Från död till liv

Kristus är uppstånden...

Påsknattsmässa i Fågelbergskyrkan 2019-04-20 kl 23.30

GT-text - Job 19:25-27

Jag vet att min befriare lever och till sist skall träda fram på jorden. [---] Här, med min kropp, vill jag skåda Gud, ja, honom vill jag skåda, jag vill se honom med egna ögon, inte som en främling. Jag förtärs av längtan.

Epistel – Ef 2:1-6

Ni var döda genom era överträdelser och synder den gång ni levde i dem på denna tidens och världens vis och lät er ledas av fursten över luftens rike, över den andemakt som nu är verksam i olydnadens människor. Sådana var vi alla en gång, då vi följde våra mänskliga begär och handlade som kroppen och våra egna tankar ville, och av födseln var vi vredens barn, vi som de andra. Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har älskat oss med så stor kärlek att fast vi var döda genom våra överträdelser har han gjort oss levande tillsammans med Kristus — av nåd är ni frälsta — och uppväckt oss med honom och gett oss en plats i himlen genom Kristus Jesus.

Evangelium – Joh 20:1-10

Tidigt på morgonen efter sabbaten, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen för ingången var borta. Hon sprang genast därifrån och kom och sade till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade: ”De har flyttat bort Herren ur graven, och vi vet inte var de har lagt honom.” Petrus och den andre lärjungen begav sig då ut till graven. De sprang båda två, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där men gick inte in. Simon Petrus kom strax efter, och han gick in i graven. Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig. Då gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven. Och han såg och trodde. Ännu hade de nämligen inte förstått skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Lärjungarna gick sedan hem igen.

Predikan

Han såg bindlarna ligga där, liksom duken som hade täckt huvudet, men den låg inte tillsammans med bindlarna utan hoprullad på ett ställe för sig.

Den meningen känns spontant lite överflödig. Ungefär som att Johannes kommer tillbaka till de andra lärjungarna och så frågar de:

- Men var låg huvudduken? Låg huvudduken verkligen på samma ställe som det där linnetyget som övriga kroppen varit svept i? Det låter ju inte direkt som den första fråga man skulle ställa sig när man just hört att Jesu grav var tom… var låg huvudduken? Vem bryr sig, liksom!

Eller också går tankarna till en förhörsledare som förhör det vittne som först kommit till en mordplats:

- Berätta nu exakt hur det såg ut när du kom in i graven! Var låg huvud­duken? Var den ovikt eller vikt eller var den ihoprullad…?

Det där låter mer rimligt. För ungefär så där brukar det låta i realistiska polisfilmer: förhörsledaren vill verkligen veta varje detalj för varje detalj kan vara viktig.

Men det som händer med mig när jag läser de här orden i Johannes­evangeliet det är att jag spontant får den där känslan av det där måste ha hänt på riktigt! Nu har jag ju fått höra alltsedan barnsben att det verkligen har hänt på riktigt. Men om jag försöker skaka av mig den grundliga indok­tri­neringen och tänker mig att jag läser den här texten för allra första gång­en. Ja, då gör just den märkliga ovidkommande detaljen om huvud­duken och linnebindlarna att jag får en väldigt stark känsla av autencitet. Det där är bara inte nåt fromt fabulerande utan den där graven var verkligen tom!

Också det faktum att Johannes minns sådana detaljer stärker trovärdigheten för så brukar det ju vara när man upplevt nåt känslomässigt omskakande. T ex brukar alla man talar med veta exakt var de befann sig när de fick höra att Olof Palme var skjuten. Likaså när planen flög in i World Trade Center i New Tork 2001. När jag fick veta det vet jag också var jag befann mig för så är det med omskakande händelser – tillvaron fryser till en stillbild som blir kvar i minnet!

Det finns andra detaljer i den här berättelsen som i mina ögon stärker dess trovärdighet: Som det där med att Johannes sprang fortare än Petrus. Vad har det med saken att göra? Och att Johannes inte vågade gå in i graven när han kom fram utan väntade på Petrus. Och att Johannes själv i sin egen berättelse skulle återge just den detaljen som kan uppfattas som lite pinsam för honom! Att han inte vågade!

Ja, det finns en mängd detaljer här som förstärker intrycket av att det hand­lar om en genuin ögonvittnesskildring – Johannes var verkligen där! Lägger man sedan till det faktum att de fyra evangelisterna skiljer sig åt när de berättar om den här morgonen, så blir det ytterligare ett indicium att berättelsen inte är uppdiktad utan verkligen sann. För om fyra vittnen ska hitta på en gemensam historia så pratar man sig samman först, så att det är samma historia som alla fyra berättar. Men här är det alltså fyra delvis olika berättelser som egentligen bara är överens om det mest grundläggande: graven var tom! Skillnaderna är alltså ett tillförlitlighetstecken för sådär är det när flera personer ska beskriva en och samma händelse – de olika pers­pektiven och de olika associationsbanorna gör att det blir olika berättelser, precis som när några vittnen ska beskriva t ex en och samma trafikolycka.

Vi kan lägga till andra trovärdighetsstärkande faktorer som att flera av vittnena blev avrättade för att de vägrade ändra sitt vittnesmål om upp­ståndelsen, och vem offrar livet för något som man vet är en lögn? Vidare låg det i såväl det judiska som det romerska etablissemangets intresse att krossa myter om återuppståndna upprorsledare. Så de hade både makt och pengar i tillräcklig mängd för att kunna stävja den sortens mytbildning som kunde störa ordningen.

Men det är kanske ändå inte det som det handlar om. Kanske behövs det ingen ytterligare kriminalteknisk undersökning. Kanske skulle tillkom­mande DNA-bevisning inte förändra någonting för det är kanske inte där skon klämmer. Kanske är det istället som Jesus i Luk 16 låter Abraham säga i liknelsen om den fattige tiggaren Lasaros och den rike mannen. Efter döden hamnar Lasaros i himmelriket hos Abraham medan den rike mannen plågas i dödsriket. När han ber Abraham att skicka Lasaros för att varna hans bröder som lever lika självupptaget som han gjorde, så svarar

Abraham:      De har Mose och profeterna. De kan lyssna till dem.' Mannen svarade: 'Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda omvänder de sig.' Men Abraham sade: 'Lyssnar de inte till Mose och profeterna, då låter de inte övertyga sig ens om någon står upp från de döda.' "

Vi människor kommer alltid att kunna hitta ursäkter för att inte tro på något som utmanar oss. Så är det t ex med de sk klimatförnekarna som vägrar tro att vårt sätt att leva skulle ha någon som helst påverkan på världens klimat. Men i det fallet är ju förnekandet ändå på något sätt logiskt: Sanningen är ju obekväm för den som vill fortsätta flyga, fortsätta äta kött och slippa ändra sina grundläggande konsumtionsmönster. På samma sätt i Jesu liknelse: Den rike mannens bröder ville inte förändra sitt överklassliv för att hjälpa de fattiga. De hade det bekvämt och ville fortsätta att ha det bekvämt och därför skulle de inte låta övertyga sig om nödvändigheten av förändring ens om någon uppstod från de döda.

Vår strävan efter bekvämlighet, vår strävan efter att få behålla våra förmåner och vår allmänna ovilja mot förändringar – allt sådant skapar ett psykologiskt incitament för att vägra tro på obekväma sanningar.

Men då borde det ju vara tvärtom med bekväma sanningar! Att tro på att Jesus har uppstått och att döden är besegrad borde ju vara åtminstone som när kvällstidningarna med viss regelbundenhet åberopar nån forskare som funnit att rödvin är nyttigt för hälsan. Den sanningen tar ju alla röd­vins­älskare till sig utan att protestera, utan att ropa efter second opinion, utan att begära ytterligare bevis. För de vill så gärna tro på det!

Men varför flockas då inte alla kring nyheten att Jesus har uppstått? Är alla så förtjusta i tanken på att dö och aldrig mer återvända till någon form av liv? Går alla och längtar efter den fullständiga och totala utplåningen? Och gör de det i april när vårvärmen börjar komma och vitsipporna slår ut?

Visst, vi är ett antal här i kyrkan och vi blir kanske ett par hundra i Stensjö­kyrkan om 10 timmar och runt om i landets kyrkor samlas kanske 200 000 människor idag för att höra om uppståndelsen. Men de flesta stannar ju hemma! Det är ju som att någon öppnar celldörren och säger att du är fri men du vägrar lämna ditt fängelse.

Nu skulle man ju kunna tänka sig att det bland alla de som inte kommer till påskgudstjänsterna ändå finns ett antal som verkligen tror att det finns ett liv efter döden. Och den tron förändras inte för dem för att de den här helgen väljer sommarstugan eller båten eller nåt annat före att gå till kyrkan. Jesus är fortfarande lika uppstånden eller lika liten uppstånden antingen dom är i kyrkan eller inte, så kanske de tänker. Så just antalet kyrkobesökare på kyrkans största högtid säger kanske ändå inte så mycket. Men samtidigt är jag övertygad om att mer än hälften av Sveriges befolk­ning skulle svara nej på frågan om Jesus har uppstått från döden. Ja, inte ens om vi nöjer oss med att ställa frågan till Svenska kyrkans medlemmar tror jag att vi skulle komma upp i 50% som säger sig tro att Jesus verkligen har uppstått! De är alltså medlemmar, de betalar tusentals kronor i kyrko­avgift varje år men de säger sig inte tro på kyrkans allra mest grund­läggande trossats! Trots att den rimligen måste vara det allra mest befriande och upplyftande som en människa någonsin kan få höra!

Varför vill människor inte höra goda nyheter? Varför vill människor inte tro på de allra mest underbara nyheter som någonsin förkunnats? Trots att det finns så starka skäl till att påskberättelserna verkligen talar sanning!?

Det är nåt skumt med det här! Det måste finnas en dold faktor. Något som stör. Något som totalt ändrar förutsättningarna för vad som annars vore rimligt.

Och kanske är det vi som är denna störande faktor. Skulle det kunna vara så att om ett antal människor påstår sig tro på berättelserna om Jesu uppstån­delse så borde det rimligen avspeglas i deras liv. Inte som en frimärks­samlare påverkas när någon nämner hans hobby och han skiner upp lite lätt. Nej, mer som när Postkodlotteriet knackar på dörren hos någon och lämnar över en sån där löjligt stor check på 49 miljoner. Det brukar ju bli en viss reaktion då! Jag är medveten om att de där vinnarna inte går omkring och reagerar lika mycket ett år senare men då handlar ju det där bara om pengar. Vinstpengar som enligt vissa undersökningar t o m mer gör vinnar­na mer olyckliga på lite sikt. Men om vi istället tänker oss ett budskap om att människans allra mest destruktiva och oövervinneliga fiende, döden, är besegrad! Borde inte det budskapet förändra människor så att man också på sikt skulle märka en viss skillnad mot alla dem som inte tror på det budska­pet. De som blev kvar på Långfredag, så att säga, om de ens kom så långt!

Det jag försöker säga är att den här kommande morgonens budskap borde märkas lite mer i våra liv. Vi borde gå med lite lättare steg än Långfredags­människorna som tror att döden är slutet. Vi borde ha lite längre till hopp­lösheten. Vi tror ju på en Segrare. Så låt då den segerns sötma smaksätta varje dag i våra liv. För Jesus är uppstånden från de döda! ….

JA HAN ÄR SANNERLIGEN UPPSTÅNDEN! AMEN.                

Nu lyssnar vi till den latinska mässan…