Kallelsen till Guds rike

Högmässa i Stensjökyrkan
16 juni 2023
2:a efter Tref.
Anna Sophia Bonde
<<Föregående Nästa

Predikan

Att det är 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung verkar inte vara något som berör de flesta av oss så mycket. En del tycker det är märkligt att vi är så ointresserade av vårt eget arv. Andra tycker det hade varit konstigt om vi hade uppmärksammat detta.

Frågan om ledare är dock alltid aktuell. Man kan debattera kung-president, monarki-republik. Några är anarkister och föredrar så lite överhet som möjligt.

Vi hör om en ledare idag, Gideon, en av domarna. Något som är intressant med domarna i GT är att det är människor som Gud kallar, individer. De får en personlig kallelse, uppdraget går inte i arv. Domarna var andliga, politiska och militära ledare. Idag, om vi försöker föreställa oss något liknande, så känns det kanske inte så mysigt. Och faktum är att i Uppenbarelseboken, när Antikrists välde skildras så är det just som en gestalt som förenar andlig och politisk makt – globalt.

Men i Gamla testamentet handlar det inte om något globalt styre. Domarna är Guds sätt att styra sitt folk, där och då. Det folk som så småningom kommer att säga: vi vill vara som de andra folken, vi vill också ha en kung. Man ska akta sig att be om saker för det kan hända att man får det man ber om; läser vi om kungarna i Israels historia så det mestadels en mörk historia. Kungarna är inte i sig någon garanti för att det ska vara fred, att folket ska ha det bra, att de ska hålla sig till Gud. Tvärtom, och det är vi bekanta med från både tv och verklighet, makt korrumperar.

När vi kommer in i berättelsen idag så har det först varit en lång period, 40 år, av lugn och ro i landet. Sen glider israeliterna in i ett destruktivt beteende och glömmer Gud. Under sju år hade nu ett grannfolk, midjaniterna (som härstammade från Midjan, en av Abrahams söner) drivit folket upp till grottor i bergen. Deras taktik är att när israeliterna sått och det börjar arta sig, då kommer midjaniterna på sina kameler (high-tec!) och tar skörden. Sådär hade de det i sju år, sedan började folket ropa till Gud.

Det påminner mig om första punkten i AA:s program: jag erkänner att jag är maktlös. Det verkar som att man måste komma dithän innan man kan ropa till Gud på allvar. Länge, länge, kan man ha en del av sig som tror: jag fixar det här! Har man hälsa, god ekonomi, en frisk familj, vackra barn osv osv – så är det lätt att tro att man klarar sig. Då kan man be, men risken finns att man ber lite sådär halvhjärtat eftersom det inte riktigt är på riktigt för en.

Kanske har ni varit med om det, att bönen känts liksom stum. Fundera på om det beror på att du egentligen inte menar det du ber. Det kan förstås vara så att vi inte alltid känner för att be eller känner för att be för dem vi lovat att be för. Men om Gud är på riktigt så får vi be Honom att ge oss kärlek till dem Han vill att vi ska be för, ork att fortsätta bönen, även när vi hellre hade velat göra annat.

I alla fall, när israeliterna där i sina grottor, väl en gång börjat ropa till Gud så sänder Han dem: Gideon.

Gideon trodde inte så mycket om sig själv, han ser sig definitivt inte, som ängeln påstår, som en ”tapper krigsman”. Han var inte det minsta stolt. Han tycker att han är yngste sonen, från en liten obetydlig stam. Det Gud säger till honom, det kan också vi ha glädje av: gå, och bruka den kraft du äger till att rädda Israel från midjaniternas våld. Det är jag som sänder dig.

Vi önskar nog ofta att vi vore starkare, gladare, mer kreativa, hade mer ork. Gå, säger Gud, och bruka den kraft du äger. Jag sänder dig. Det är underbara ord för alla trötta arbetare i vingården. Det är Hans projekt, ytterst, inte vårt.

Gud var med Gideon och Gideon var klok. När, många år senare, folket ville göra honom till kung sa han enkelt: jag vill inte vara er kung och inte heller min son ska vara kung över er. Herren ska vara er kung!

Ändå, fastän han var klok, och folket hade fred tills Gideon dog på ålderns höst, så fattade han vissa dåliga beslut, det kan man läsa om i kapitel 8. Det är tänkvärt: att ingen människa, hur klok och from hon än är, är immun mot frestelser.

Berättelsen om Gideon visar hur Gud svarar på sitt folks behov och hur Han använder individer, personligheter och låter dem bli till välsignelse, för att tala fromt, inte bara för individen ifråga utan också i det sammanhang hon befinner sig.

Det kan också vi tänka på. Att Guds kallelse för oss, som vi ursprungligen fick i dopet, men som är förnyad varje dag, genom den vill Gud använda oss, våra olika personligheter och begåvningar, i församlingen och i världen. Det är ganska stort…

Något måste förstås också sägas om evangeliet idag! Levi satt utanför tullhuset, läser vi. Det betyder att han jobbade där, han var tullare. Tullarna hade väldigt dåligt rykte, andra judar rynkade näsan åt tullarna som ofta tog ut för mycket i tull och sparade en del åt sig själva – och man tyckte också att tullarna gick romarnas ärenden, att de samarbetade med ockupationsmakten.

Vad är det som gör att Jesus kallar Levi, eller Matteus som han också kallas, Matteus som senare blev känd som ”evangelisten Matteus”. Och: vad är det som gör att Levi genast följer Jesus, bjuder hem Honom, till sitt hem och in i sitt hjärta?

Det får var och en fundera på, Markus avslöjar inte det. Men man kan gissa att han var ensam. Kanske hade han ett gäng som han brukade festa med, andra tullare, men när han sitter där ensam är det kanske en bra bild för hur Levi hade det i sitt liv. Och hur glad han därför blir när Jesus ser honom.

Jesus får förstås kritik för att han käkar middag hemma hos Levi, med Levis ”hang-abouts”. Man tycker det är olämpligt av en from man att umgås med den sorten. De som tyckte så tänkte förstås att Jesus, genom att gå hem till Levi skulle smittas av Levis syndfullhet. Men det som händer kring Jesus är ju att Han smittar dem Han umgås med. Ljuset är starkare än mörkret. Och de som var kritiska, kanske var det så att de själva inte förstått vad det innebär att vara Jesu vän. De kanske inte själva hade lust att bli påverkade av Honom. De kanske tänkte sig att Han skulle bekräfta dem.

De hade ingen aning om det som Paulus fått vara med om och som han skriver så gripande om i episteln idag: Kristus Jesus har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Den stolte ska ha sin stolthet i Herren.

Tänk om vi vågade lita på att detta är evangelium, ett gott budskap, just för oss, just för vår tid? Tänk om vi vågade överlämna vårt liv, våra bekymmer och glädjeämnen och förhoppningar till Honom? Inte som en sista utväg utan som i början på varje ny dag.

Må så Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.