Ett är nödvändigt

Anna Sophia Bonde. Församlingsherde i Stensjöns församling

Anna Sophia Bonde. Församlingsherde i Stensjöns församling

Högmässa i Stensjökyrkan 25 sept.2022 2:a årg.
Anna Sophia Bonde

Föregående   Nästa

GT-text – 1 Kung 17:8-16

Herrens ord kom till Elia: "Gå till Sarefat vid Sidon och slå dig ner där. Jag har befallt en änka där att förse dig med mat." Elia gav sig i väg till Sarefat, och när han kom till stadsporten gick där en änka och plockade pinnar till ved. Han ropade till henne: "Kan du hämta lite vatten, så jag får dricka." När hon var på väg för att hämta vattnet ropade han: "Kan du ta med en bit bröd också?" Hon svarade: "Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger inte en brödkaka, bara en handfull mjöl i krukan och lite olja i kruset. Här plockar jag nu några vedpinnar, så att jag kan gå hem och laga till något åt mig och min pojke. Men när vi har gjort slut på det svälter vi ihjäl." - "Var inte rädd", sade Elia. "Gå och gör som du har sagt, men baka först en liten brödkaka åt mig och kom hit ut med den. Sedan kan du baka åt dig själv och din son. Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall inte ta slut och oljan i kruset inte tryta fram till den dag då Herren låter regnet falla över jorden." Då gav hon sig i väg och gjorde som Elia hade sagt, och både hon och Elia och pojken hade mat under lång tid. Mjölet i krukan tog inte slut och oljan i kruset tröt inte, alldeles som Herren hade sagt genom Elia. 

Epistel – Apg 4:32-35

Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om att herren Jesus hade uppstått, och de fick alla riklig del av Guds nåd. Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov.

Evangelium - Matt 11:28-30 2:a årg.

Jesus sade: "Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt."

Predikan

Nöden för Elia och änkan i Sarefat samman. Gud använder nöden, torkan, för att det ska kunna bli ett möte mellan dessa två. Hon ger honom vatten och bröd, han ger henne en framtid. Det är som, långt senare, Jesu möte med kvinnan vid Sykars brunn.

Jag tror att vi alla, om vi tänker efter, varit med om liknande möten. Och kanske just i svåra tider. Risken är att vi är så inriktade på att så snabbt som möjligt ta oss ur det jobbiga att vi missar det Gud faktiskt gör, just när det är jobbigt. Och då missar vi också att tacka Honom för det.

Bönen är bra på det sättet, att den hjälper mig att tänka efter vad som egentligen hänt under dagen. Jag märker, när jag där vid sängkanten går igenom dagen, hur Gud varit med, hur Han sänt små uppmuntringar, sånt som jag garanterat skulle negligerat om jag inte tagit tid för aftonbön. Då skulle det vara en gåva som Gud velat ge mig men som jag inte varit uppmärksam nog att ta emot.

Att leva som kristen är att öva sig i den sortens beroende av Gud. Det kan man göra oavsett om man lever under betryck eller i ett välfärdssamhälle. Kanske är det just det Jesus menar när Han i Bergspredikan säger: Saliga är de som är fattiga i Anden. Alltså lever som om, obekymrade av banksaldot. Man kan ha pengar på banken utan att ha dem i hjärtat. Det är väldigt svårt men jag tror det inte är omöjligt. Jesus talar visserligen om kamelen och nålsögat. Den tungt lastade kamelen kan inte komma in genom den smala porten (Nålsögat var tydligen den minsta porten in till Jerusalem). Den måste av med sin last.

Kanske är det också något av detta Jesus menar när Han säger till en massa föräldrar och till sina lärjungar: Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.

Alltså: i barnets lek finns något obekymrat. De kan, särskilt om de ännu inte fått mobiltelefon, ge sig hän, gå upp i stunden, i leken, i gemenskapen. De kan ta emot – för att genast ge vidare. De behöver inget, utom just det de redan har.

Den vuxna attityden är mer reptilhjärnans: jag vet vad jag har men inte vad jag får. Bäst att jag roffar åt mig lite extra.

En berättelse från ökenvandringen kan illustrera denna mentalitet. Gud ville förse sitt folk i öknen med det de behövde. Det var inte köttgrytor, som i Egypten. Men det var mat och vatten. Det var manna, något som föll från himlen och som det gick att baka bröd av. Instruktionerna från början var: ta det ni behöver, det kommer nytt nästa dag. Men förstås: somliga litade inte på det löftet utan tänkte att de ville spara lite extra. Man vet ju aldrig. Där och då var Guds pedagogik omedelbar: det extra mannat ruttnade. Gud hade verkligen menat vad Han sa med att det skulle komma nytt varje dag. Men människan har aldrig litat på Gud långa stunder. Hon oroar sig för morgondagen.

Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn, kommer aldrig dit in. Om det är så att det är här i tiden som vi lär oss för evigheten så är jag rädd för att allt det här samlandet och ackumulerandet som vi ägnar oss åt i vår kultur inte övar oss särskilt väl för Guds rike. Det är heller inte Guds rike vi är inriktade på när vi samlar och ackumulerar, det är den här världen – och det vi kan få av den.

Men Josef, då? Kanske någon tänker. Ja, Josef kom till Egypten och Gud använde honom för att stävja hungersnöd, både i Egypten och i länderna runtom. Pga hans goda ekonomi, goda hushållning räckte maten i Egypten till fler än de själva. Folk, däribland Josefs bröder, kom från när och fjärran för att få köpa egyptisk säd. Och det är det bästa sättet att använda pengar, om man har dem: att ge dem till Gud, säga: Gud, vad vill du att jag ska göra med det du gett mig? Visa mig! Då ska vi inte bli alltför förvånade om Gud faktiskt gör det, visar oss vad Han vill att vi ska använda pengarna till.

Det var just i den sortens obekymran som de första kristna levde och som Lukas sammanfattar så fint: alla som kommit till tro var ett hjärta och en själ. De betraktade verkligen varandra som delar av samma kropp. Tänk om vi på ett liknande sätt kunde få syn på varandra, så att någons nöd blev min angelägenhet, så som Elia och änkan i Sarefat sändes till varandra. För det var inte bara Elia som hjälpte änkan. Många, många som gett mycket har uttryckt att de fick så mycket, av dem de gav. Gåvor som de inte hade velat vara utan.

Det är mycket oro i vår tid och mycket att vara orolig för. Men tänk att Jesu ord gäller också oss: kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor. Oron är en förfärlig börda att bära omkring på. Man kan bli beroende av den men den är ändå förfärlig. Tänk om Gud mitt i denna oroliga tid vill ge till oss att vara obekymrade, att fritt ta emot av Honom för att sedan fritt ge vidare. Som en dans, en rytm 

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan