Juldagen 2022 kl 10 i Stensjökyrkan
Anna Sophia Bonde


Föregående        Nästa


Predikan

Har ni böcker ni läser varje jul? I en av mina favoritjulböcker ansluter en syskonskara om sex oregerliga och ganska elaka barn till det traditionella julspelet i en liten amerikansk stad på 70-talet. Alla tänker att det ska bli katastrof med dessa barn som röker cigarrer, stjäl kollektpengar och bränner ner andra mänskors redskapsskjul. Men det visar sig att de blir intresserade på riktigt, att de har förmågan att ställa bra frågor och grips av känslan av helighet som berättelsen förmedlar.  

Storasyster Imogene (hon röker cigarr och lyckas i skolan alltid ta reda på vad alla väger vilket hon sedan använder i utpressningssyfte) norpar åt sig Mariarollen, till stort förtret för den väluppfostrade (men eg inte särskilt snälla) Alice, som alltid brukar vara Maria.

Imogene blir en possessiv Maria, dunkar babydockan våldsamt i ryggen för att han ska rapa, håller de vise männen på avstånd och är fullt beredd att sjappa med barnet ifall Herodes skulle dyka upp. Hon motsvarar inte den bild av Maria som jag tror att inte bara Alice utan de flesta av oss har. Maria, den väna och timida.

Men hon har ju också en annan sida. Jag tänker på hennes lovsång: härskare skickar du från deras troner och upphöjer de ringa. Stora ting låter den Mäktige ske med mig, Hans namn är heligt. Det finns en helig iver hos den kvinna som sjunger den sången.

Att Gud ska ta plats i världen, det är stort och märkligt. Men Maria går inte i Luciferfällan. Hennes ”Stora ting låter den mäktige ske med mig” får som slutsats ”Hans namn är heligt”.

Det där är väldigt bibliskt. Jag tänker på Psaltaren 8 när diktaren förundrar sig över skapelsen och människans plats i skapelsen: du gjorde honom nästan till ett gudaväsen, med ära och härlighet krönte du honom…..Och vilken slutsats drar han av detta? Herre, vår Herre, väldigt är ditt namn över hela jorden!

Människor har annars, rätt många av oss i alla fall, en benägenhet att känna oss uppbyggda av applåder och nedgjorda av kritik. Ändå vet vi att andra människors applåder är nyckfulla, de kan komma och de kan tystna rätt fort. Det är oklokt att bli beroende av dem. Ändå mäter vi så mycket i samhället utefter synlig framgång. Siffror, tillväxt, likes.

Om Maria är stor är hon det för att hon håller Jesus högt i sitt liv och det är det mänskor ser, som ser på henne. Hon pekar bort från sig själv, mot sin Son.

Den glädje som hon fått del av i hjärtat, den är icke konjunkturkänslig. Den beror inte av yttre faktorer. Och den glädjen kan också bli vår. Precis som änglarna lovar: var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket.

Herdarna var nog inte särskilt vana att räknas med. De stod långt ner på statusskalan, de luktade illa, tyckte folk som inte själva jobbade i får- och getbranschen.

Att änglarna beger sig till dem, det är märkligt på samma sätt som att Jesaja profeterar att lösningen på krigen och ondskan i världen är att ett litet barn föds. En Son som Gud själv lägger i våra händer, anförtror oss.

Ni har säkert sett nån amerikansk film där ett skolbarn vid något tillfälle ska ta hem en kyckling (eller något annat litet djur) under nån vecka och ta hand om den. Jag såg det härom sistens i Gilmore Girls, när Rory får hem en gul dunboll som Lorelai kallar Stanley. I alla fall. Jag har aldrig varit med om det under min skoltid men det verkar vara en bra övning. Att som ung få hand om en levande varelse som blir beroende av en. Möjligtvis finns i bakgrunden förhoppningen från skolan att det ska hindra flickor att bli gravida för tidigt.

Men det är alltså detta som Gud gör. Jesusbarnet ges till oss, som så ofta är förströdda, likgiltiga, har så mycket eget att tänka på, ungefär som tonåringar….

Det kan verka som en väldigt naiv strategi för att få slut på krig och ondska. Men är Gud Gud så vet Han vad Han gör.

Fonden är onekligen mörk, men runt krubban lyser det av en glädje från himlen, som räcker för alla som vill vara med.

Imogene Herdman, från Barbara Robinsons bok, hon drabbas verkligen av berättelsen, den blir levande för henne. Hur kan vi, som firar jul år efter år, behålla förundran i vårt eget liv, och dessutom, vilket jag tror är meningen, leva i julglädjen hela året? Det är nåt vi kan be om: Gud kom till mig denna jul med din glädje och hjälp mig sedan att leva i den.

Mycket av det som Gud gör sker osynligt. Det är en total paradox hur Jesusbarnet, som Hebréerbrevets författare skriver, kan bära ”upp allt med kraften i sitt ord”. Barnet som kommer med fred och som ÄR Guds levande ord är en lika stor paradox som korset på Långfredagen. Oj, vilket totalt nederlag, vilket fiasko för Jesusrörelsen!

Jag tänker ofta på bönen i Selma Lagerlöfs Den heliga natten, om att få ögon som kan se Guds härlighet, att den är en väldigt viktig bön i vår tid. Hur lätt är det inte att stirra sig blind på mörkret, på kriget, på svälten, på miljöförstörelsen, kalhyggena, bidragsfusket, de långa köerna till BUP?

Men om fler ber om ögon som kan se Guds härlighet så kommer det att prägla inte bara henne som ber om det utan världen i stort. Stjärnor glimtar fram på firmamentet.

Han bär upp allt med kraften i sitt ord. Alltså även tillvaron i vår tid, även ditt och mitt liv. Hans Ord är att lita på. Så underskatta inte ifall du har en bibel i ditt hem. Den kan se dammig ut eller bara väldigt mastig men vågar du närma dig den i bön om att Gud ska ge dig vad du behöver för att leva, så kommer du att få del av både kraften och glädjen. Jesus föddes och dog för att du skulle finnas med där, stämma in i lovsången, här i tiden och i evigheten.

Må så Guds frid som övergår allt förstånd bevara era hjärtan och samveten hos Kristus Jesus. Amen.