Tro och liv

Högmässa i Stensjökyrkan 28 aug.2022 2:a årg.
Anna Sophia Bonde
Föregående  Nästa

Evangelium    Matt 21:28-31

Jesus frågade: "Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: 'Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.' Han svarade: 'Nej, det vill jag inte', men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: 'Jag skall gå, herre', men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?" De svarade: "Den förste." Då sade Jesus till dem: "Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike."

Epistel Rom 7:14-25

Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden. Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda - i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre

Predikan

Ifall någon tycker att det här med kristet liv kräver att man är okritisk, bara sväljer det man hör prästerna säga så förstår de inte att den kristna traditionen är en viktig pusselbit i den västerländska traditionen som vi lever i. Paulus uppriktighet, hur han ser mekanismerna inuti och sörjer över dem – det är inte bara stor litteratur utan också viktig levnadskonst. Tänk om vi själva kunde erkänna så pinsamma saker om oss som Paulus gör om sig själv. Han är ingen fin, from person. Vi kan inte reducera Paulus till en religiös karikatyr. Ibland kan vi reta oss på honom, kanske tycka att han är pretentiös och självgod. Men vi kan inte komma ifrån att han identifierat några viktiga mekanismer i detta att vara människa i en värld som är bortvänd från Gud.

Vi kanske tycker det låter trist när han skriver om ”lagen” och ”det andliga” och såna saker. Men med lag menar Paulus att det finns principer i tillvaron som gäller alldeles oavsett vad jag tycker om dem eller inte. Jag kan vara okunnig om detta, eller jag kan kämpa mot det, vägra försona mig med faktum. Så fort jag erkänner att det finns ett glapp i mitt liv mellan den jag är och den jag skulle vilja vara – så säger jag indirekt att lagen finns och att den är god. Det finns ett ideal. Jag når inte upp till det men jag vet att det finns. Det är mycket nog. Men förr eller senare måste jag i så fall fundera över glappet i mitt liv, det som Paulus formulerar så bra: det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

Vi har säkert allihop funderat på varför Gud inte skapade oss endast med möjligheten att göra det som är rätt. Istället har vi nu den här världen och den sortens människa som flyger och överkonsumerar och är otrogen och missbrukar och blir avundsjuk, som satsar betydligt mer på sig själv än det som Bibeln kallar hennes ”nästa”. Vad gör vi med glappet?

Ett svar är att det är på grund av glappet som vi gör alla de där dåliga sakerna. C S Lewis skriver om de förströelser vi ägnar oss åt, tidsfördriven – att de ofta är substitutes for joy. Kompensation för brist på glädje. Vi har inte glädjen, därför jagar vi rastlöst det ena efter det andra som ska hålla oss på gott humör, en liten stund till.

I Romarbrevet berättar Paulus om sin upptäckt att, fastän han så ofta gör det han eg inte vill, så är han glad att lagen finns och han erkänner den. Han erkänner den fast han inte lever upp till den.

Hur kan man vara glad åt en sådan sak? Jo, för att han hittat en bro över från sin egen lilla ö av synd, bortvändhet och likgiltighet till det stora härliga land där Gud är Gud och där han förstår att han egentligen hör hemma. Han har hittat en bro. Det är därför han kan vara glad mitt i allt, glad fastän han minns sin egen skruttighet.

Men det underbara är att den tynger inte ner honom. Han kan säga, osentimentalt: såhär ser det ut i mitt inre. Och han sörjer över det. Men han är samtidigt glad för att han har hittat bron. Bron över till idealet, till det han kallar ”lagen”.

Mycket humor bygger på det där glappet. Jag tänker t ex på Mr Bean när han går på fin restaurang och beställer, utan att veta vad det är, Biff Tartar. Ni vet, råbiff. Han tycker det låter så fint. Men får in ett stycke rå nötfärs som han inte vet vad han ska göra med. Han låtsas äta men petar istället ner bit efter bit i sina fickor, i sockerskålen på bordet osv. Han fattar inte vitsen med Biff Tartar men han vet att han är på en fin restaurang och att detta absolut inte får avslöjas. I alla fall inte förrän han hunnit därifrån.

Och mycket dramatik utspelar sig i glappet mellan pappans uppmaning, i Jesu liknelse, och den andre sonens ”Ja visst, pappa”. Vi har sett det många gånger. Något viktigt ska göras, en person säger att hon ska göra det men vi som sett mycket film vet ju direkt att det kommer hon inte att göra. Det syns på henne. Eller: ett par lovar varandra evig trohet och vi, som varit med förut, fattar ju direkt att det där kommer de inte att kunna hålla i fem minuter.

Det finns ett glapp. Leonard Cohen sjunger i en känd sång, ofta citerad: There´s a crack in everything, that´s where the Light comes in. Och han har mer rätt än han kanske själv inser. Paulus hade upptäckt bron från sin egen svaghet till sanning, glädje, frid, godhet och den bron bestod inte i att han själv skulle skärpa till sig. Den består i vad Jesus gjort på korset, för Paulus och för oss alla, oavsett om vi är glada för det eller ej.

Ljuset kommer in i sprickorna men det är inte med någon naturnödvändighet som vi därmed är tacksamma mot ljuset, börjar vilja ha mer av ljuset i vårt liv. Utan vi kanske istället jobbar vidare på att i egen kraft mura igen sprickorna. Eller, så bestämmer vi oss för att vi är här och ljuset är där och det är bara så det är.

I en känd bön ber vi till den Gud som tar till sig det svaga och skadade och lägger sin skatt i bräckliga lerkärl. Vi fattar att det är vi som är de där bräckliga lerkärlen. Och det är en bra insikt. Men det är inte säkert att vi därifrån tar oss till övertygelsen att Gud därför måste fylla oss varje dag, på nytt, med sig själv.

Sönerna i liknelsen beskriver ganska bra hur människan är, i sig själv. Hon vill inte lyssna till Gud. Hon vill inte behöva lyda någon. Inte för inte är ju Lucifers valspråk: non serviam, latin för ”jag tjänar inte”. Människan efter syndafallet vill bestämma själv.

Men om hon ändå skulle ställas inför ett ideal, om hon måste förhålla sig till det (vilket hon måste, förr eller senare), då kan hon vara uppriktig och säga nej. Eller hon säger ja för att det är enklare (vilket barn har inte gjort det?) men har ingen tanke på att göra nåt.

Den förste sonen, han ångrar sig. Det gjorde Paulus också. Han vände om. I många kulturer har ett sådant handlingssätt räknats som svaghet. Men när vi nu är där vi är, i tillvaron, som är bortvänd och mörk. Då är det inte negativt att vända om. Då är det det kloka, det bästa vi kan göra. Sonen hör hemma hos sin far. Vi hör ihop med Gud. Han är vår Far, Han ville dela sin skapelse med oss.

Om vari uppdraget består får vi en härlig glimt i det lilla avsnittet från Amos: låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström. Detta uppdrag gäller. Det finns. Vi kanske tycker att vi redan misslyckats med så mycket att vi inte ids hörsamma kallelsen. Men den är där. Gud talar. Världen behöver rätt och rättfärdighet. Behöver att vi längtar efter att få vara del i den befrielse som Gud ge den här världen.

Må så Guds frid som övergår allt förstånd bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan