Stefan Risenfors & Anna Sophia Bonde
Fastlagssöndagen, 2009 NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan
Stefan Risenfors
Beredelsetal
I det jag nu kommer att säga har jag tagit ett stycke av dagens episteltext men bytt ut ordet kärlek mot ordet JAG. Om du helt och fullt känner igen dig i den här beskrivningen
så behöver du inte stämma in i den syndabekännelse som kommer strax efteråt.
Jag är tålmodig och god. Jag är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Jag är inte utmanande, inte självisk, jag brusar aldrig upp, jag vill ingen något ont. Aldrig någonsin har jag velat någon något ont! Jag finner aldrig glädje i orätten men gläds alltid med sanningen. Allt bär
jag, allt tror jag, allt hoppas jag, allt uthärdar jag.
Tyckte du liksom jag att det skavde lite? Om du inte riktigt känner igen dig själv i den beskrivningen är du välkommen att tillsammans med mig stämma in i syndabekännelsen…
Låt oss be bekänna…
Predikan
Texten vi hörde handlar delvis om blindhet men inte främst den blindhet som är uppenbar. Att det sitter en blid man vid vägkanten där Jesus drar fram, det
är ju uppenbart. Men i början av berättelsen möter vi en annan sorts blindhet som beskrivs så här: Vad han menade var fördolt för dem, och de kunde inte förstå vad han sade.
Det handlar om Jesu egna
lärjungar som trots att de hade vandrat med honom i ett eller flera år, ändå inte kunde fatta vad han menade när han sa att han var på väg till Jerusalem där han skulle bli pryglad, bespottad, hånad och dödad.
Och därefter ska han på tredje dagen uppstå från döden.
Ja, det är kanske inte så konstigt att de inte fattar, det kanske inte är så konstigt att de är blinda inför den plan som Jesus uppenbarligen
varit medveten om under hela deras tid tillsammans. Hade han lurat dem? Ja, kanske var det så Judas Iskariot upplevde saken. Kanske var det upplevelsen av att vara lurad som ledde fram till att han svek och förrådde Jesus lite längre
fram. Han hade ju låtit sig enrolleras till ett vinnande lag, trodde han! Jesus hade ju gjort så mäktiga under där uppe i Galiléen så det måste vara han som är den utlovade Messias! Alla de andra som hade påstått
vara den efterlängtade befrielsehjälten Messias som Gud hade utlovat, alla de hade ju bara pratat. Men den här mannen visade ju i handling att han måste vara Guds utsände – ingen annan skulle ju kunna göra sådana
underverk!
Alla lärjungarna var förvisso blinda när Jesus i dagens evangelium berättar om att han måste lida och då. Alla var lika blinda – ingen av dem kunde se den gudomliga plan som Jesus uppenbarligen såg.
Men de andra lät sig botas, likt den blinde vid vägkanten lät sig de övriga lärjungarna botas från sin blindhet. Det tog visserligen tid, för så långt fram i händelseutvecklingen som i Getsemane när
Jesus arresteras är de fortfarande blinda och förvirrade. Ja, t o m när Jesus hänger på korset är de blinda! De förstår fortfarande inte vad det är som håller på att hända för också
de var ju i likhet med Judas Iskariot styrda av bilden på den politiske befrielsehjälten Messias. Han som skulle slänga ut förtryckarna från landet och åter göra Israel till en stormakt. Men de andra lärjungarna erkände
åtminstone sin blindhet. De tillät sig att vara så förvirrade som de var under hela vandringen fram till korsfästelsen och det var bejakandet av förvirringen som gjorde att de till slut kunde bli botade från sin andliga
blindhet.
På många sätt var det alltså de politiska Messiasförväntningarna som spökade för Jesu lärjungar. Det fanns en sådan gravitation, en sådan tyngdkraft runt omkring den här
mytologiska Messiasbilden så att så snart någon kom i närheten av den rollen så drogs förväntningarna obönhörligen in i den bilden. Och i dagens predikan vill jag hävda att vi alla går och bär
på sådana bilder och det helt avgörande för våra liv är i vilken utsträckning vi är villiga att släppa dem.
Ni vet det där gamla militärskämtet att om kartan och verkligheten inte stämmer
överens så är det kartan som gäller. Visst är det ett skämt men vi vet ju att det faktiskt ofta ligger till på det viset och inte bara i militära sammanhang. När vi väl skaffat oss en bild av verkligheten
så har vi så förtvivlat svårt att släppa den bilden även om det som faktiskt händer talar för att vår bild inte stämmer.
Låt mig ge ett par exempel
på sådana söndervittrande verklighetsuppfattningar: Just nu sitter det möjligen en åldrad president i ett presidentpalats i Zimbabwes huvudstad Harare. Robert Mugabe lever fortfarande med bilden av att han är älskad
av folket. Han, den gamle befrielsehjälten, kan inte släppa bilden av sig själv som den älskade landsfadern som med osviklig kompetens leder sitt folk mot illasinnade krafter som vill störta honom och som därför är nationens
fiender. Men en hel värld och miljoner svältande förtryckta zimbabwier vet att hans bild av verkligheten är falsk.
Eller, för att ta den kanske allra största havererade Messiasbilden i modern tid – sovjetkommunismen.
(Visa PowerPoint-bild på propagandaaffisch). Se på den här propagandaaffischen från Sovjet! Här högt uppe på tribunen på Kremls murar i Moskva står Stalin och andra ur den politiska och militära ledningen
för Sovjetstaten. De trodde sig vara folkets hjältar och de hade genom ett effektivt informationsmonopol lyckats bygga upp en bild av sig själva som hjältar, en bild som miljoner ryssar accepterade. Samtidigt vet vi att den var en bild
som var alltigenom falsk.
Men nu ställs frågan till oss! Vilka Messiasbilder bär du och jag på? På det politiska planet kanske man om 50 år kommer att se på oss på samma sätt som vi idag ser på
de stackars lurade öststatsmänniskorna på 50-talet. De som inte fattade vilken gigantisk lögn de levde i! Kanske kommer eftervärlden att döma oss på samma sätt, döma oss för blindhet. Döma oss för
att vi inte såg det som pågick när det gällde miljön eller konsumtionsraseriet eller de globala klassklyftorna eller vad det nu kommer att vara som eftervärlden kommer att döma oss för. Vi vet ju inte för
vi är blinda också för vår egen blindhet!
Förmodligen finns det i både ditt och mitt liv bilder som har samma gravitationskraft som Messiasbilden hade för lärjungarna. Bilder som vi försöker tvinga
in verkligheten i. Vissa bilder upplöses av sig själva som den där gamla pojkdrömmen om att bli fotbollsproffs. Men andra bilder lyckas vi aldrig frigöra oss ifrån. Kanske gäller det också din bild av Jesus! Alla har
vi ju bilder av Jesus - vi lever i en kultur där man visserligen kan ha en mycket ytlig bild av vem Jesus var men man har ändå en bild. Och också en positiv bild kan vara ett problem om den har alltför stark gravitationskraft
eftersom den begränsar och förenklar den mest gåtfulla person som någonsin beträtt jordens yta.
Kärlekens väg är rubriken för den här söndagen. Det låter så självklart och enkelt
och också begrepp som kärlek rymmer bilder som suger åt sig våra tankar och begränsar vår förståelse. Jesus visade oss att kärlekens väg också kan vara lidandets väg och självförnekelsens
väg. Jesus visade oss att kärlekens väg kan vara en väg som försvinner bort i diset mot det som ser ut som totala nederlag och misslyckanden.
Vi trodde att vi visste vem Jesus
var och vad kärlek är! Vi trodde att vi visste vilka vi själva var! Vi trodde att vi visste vem Jesus var men omprövningen började när vi förstod att vi tillämpade fel tempus. Vi trodde att vi visste vem Jesus var och
så visade det sig att han inte var utan ÄR! Han lever fortfarande och han fortsätter att förvåna och chockera när det gäller vilka han umgås med och var han låter sig finnas.
Vi står inför en fastetid som börjar med askonsdagsmässan nu på onsdag kväll. Det är en fastetid som borde börja med att vi bejakar vår förvirring och erkänner vår blindhet när det gäller
alla de där tre frågorna: Vem är jag? Vem är Jesus? Och Vad är kärlek! Bara den som förstått att han är blind kan ropa: Herre, gör så att jag kan se igen! Och bara den människan kan botas från
sin blindhet! AMEN
AMEN
Senaste kommentaren
01.08 | 21:22
Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.
04.01 | 07:58
OK, då är jag med Dig.
03.01 | 21:35
... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!
03.01 | 21:33
Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....