Fastlagssöndagen, 2009    NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors

Beredelsetal 
I det jag nu kommer att säga har jag tagit ett stycke av dagens episteltext men bytt ut ordet kärlek mot ordet JAG. Om du helt och fullt känner igen dig i den här beskrivningen så behöver du inte stämma in i den syndabe­kännelse som kommer strax efteråt. 
Jag är tålmodig och god. Jag är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Jag är inte utmanande, inte självisk, jag brusar aldrig upp, jag vill ingen något ont. Aldrig någonsin har jag velat någon något ont! Jag finner aldrig glädje i orätten men gläds alltid med sanningen. Allt bär jag, allt tror jag, allt hoppas jag, allt uthärdar jag.
Tyckte du liksom jag att det skavde lite? Om du inte riktigt känner igen dig själv i den beskrivningen är du välkommen att tillsammans med mig stämma in i syndabekännelsen… Låt oss be bekänna…
 

Predikan 
Texten vi hörde handlar delvis om blindhet men inte främst den blindhet som är uppenbar. Att det sitter en blid man vid vägkanten där Jesus drar fram, det är ju uppenbart. Men i början av berättelsen möter vi en annan sorts blindhet som beskrivs så här: Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.
Det handlar om Jesu egna lärjungar som trots att de hade vandrat med honom i ett eller flera år, ändå inte kunde fatta vad han menade när han sa att han var på väg till Jerusalem där han skulle bli pryglad, bespottad, hånad och dödad. Och därefter ska han på tredje dagen uppstå från döden.
Ja, det är kanske inte så konstigt att de inte fattar, det kanske inte är så konstigt att de är blinda inför den plan som Jesus uppenbarligen varit medveten om under hela deras tid tillsammans. Hade han lurat dem? Ja, kanske var det så Judas Iskariot upplevde saken. Kanske var det upplevel­sen av att vara lurad som ledde fram till att han svek och förrådde Jesus lite längre fram. Han hade ju låtit sig enrolleras till ett vinnande lag, trodde han! Jesus hade ju gjort så mäktiga under där uppe i Galiléen så det måste vara han som är den utlovade Messias! Alla de andra som hade påstått vara den efterlängtade befrielsehjälten Messias som Gud hade utlovat, alla de hade ju bara pratat. Men den här mannen visade ju i handling att han måste vara Guds utsände – ingen annan skulle ju kunna göra sådana underverk!
Alla lärjungarna var förvisso blinda när Jesus i dagens evangelium berättar om att han måste lida och då. Alla var lika blinda – ingen av dem kunde se den gudomliga plan som Jesus uppenbarligen såg. Men de andra lät sig botas, likt den blinde vid vägkanten lät sig de övriga lärjungarna botas från sin blindhet. Det tog visserligen tid, för så långt fram i händelseutveckling­en som i Getsemane när Jesus arresteras är de fortfarande blinda och förvirrade. Ja, t o m när Jesus hänger på korset är de blinda! De förstår fortfarande inte vad det är som håller på att hända för också de var ju i likhet med Judas Iskariot styrda av bilden på den politiske befrielsehjälten Messias. Han som skulle slänga ut förtryckarna från landet och åter göra Israel till en stormakt. Men de andra lärjungarna erkände åtminstone sin blindhet. De tillät sig att vara så förvirrade som de var under hela vandringen fram till korsfästelsen och det var bejakandet av förvirringen som gjorde att de till slut kunde bli botade från sin andliga blindhet.
På många sätt var det alltså de politiska Messiasförväntningarna som spökade för Jesu lärjungar. Det fanns en sådan gravitation, en sådan tyngd­kraft runt omkring den här mytologiska Messiasbilden så att så snart någon kom i närheten av den rollen så drogs förväntningarna obönhörligen in i den bilden. Och i dagens predikan vill jag hävda att vi alla går och bär på sådana bilder och det helt avgörande för våra liv är i vilken utsträckning vi är villiga att släppa dem.
Ni vet det där gamla militärskämtet att om kartan och verkligheten inte stämmer överens så är det kartan som gäller. Visst är det ett skämt men vi vet ju att det faktiskt ofta ligger till på det viset och inte bara i militära sammanhang. När vi väl skaffat oss en bild av verkligheten så har vi så förtvivlat svårt att släppa den bilden även om det som faktiskt händer talar för att vår bild inte stämmer. 
Låt mig ge ett par exempel på sådana söndervittrande verklighetsuppfatt­ning­ar: Just nu sitter det möjligen en åldrad president i ett presidentpalats i Zimbabwes huvudstad Harare. Robert Mugabe lever fortfarande med bilden av att han är älskad av folket. Han, den gamle befrielsehjälten, kan inte släppa bilden av sig själv som den älskade landsfadern som med osviklig kompetens leder sitt folk mot illasinnade krafter som vill störta honom och som därför är nationens fiender. Men en hel värld och miljoner svältande förtryckta zimbabwier vet att hans bild av verkligheten är falsk.
Eller, för att ta den kanske allra största havererade Messiasbilden i modern tid – sovjetkommunismen. (Visa PowerPoint-bild på propagandaaffisch). Se på den här propagandaaffischen från Sovjet! Här högt uppe på tribunen på Kremls murar i Moskva står Stalin och andra ur den politiska och militära ledningen för Sovjetstaten. De trodde sig vara folkets hjältar och de hade genom ett effektivt informationsmonopol lyckats bygga upp en bild av sig själva som hjältar, en bild som miljoner ryssar accepterade. Samtidigt vet vi att den var en bild som var alltigenom falsk.
Men nu ställs frågan till oss! Vilka Messiasbilder bär du och jag på? På det politiska planet kanske man om 50 år kommer att se på oss på samma sätt som vi idag ser på de stackars lurade öststatsmänniskorna på 50-talet. De som inte fattade vilken gigantisk lögn de levde i! Kanske kommer efter­världen att döma oss på samma sätt, döma oss för blindhet. Döma oss för att vi inte såg det som pågick när det gällde miljön eller konsumtions­raseriet eller de globala klassklyftorna eller vad det nu kommer att vara som eftervärlden kommer att döma oss för. Vi vet ju inte för vi är blinda också för vår egen blindhet!
Förmodligen finns det i både ditt och mitt liv bilder som har samma gravitationskraft som Messiasbilden hade för lärjungarna. Bilder som vi försöker tvinga in verkligheten i. Vissa bilder upplöses av sig själva som den där gamla pojkdrömmen om att bli fotbollsproffs. Men andra bilder lyckas vi aldrig frigöra oss ifrån. Kanske gäller det också din bild av Jesus! Alla har vi ju bilder av Jesus - vi lever i en kultur där man visserligen kan ha en mycket ytlig bild av vem Jesus var men man har ändå en bild. Och också en positiv bild kan vara ett problem om den har alltför stark gravita­tionskraft eftersom den begränsar och förenklar den mest gåtfulla person som någonsin beträtt jordens yta.
Kärlekens väg är rubriken för den här söndagen. Det låter så självklart och enkelt och också begrepp som kärlek rymmer bilder som suger åt sig våra tankar och begränsar vår förståelse. Jesus visade oss att kärlekens väg också kan vara lidandets väg och självförnekelsens väg. Jesus visade oss att kärlekens väg kan vara en väg som försvinner bort i diset mot det som ser ut som totala nederlag och misslyckanden. 
Vi trodde att vi visste vem Jesus var och vad kärlek är! Vi trodde att vi visste vilka vi själva var! Vi trodde att vi visste vem Jesus var men omprövningen började när vi förstod att vi tillämpade fel tempus. Vi trodde att vi visste vem Jesus var och så visade det sig att han inte var utan ÄR! Han lever fortfarande och han fortsätter att förvåna och chockera när det gäller vilka han umgås med och var han låter sig finnas. 
Vi står inför en fastetid som börjar med askonsdagsmässan nu på onsdag kväll. Det är en fastetid som borde börja med att vi bejakar vår förvirring och erkänner vår blindhet när det gäller alla de där tre frågorna: Vem är jag? Vem är Jesus? Och Vad är kärlek! Bara den som förstått att han är blind kan ropa: Herre, gör så att jag kan se igen! Och bara den människan kan botas från sin blindhet! AMEN

AMEN