Nyårsbön i Stensjökyrka n 2020 >>>>>>>Till nyårsdagen 2021

Bön
Herre, så har det gått ännu ett år av våra liv. Året 2020, Coronaåret, ett förlorat år kanske vi ibland tänker när vi tänker på allt som blev inställt eller uppskjutet eller förlorat! Men så är det inte utan också 2020 var ännu ett Nådens År då du låtit oss få del av detta mirakel som vi kallar liv men som ingen av oss förstår – så mycket mer än vad medicin, kemi, fysik, biologi och psykologi kan förklara. Vi förstår det inte men vi befinner oss mitt inne i detta ditt underverk. Ännu ett år har du låtit oss finnas här med bultande hjärtan och pumpande lungor. Tack Herre, för detta år – ett år fyllt av din omsorg och av så mycket fler gåvor än vi förstått. Hjälp oss att inte bara lägga det till handlingarna som ett avslutat kapitel utan i efterhand se och tacka för allt du gav utan att vi märkte det!

Bibeltext 1 - Ps 90:1-6, 10-17

Herre, du har varit vår tillflykt från släkte till släkte. Du fanns innan bergen föddes, innan jorden och världen blev till. Du är Gud från evighet till evighet. Du låter människan bli mull igen, du säger: Bli vad du en gång var! Tusen år är i dina ögon som den dag som förgick i går, som en av nattens timmar. Människorna sveper du bort, de är som morgonsömnen.

De förgås som gräset. Fast det frodas om morgonen är det förgängligt:

mot kvällen vissnar det och torkar bort.

 …

Sjuttio år varar vårt liv, åttio, om krafterna står bi. De flyende åren är möda och slit, snart är allt förbi, och vi är borta. Vem känner styrkan i din vrede,

vem inser hur tungt den drabbar? Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet. Kom tillbaka, Herre! Hur länge skall du vredgas?

Förbarma dig över dina tjänare! Mätta oss var morgon med din nåd,

så får vi jubla av glädje i alla våra dagar.

Bibeltext 2 – Matt 6:25-34

Jesus sade: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset på ängen, som i dag finns till och i morgon stoppas i ugnen, skall han då inte ha kläder åt er, ni trossvaga? Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Den här gudstjänstens tema är Tid och därför måste det bli en famlande gudstjänst eftersom tid i grunden är något för oss ogripbart. Den kategori vi kallar tid kan vi aldrig distansera oss till eftersom vi ofrånkomligen är fångna i tiden. Detta gåtfulla med tiden tvingar oss därmed till ett ödmjukt famlande. Egentligen borde varje gudstjänst under hela året präglas av detta ödmjuka famlande eftersom ingen människa någonsin kan fullt förstå Gud. Det finns inga kyrkliga liturgier som fångar in Gud men ibland saknar såväl kyrklig liturgi som kristen förkunnelse just detta drag av ödmjukt famlande efter något som är större än vi förmår fatta. I bästa fall kan alltså en enkel liten nyårsbön lära oss något som vi har nytta av under varje gudstjänst under det kommande året!

Under det gångna året är det tre böcker om tid som fångat mitt intresse. Först Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans som är en kritik av New Public Management. NPM är en modern ekonomisk teori som förvandlar tid till pengar i en ständig jakt på effektivisering där allt intresse läggs på att krama ut så mycket produktion som möjligt ur varje liten minut. Om målet är att jaga tidstjuvar så blir resultatet alltför ofta att det är vi människor som blir de jagade och anledningen är enligt Jonna Bornemark att det finns en omätbar dimension i tiden, en dimension som går förlorad när tid översätts till pengar.

Den andra boken om tid som fångat mig under året är Martin Hägglunds bok Vårt enda liv där han hävdar att det bara är det ändliga som kan ha ett värde. Det är bara om något kan förloras som det kan vara värdefullt för oss och den kristna föreställningen om evigt liv gör då våra liv meningslösa, enligt Hägglund. Det låter ju lite som ett marknadsekonomiskt konstaterande av det motsatta sambandet mellan tillgång och värde. Begränsad tillgång skapar ju ett högre värde medan oändlig tillgång reducerar värdet till noll. Om då livet skulle vara evigt så har det förlorat hela sitt värde.

Man kan inte utan vidare avfärda det resonemanget men det bygger på en barnslig föreställning om vad evigt liv är för något. Begreppet evig för ju tankarna till något som aldrig tar slut och kanske är vi många som fasat för tanken på evigt liv för det låter ju så långtråkigt, nåt som bara pågår och pågår i all oändlighet. Åtminstone ett av våra barn brast i 4-årsåldern i gråt vid tanken på att leva för evigt. Men jag tänker mig inte evigt liv som något kvantitativt utan som något kvalitativt. Jag tänker mig himmelriket som ett tillstånd utanför tiden, ett evigt NU som vi inte kan föreställa oss eftersom vi är fångna i tiden.

Det eviga liv som Martin Hägglund har som måltavla är alltså i mina ögon en barnslig föreställning men problemet är att vi inte kan göra oss annat än just barnsliga föreställningar av det som kristendomen kallar Guds Rike eller Evigt Liv. Men även om Martin Hägglunds kritik i mina ögon inte drabbar den mogna tron så har han ändå något viktigt att säga om det ändliga jordelivet som sårbart och värdefullt. Samma känsla tycker jag Mikael Wiehe förmedlar i sin sång Ska nya röster sjunga och den ska vi nu i mitten av predikan lyssna till…

En tredje bok som jag fastnade för under 2020 har titeln Tålamod med Gud och är skriven redan 2009 av Tomas Halik, tjeckisk psykoterapeut, filosofi­profes­sor och präst. Och det märkliga är att också den boken handlar om tid i någon bemärkelse. Tjeckien är sekulariserat i kanske ännu högre grad än Sverige och Tomas Halik har funderat över vad det betyder att verka i en så avkristnad miljö som det postkristna Västeuropa. Hans slutsatser är bl. a. att Gud vill säga oss något alldeles särskilt genom ateismen. Ateismen är nämligen i sina mest genomtänkta former suverän på att avslöja falska gudsbilder och är det något vi kristna regelbundet behöver så är det hjälp med justa detta att avslöja våra falska gudsbilder. Kanske kan detta sägas också om ateisten Martin Hägglund även om hans bok kom 10 år senare än Tålamod med Gud. När Martin Hägglund skriver om ändlighet och sårbar­het som positiva värden så kan det absolut ha ett budskap som talar i samma riktning som inkarnationens Jesus som frivilligt underkastar sig de mänskliga villkoren i att vara sårbar ända in i döden.

Tomas Halik menar vidare att den kanske enda principiella skillnaden mellan en ateist och en troende är att ateisten saknar tålamod med Gud. Och just begreppet tålamod, som hela boken kretsar kring, har ju med tid att göra. Att lära sig vänta, att uthärda, att stå ut, att bida sin tid – ja, det finns många synonymer till tålamod och kanske är detta det starkaste tilltalet denna Nyårsafton. Vi ser tillbaka på ett år som verkligen på många sätt prövat vårt tålamod och många av oss är trötta på att vänta, trötta på att vänta på att den där Coronapandemin ska gå över, trötta på att vänta på det där vaccinet, trötta på att uppskjuta allt det där vi tvingades uppskjuta pga. pandemin, trötta på isolering, trötta på att inte få resa och träffa människor. Så själva tanken på tålamod kan uppfattas som ett slag i ansiktet. Snarare borde Nyårsaftonens paroll vara: NU FÅR DET VARA NOG eller DET RÄCKER NU!

Eller också är det så att året 2020 i själva verket var ett enda långt träningsläger för egenskapen tålamod. Det var kanske precis vad vi behövde – vi bortskämda västerlänningar som vant oss vid att kunna göra vad vi vill när vi vill. Vi som år efter år vaggats in i självbedrägeriet att vi har kontroll, fullständig kontroll!  Vi som med våra trygghetssystem och pensionsförsäkringar kunnat inbilla oss att vi kunde kontrollera själva livet. Vi har tvingats genomskåda vårt självbedrägeri, vi har tvingats att i någon mån bli kaospiloter som lärt sig skriva i sanden istället för att ständigt rista våra framtidsplaner i sten! Så kanske ska vi också av den anledningen tacka Gud för året 2020 – året då vi lärde oss tålamod och flexibilitet. Året då vi lärde oss att försiktigt omfamna också det oväntade. Poeten Eeva Kilpi skriver:

Säg till om jag stör, sa han när han steg in,
så går jag med detsamma. Du inte bara stör, svarade jag,
du rubbar hela min existens. Välkommen.

Amen