återkomst. Med sina facklor berättar flickorna att Brudgummen, Jesus, har kommit. På samma sätt är det församlingens uppgift att låta sina ljus lysa i världen och peka på Honom.

Att ha facklor men inte något att tända med, det är ungefär som att sitta i ett rum med en massa lampor utan att trycka på lysknappen. Alla förutsättningar finns där för att det ska kunna bli ljus, men vi måste veta vart vi går för att ljuset ska tändas.

Vår egen fackla, den måste lysas upp av Guds Ord, av gudstjänsten, av gemenskapen, av bönen. Allt det där ger bränsle till facklan.

Det är hemskt när de slarviga till slut kommer rätt och porten har stängts. Det handlar alltså inte bara om att Jesus kommer tillbaka utan det verkar viktigt att vi förbereder oss för ATT Han kommer tillbaka. Det är alltså inte bara ett objektivt faktum utan det finns en viktig, personlig komponent. Det objektiva: lamporna finns, elektriciteten finns. Det personliga: jag måste trycka på knappen, jag måste umgås med ljuset och i ljuset. Jag måste vilja umgås med ljuset. Det kristna livet är att öva sig i detta: att låta Ljuset lysa på mig och genom mig, att ta det på allvar.

Med tanke på hur oroligt det är i världen, hur bekymrade vi kan vara, förvirrade, betryckta, arga över sådant som händer, så är det väldigt viktigt att vi vet vart vi ska gå, till vem. Så att vi inte hamnar där i, som de gamla romarna sa, ”låt oss äta och dricka ty imorgon ska vi dö”, eller i ”Skit samma, allt är bara svek och bedrägeri”, tron att ingenting spelar någon roll.

Och om vi känner svindel, att detta är för stort för oss, det är för komplicerat, för allvarligt, så ska vi komma ihåg att det alltid börjar med ett litet steg, ett litet leende, en vänlig gest, en förbön för en politiker man ogillar, en bön om att ens vänner som står inför skilsmässa ska hitta en ny väg tillsammans. Ett steg, det är det viktiga, och i vilken riktning vi går. Det är det vi har ansvar för, resten är Guds ansvar. Må så Guds frid som övergår allt förstånd bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.