Julbön i Stensjökyrkan 2015  NÄSTA>

Inledning – dagens bön

Kärlekens Gud,
som låter denna heliga natt
   upplysas av det sanna ljuset,
hjälp oss, som vandrar i mörkret,
   att se ljuset från din Sons krubba
och tillsammans med änglarna
   bära bud om fred på jorden
för Jesu Kristi skull.
Amen.

 GT-text  Jes 9:1a, 2-7

Natten skall vika där ångest nu råder. Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram.
Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor. De gläds inför dig som man gläds vid skörden, som man jublar när bytet fördelas.
Oket som tyngde dem, stången på deras axlar,
förtryckarens piska bryter du sönder, som den dag då Midjan besegrades.
Stöveln som bars i striden och manteln som fläckats av blod,
allt detta skall brännas, förtäras av eld.
Ty ett barn har fötts, en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn:
Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.
Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet
nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta

Epistel    Heb 1:1-6

Många gånger och på många sätt talade Gud i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son, som han har insatt till att ärva allting liksom han också har skapat världen genom honom. Och han, som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Han har blivit lika mycket mäktigare än änglarna som det namn han har fått i arv är förmer än deras. Ty aldrig har Gud sagt till någon ängel:
Du är min son, jag har fött dig i dag, eller: Jag skall vara hans fader,
och han skall vara min son. Och när han låter sin förstfödde son träda in i världen säger han: Alla Guds änglar skall hylla honom..

Evangelium    Luk 1:1-20

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judéen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.
Medan de befann sig där var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem inne i härbärget.
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: "Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba." Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud:
"Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred åt dem
han har utvalt."
När änglarna hade farit ifrån dem upp till himlen sade herdarna till varandra: "Låt oss gå in till Betlehem och se det som har hänt och som Herren har låtit oss veta." De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i krubban. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad herdarna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det. Och herdarna vände tillbaka och prisade och lovade Gud för vad de hade fått höra och se: allt var så som det hade sagts dem.

 Predikan

Den där skattskrivningen. Ännu ett uttryck för en ockupationsmakts gräns­lösa arrogans. Skattskrivningen var ju till för att det romerska imperiet skulle kunna registrera alla skattepliktiga medborgare i alla länder de ockuperat. Skattepengarna behövde kejsaren för att kunna betala alla sina tusentals soldater. De ockuperade skulle alltså tvingas betala lönerna åt sina förtryckare. Det var skattskrivningen som gjorde att Josef och Maria befann sig i Betlehem när tiden var inne för Maria att föda. Ockupationsmakten var obeveklig – här gavs inga dispenser ens för höggravida kvinnor utan Maria tvingades gå eller möjligen sitta på en åsnerygg – sådär 14 mil. Jag läste om en grupp svenskar som härom året vandrade på den pilgrimsled som finns mellan Nasaret och Betlehem. 10 dagar tog det för dem att komma fram till Betlehem och ingen av dem var höggravid!

Den Josef och den Maria vi möter i julevangeliet är alltså två utmattade människor. Förnedrade och förtryckta och så den stängda dörren till värdshuset, utkastade i ett gammalt stall och kanske med en gnagande oro över att det barn de väntar ska ha tagit skada av den mödosamma tvåvec­korsvandringen. Är det så att Gud använda kejsar Augustus obarmhärtiga skattskrivning för att få Jesusbarnet att födas i Betlehem. Annars skulle ju inte profetiorna stämma. De som talade om att Messias skulle vara av kung Davids ätt och att han skulle födas i Davids hemstad Betlehem. Profeten Mika skrev ju 700 år tidigare:

Men från dig, Betlehem i Efrata, så obetydlig bland Judas släkter, skall jag låta en härskare över Israel komma, en som leder sin härkomst från forntiden, från det längesedan förflutna.  Ja, folket skall vara utlämnat till dess hon som skall föda har fött…

En härskare som leder sin härkomst från forntiden … Ja, det var tusen år tidigare som David hade fötts där i Betlehem. Trehundra år senare profe­terar Mika och ytterligare 700 år senare infrias profetian. För det judiska folket är deras egen historia hela tiden levande, ett slags samtidighet där det som sker idag belyses och tolkas genom det som hände för länge sedan.

Vi kanske lever i en motsatt kultur, en historielös kultur där varje generation menar sig vara historiens höjdpunkt som inte har något att lära av tidigare generationer. Det finns ett modernt begrepp som kan användas för det här lite överlägsna synsättet, kolonialism. Det kommer av den överlägsna attityd som de gamla kolonialmakterna visade mot de territorier de koloniserade – man förkastade den lokala nedärvda kulturen till förmån för sina egna seder och bruk som man tvingade på sina kolonier. Och man gjorde det för att man trodde att man därigenom hjälpte de koloniserade folken upp ur deras vidskepliga mörker, man var så övertygad om sin egen kulturs överlägsenhet.

På motsvarande sätt har vi ett slags kolonialt synsätt på gångna tider – det är vi som är de upplysta, det är vi som är historiens höjdpunkt! Det finns också ett klassiskt begrepp för samma sak och det är hybris, övermod – en av kyrkans klassiska dödssynder.

Men jag har ju själv stått här i predikstolen och ett antal gånger förkunnat att det bara finns ett enda heligt tempus och det är presens, nutid. Gud kan bara tas emot i nuet, i det närvarande ögonblicket. Så har jag sagt och så hävdar jag fortfarande och där låter jag möjligen som ett eko av min egen tid med dess ständiga uppmaningar att fånga ögonblicket och leva i nuet, mindfulness som det också kallas. Säger jag då inte emot mig själv när jag nu hävdar att vi har något att lära av kulturer där historien är lika närvaran­de som nuet?!

Möjligen gör jag det och då med stöd av en annan sanning som jag ofta upprepat från den här predikstolen, nämligen att tron bara kan beskrivas i paradoxer, motsägelser! Det är ju så med våra jordiska sanningar att om de förstoras till alltför entydiga så förvandlas de till en lögn. Jag tror att hemligheten ligger i något slags helig tempus-treenighet där dåtid, nutid och framtid som en triangel måste få inrama vår bild av verkligheten. Problemet är att vi ofta flyr till en av de där tre sidorna – just nu är kanske risken störst att vi gräver ner oss i nuet utan de perspektiv på nuet som dåtiden och framtiden kan ge. Men visst finns det många människor också idag som på motsvarande sätt har kantrat till att leva i dåtiden eller i en diffus framtid dit allting bara skjuts upp om och om igen.

Det handlar alltså om balans, balans att kunna leva i nuet men tolka detta NU med hjälp av historien. Jag tänker då i viss mån på den stora världs­historien men jag tänker ännu mer på vår egen privata livshistoria. Det kan räcka långt bara att lära sig se tillbaks på den gångna dagen, spana efter det Gud gav mig men också spana efter de tilltal jag inte uppfattade nu men kan se nu efteråt. Men också de stora linjerna i min egen livshistoria har mycket att lära mig när det gäller att förstå varför jag har det som jag har det och känner som jag känner. På samma sätt kan tankar på framtiden ge perspektiv på det som är just nu – bara tanken på att det svåra som jag upplever just nu en dag kommer att vara en del av en mer eller mindre försonad och accepterad livshistoria. Att inse att de flesta mörka grottor i livet inte är grottor utan tunnlar – det finns ett ljus där framme någonstans även om jag just nu inte kan se det!

Och kanske är det just det där sistnämnda som är julens allra starkaste budskap. Varje nyfött barn bär ju löften om en framtid, varje nyfött barn är ytterligare en spik i kistan för alla tappade sugar och allt uppgivet livsmod. Varje nyfött barn är en trotsig spottloska rakt i djävulens ansikte, han som hela tiden vill få oss att bara se mörker. Och om varje barn bär denna trotsiga framtidstro, hur mycket mer då inte det lilla barn som ikväll ligger där i halmen i stallet i Betlehem. Särskilt om vi vågar tro på det Jesaja profeterade om detta barn:

Ty ett barn har fötts, en son är oss given.
Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn:
Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste.
Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns…

Du kan inte göra dig själv och världen en större tjänst än att faktiskt våga tro på det löftet! AMEN