Att växa i tro

Högmässa i Stensjökyrkan 3 maj 2026
Anna Sophia Bonde
Texter
GT Jes.57:15-16
Epistel Gal 5:13-18
Evangelium Joh. 17:9-17
<<Föregående  >>Nästa

Beredelseord

I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Det är mycket man kan anklaga Donald Trump för men det som Friedrich Mertz kom med häromdagen – att Trump inte haft någon plan för hur han ska avsluta kriget med Iran – det tycker jag verkar vara en orimlig anklagelse. OK – det kan vara ovist att alls starta ett krig (eller förstås moraliskt fel)  men det verkar ligga i sakens natur att med det mesta vi startar har vi ingen aning om hur det ska gå. Så fort vi bestämmer oss för något så finns det risker med det. Vi har aldrig full kontroll över händelseutvecklingen.

Paulus undervisar oss idag om ”köttet” och ”Anden” och vilken princip vi ska luta oss mot när vi lever vårt liv. Köttet tänker jag mig ungefär som reptilhjärnan, det inom oss som bara tänker på egen säkerhet och bekvämlighet, det som ser andra människor som potentiella hot. Att låta Anden leda – det är att lita på att Jesus är med och att bjuda in Honom i alla beslut, i alla tankar, allt man säger och gör.

Det gäller också nu när vi närmar oss syndabekännelsen. Även om vi inte startat några krig – i alla fall inte i Iran – så finns det ständigt fallgropar i det vi tänker, säger och gör. Ibland gräver vi fallgropar åt andra. Och ibland åt oss själva. Vi kan fyllas av stress, ångest, oro, vämjelse när vi tänker på hur långt vi är från vårt eget ideal. Lägg alla de där tankarna åt sidan. Bjud in Jesus, säg till Honom precis som det är och låt Anden leda dig till en sund självkänsla, ett sunt ansvarstagande. Lita på Jesus!

Predikan

Det hände sig av en slump (eller vad man nu ska säga) att jag härom veckan först såg Braveheart, 90-talsfilmen med en Mel Gibson som skotsk frihetshjälte (eller terrorist, beroende på vem som tittar), för övrigt i fruktansvärt ful frisyr, så det nästan var svårt att ta honom på allvar. Och sen, några dagar senare så såg jag Outlaw king som handlar om den fortsatta frihetskampen där på 1300-talet i Skottland, den tar vid där Braveheart slutar ungefär. I båda filmerna finns en adelsman med som heter Robert de Bruce. I Braveheart är han en ledare som vacklar fram och tillbaka. Han tycker egentligen det är rätt att stödja frihetskampen, mot engelsmännen, men hans pappa är försiktig och får länge avgöra hur Robert fattar sina beslut. Det leder t ex till att Robert inför en viktig strid helt enkelt inte dyker upp, fast han sagt att han skulle strida tillsammans med William Wallace, Mel Gibsons rollfigur, mot engelsmännen. I slutet av filmen så skäms han över att han svikit sina ideal, det han egentligen trodde på.

I den nya filmen så är det honom vi följer och hur hans ledarskap växer fram. Den kommer också ganska mycket att handla om vad man som ledare kan behöva vara beredd att offra, om man verkligen vill uppnå sina mål.

Båda filmerna är bitvis blodbad, det är väldigt mycket våld och stridigheter. Kanske är det i enlighet med hur det faktiskt var.

Här, idag, när vi möter Jesus och lärjungarna, så är det väldigt avancerad ledarträning som Jesus håller på med. Och hur går han tillväga? Jo, Han ber. Dagens evangelietext är hämtad från Jesu förbön för sina vänner. Och är du en sån som vill vara Jesu vän så är du inkluderad i den bönen.

Det kan man tycka är mesigt, om man är van vid vanliga typer av actionhjältar. De strider så det syns och hörs! Ibland så intensivt att man inte riktigt förstår om det kommer att finnas något land/folk kvar att bevara, när de är färdiga.

Jesus är en annan sorts hjälte. Såhär beskrivs han hos profeten Jesaja: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att de ge förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. (Jes 61, Luk 4)

Man kan uttrycka Hans uppdrag på olika sätt. Man kan säga: Gud sände Jesus för att visa världen sin kärlek. Men man kan också säga, och det är lika sant: Gud sände Jesus för att kämpa mot det onda. Det finns en ond makt i tillvaron som vill förstöra det som Gud har gjort. Och som är ständigt aktiv. Som vill förstöra goda relationer, som vill ta bort glädje, frid, tålamod, vänlighet, uthållighet, tålamod, självbehärskning. Som vill få oss att tappa vårt hopp, vårt livsmod, vår tilltro till att Gud är god och att den här ruskiga berättelsen som är världshistorien, och som vi alla är inblandade i, ska få ett gott slut.

Många av actionberättelserna som vi ser på tv, där finns det ett litet gott slut, men man förstår ändå att manusförfattarna tänker sig en uppföljare och då måste det ju finnas ondska kvar att bekämpa. Så det blir sällan något riktigt gott slut, eftersom det hela tiden dyker upp nya fiender.

Jesus visar på ett helt eget sätt att kämpa mot det onda, ett som Han bearbetar i sin förbön för sina vänner. Han vet att den som håller sig nära Gud kommer att möta motstånd, för somliga blir det svårt motstånd. Jesus talar klarspråk om detta. Han slätar inte över. Hans bön är på riktigt. Hans omsorg om oss är på riktigt.

Den attityden som Jesus har – den kan man ta med sig, så att säga, in i kampen. Oavsett om man har en pacifistisk övertygelse eller är beredd att strida med vapen i hand. Det har funnits kristna som kommit till båda dessa slutsatser. Men det som är gemensamt för dem är att med Jesus i hjärtat så finns det inte rum för hat där, eller likgiltighet. Då blir man livligt engagerad i vad Gud gör i världen och vill bidra på det sätt man själv är kallad till, med de gåvor man har fått.

Jag hörde en man som varit mycket i Ukraina de senaste åren säga att de flesta han möter där inte vill tänka på Putin: jag vill bygga upp mitt land, jag vill koncentrera mig på det, inte på honom som vill riva ner. Och det är helt rätt. Om vi har siktet inställt på att bygga upp så blir vi inte förtrollade av det onda, rädda för det. Då vet vi vad vi ska göra och vad som är rätt att göra.

Jesus ber för sina vänner att Gud ska bevara dem i sitt namn. Det är stor kraft i Guds namn. Därför ska vi vara noga när vi uttalar det. Vi ska inte säga det slarvigt. Och vi ska inte med vårt tal åkalla den onda sidan. Nu kanske du tänker: men, det där är ju bara sånt man säger, det betyder inget. Men faktum är att ord betyder något. Det vi tänker och säger betyder något, det är viktigt. Vi ska inte säga något vi inte menar. Vi ska vara noga så att vi verkligen menar det vi säger.

Man brukar säga om Bibeln att det är Guds levande ord. Det är sådana ord vi ska tala till varandra. Ord som bygger upp, som skapar förtroende, som uppmuntrar, tröstar, talar sanning. Därför: när vi söker Guds levande ord så kommer det att märkas i vårt liv, både i det vi säger och det vi gör.

Jag ber inte, säger Jesus, att du, Gud, ska ta mina vänner ut ur världen utan att du ska bevara dem från det onda. Vi är kallade att leva i den här världen, i den här tiden. Det är läskigt, det är spännande, det är meningsfullt. Tänk på det, att Gud kallat just dig att leva just nu. Dina gåvor behövs. Du behövs. Ifall det inte känns så så tänk på vilka ord och bilder du omger dig med och matar dig med. Kanske livnär du dig på destruktiva ord, som talar lögn. Sök Guds levande Ord, där finns liv – för dig och för den här världen.

Må så Guds frid som övergår allt förstånd bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.

I