Bönsöndagen 2015  NÄSTA>
Högmässa i Stensjökyrkan

 GT-text  1 Mos 18:26-32

Herren sade till Abraham: "Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden." Abraham fortsatte: "Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?" Herren svarade: "Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den." Ännu en gång tog Abraham till orda: "Kanske finns där fyrtio?" Herren sade: "Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull." Abraham sade: "Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?" Herren svarade: "Om jag finner trettio, skall jag inte göra det." Då sade Abraham: "Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?" Herren svarade: "Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull." Abraham fortsatte: "Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?" Herren svarade: "Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull."

Epistel   Ef 3:14-21

Jag vill falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.

Evangelium   Luk 18:1-8

Jesus gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp: "I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: 'Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.' Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: 'Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.'" Och Herren sade: "Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?"

Beredelsetal

Dagens GT-liga text utgörs av en märklig förhandling mellan Abraham och Gud. Abraham låter som en prutande kund i en orientalisk basar när han försöker förhandla fram bättre villkor för den orättfärdiga staden Sodom. Gud börjar med att meddela Abraham att han ska skona Sodom från undergång om han bara finner 50 rättfärdiga i staden men Abraham lyckas till slut förhandla ner summan till 10 rättfärdiga – om det finns så lite som 10 rättfärdiga i staden så ska staden skonas.

På oss låter det så oerhört märkligt – det stämmer liksom inte med vår bild av Gud: att man skulle kunna förhandla med himmelens och jordens Skapare på det viset. Samtidigt är det kanske just detta som Bibeln inbjuder oss till att göra. Och nog har många människor också i vår tid förhandlat med Gud på liknande sätt: Gud, om du hjälper mig ut ur detta katastrofala läge så lovar jag att … och så ger man något livsavgörande löfte. Martin Luther är ett exempel på detta – när han var 22 år och juri­dikstudent råkade ut för ett fruktansvärt åskväder och blev så rädd att han lovade att bli munk om han kom helskinnad därifrån, och munk blev han…

När det gällde Sodom så hjälpte det inte mede Abrahams förhandlingar – där fanns inte ens 10 rättfärdiga så staden blev ödelagd. Men vi kan av berättelsen lära oss att Gud vill ha den sortens relation med oss – vi får vara som barn som tjatar, förhandlar och bevekar. Det handlar då inte om att förändra Guds sinnelag, för Gud är bara kärlek! Nej, det handlar om att vi förvandlas av förhandlingarna med Gud – i dialogen bringas vårt hjärta att slå i takt med Guds bultande kärlekshjärta – låt oss be och bekänna…

Predikan
Jag minns en gammal radiosketch från den tiden då man sommartid kunde höra efterlysningar i radio av semesterfirare som de anhöriga inte hade hört av på länge. Ungefär så här lät sketchen: Telegram till norske medborgaren Finn Arvid Guttormsen på semester i östra Småland: ”Ring inte mer!” Undertecknat: ”Mamma”

Men i dagens evangelium verkar det vara precis tvärtom: Det verkar som att Gud vill att vi ska tjata, höra av oss hela tiden, ständigt på nytt återkomma i bön till Gud. Och vi behöver inte ens byta ämne, det verkar som att det är helt OK att vi ber om samma sak om och om igen! Ja, det verkar mer än tillåtet. Det verkar vara något eftersträvansvärt att vi tjatar på Gud. Och det är inte bara i den här texten som Jesus uppmanar oss att tjata på Gud. Förutom berättelsen om den här kvinnan som tjatar för att få en domare att döma till hennes fördel, så ger oss Jesus i Luk 11:e kapitel också liknelsen med grannen som vill låna tre bröd mitt i natten bara för att han fått oväntade gäster som han måste bjuda på mat. Först vägrar han som blir störd att ens gå ur säng­en för att öppna dörren men sedan fortsätter Jesus med orden: Men jag säger er: även om han inte stiger upp och ger honom något för vänskaps skull, så gör han det därför att den andre är så påträngande, och han ger honom allt vad han behöver.

Men varför ska vi tjata? Jämför med hur vi fungerar. Hur många har inte sagt till sina barn: Sluta tjata! Vi blir störda av att någon om och om igen återkommer i samma ärende, att någon inte nöjer sig med det besked vi redan gett utan fortsätter att tjata för att få sin vilja igenom. Men Gud vill alltså höra detta tjat som vi oftast avskyr! Det är en smula häpnadsväc­kande och därför behöver vi särskilt fundera över varför vi får den här uppmaningen.

Till att börja med kan vi fundera över vilka det är som vi inte tjatar på. Det är högt uppsatta personer som vi inte känner personligen och som vi har en väldig respekt för – respekt i betydelsen rädsla för att de kanske har så stor makt över oss och skulle kunna skada oss om de blev irriterade på oss. En mening soldat tjatar inte på en general, en vanlig medborgare tjatar inte på en kung, en arbetare tjatar förmodligen inte på högste chefen.

Men vilka är det då som vi kan tänka oss att tjata på? Som vi vågar tjata på. Jo, det är mamma och pappa eller våra egna barn om de inte lyder. Det kan vara bäste kompisen – honom eller henne vågar vi också tjata på. Alltså: ju större distans desto mindre tjat och ju närmare den andre befinner sig, desto mer vågar vi tjata på honom eller henne. En närhetsprincip alltså.

Kanske kan vi då tolka uppmaningen att vi ska tjata på Gud som att Gud vill vara nära oss. Gud vill inte vara den där kungen, generalen eller direktören högt över oss utan Gud vill vara som mamma eller pappa. Nu finns det barn som är rädda för sina föräldrar men här måste vi tänka oss barn som är fullkomligt trygga med sina föräldrar, som vet att de inte får stryk eller utskällning oavsett hur mycket de tjatar. Den relationen vill Gud uppenbarligen ha till oss och Jesus visar det själv när han använder tilltalet Abba till sin himmelske Fader – det är inget högtravande tilltal utan snarare något av ”Snälla pappa!

Ett annat skäl till att Gud vill att vi ska tjata kan vara att Gud vill kommu­nikation till varje pris. Det finns ett citat som lyder: ”Gud är någon som inte kan omtalas utan bara tilltalas.” Här kan vi associera till den judiska filosofen Martin Bubers jag-du-filosofi där han påpekar att när det gäller relationer så finns alltid en risk i att vi förvandlar den andre från ett DU till ett DET. Den andre blir ett objekt som vi försöker manipulera på olika sätt. Målet är istället att tillåta den andre att vara ett DU som jag också är beredd att lyssna till och påverkas av. Gud är någon som inte kan omtalas utan bara tilltalas. Skillnaden är enorm och jag tror att detta kan vara den allra största faran med all form av religiositet – att Gud blir ett objekt som jag förfogar över. Ungefär som en legitimation som jag bär i fickan och kan visa upp: ”Titta här – Gud är på min sida. Det är jag som representerar Gud!” Då har man slutat lyssna efter Guds röst och den Gud man bär i sin ficka och förfogar över är givetvis bara en stendöd avgud. För den levande Guden kan man inte förfoga över, den levande Guden kan bara förbli levande om vi har en relation där båda talar och båda lyssnar.

Ett tredje skäl till att Gud vill att vi ska tjata i vårt samtal med honom det kan vara det vi var inne på i beredelsen allra först i vår gudstjänst idag. Detta om Abrahams förhandling med Gud angående Sodom. Det var ju också ett slags tjat där Abraham inte nöjde sig utan hela tiden återkom med nya förhandlingsbud. Då konstaterade vi att den som påverkas av förhandlingen är kanske främst jag. När jag tjatar på Gud, när jag om och om igen återkommer i samma ärende till Gud, då gör kanske upprepningen något med mig!

Den mansgrupp som jag har bygger på något som kallas VuxenDialog och den metoden presenteras ibland med ett citat från en deltagare i en sådan grupp: Hur ska jag veta vad jag känner innan jag har hört vad jag säger?! Tanken är alltså att i själva formulerandet tydliggör jag problemet för mig själv och då behöver de andra i gruppen kanske inte alls kommentera för n är jag hör mig själv beskriva min situation så blir den i bästa fall både begriplig och hanterbar. Så länge jag var mitt inne i mina känslor kunde jag inte få grepp om situationen men när jag klär problemet i ord så innebär det ett slags distansering där jag själv plötsligt kan se lösningen på mitt problem.

Det här är ju också något som själavårdare, psykologer och terapeuter har vetat länge – hur viktigt det är att få konfidenten att själv sätta ord på sin situation. Det finns alltså något självläkande i själva formulerandet. Och precis så tror jag att också bön kan fungera – att själva bönen faktiskt gör något med mig genom att jag hör vad jag ber om. Men då är det viktigt att inte bara be böner som andra formulerat utan verkligen be med egna ord och att inte censurera sig när man ber. Bönen måste få handla om det som känns som det allra mest angelägna för mig just i det ögonblicket. Inte bara det fromma där jag ber om väckelse eller om att jag ska bli en bättre människa utan också det låga och det pinsamma. Bönen handlar ju om att vända ut och in på sitt eget hjärta och då måste jag benämna det som faktisk finns där – också de förbjudna känslorna, också hatet, vreden, begäret och avundsjukan måste få plats i min bön. Hela min skugga, allt det mörka som jag bär med mig och som jag inte våga yppa för någon enda människa – allt detta hör hemma i min bön. Och när jag benämner allt detta mörka så kommer en hel del av det att upplösas av själva benämnandet – som mörkret upplöses i ett mörkt rum när man öppnar en dörr och släpper in ljuset!

Så, för att sammanfatta. Varför ska jag tjata på Gud i bön?

1.      För att Gud vill vara nära oss, som en mamma som jag vågar tjata på.

2.      För att Gud vill vara ett DU och inte ett DET – Gud vill dialog till varje pris!

3.      För att något händer med dig när du sätter ord på din bön – en del av lösningen på dina problem ligger i själva formulerandet av problemen.

Ändå är inte detta hela sanningen om bönen. Det allra viktigaste är faktiskt kvar och det är det som vi skulle kunna kalla bönens mysterium. Det jag tänker på är givetvis att vår bön sätter gudomliga krafter i rörelse. När vi sätter oss i förbindelse med det vi kallar Gud så överlämnar vi kontrollen till Universums Skapare och Herre. Det innebär att naturlagar kan upphöra att gälla – alltifrån att havererade bilar kan starta till att sjuka blir friska på ett för oss obegripligt sätt. Inget är för smått och inget är för stort – precis allt kan hända när Gud är inblandad. Det svåra för oss kan vara att se bönesvaren när de blir något annat än det vi faktiskt bad om. För nog är det så att vi ofta får något annat än det vi ber om. Och då får vi lita till att Gud bättre än vi själva vet vad vi allra mest behöver.

Men det finns en fråga kvar: den där dialogen vi pratade om - jag hör mig själv tala i bönen men hur hör jag Guds röst? Svaret på den frågan är att hela ditt liv är ett Guds tilltal till dig. Det som faktiskt händer. Inte det som borde hände, inte det du hade väntat dig skulle hända utan det som faktiskt händer! Se allt detta som Guds ibland gåtfulla tilltal till dig i den ständigt pågående dialog som våra liv är tänkta att vara. Själva livet som bön, alltså!

Att se Gud i det som faktiskt händer! Att ana Guds kärlek också i det obegripliga, att söka Guds kärleksfulla tilltal också när det avskyvärda drabbar oss. Att lita på att Gud aldrig vill det onda men alltid kan utnyttja det onda till sitt goda verk i mitt liv och i andra människors liv. Djupast sett handlar det om tillit – att lita på att denna värld trots allt allra djupast vilar i Guds händer. Men för att få bekräftelser på den tilliten finns det en bön som vi ständigt bör bära med oss: Gud, hjälp oss att se dina svar på våra böner! AMEN