5:e i Påsktiden 2015  NÄSTA>
Mässa i Fågelbergskyrkan

Epistel 1 Joh 4:10-16
Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.
Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra. Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. Han har gett oss sin ande, och därför vet vi att vi förblir i honom och han i oss. Vi har sett och kan vittna om att Fadern har sänt sin son att rädda världen. Om någon bekänner att Jesus är Guds son förblir Gud i honom och han i Gud. Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den.
Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom

Evangelium Joh 16:5-11
Jesus sade: "Nu går jag till honom som har sänt mig, och ingen av er frågar mig: Vart går du? utan det jag har sagt er fyller era hjärtan med sorg. Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd."

Predikan

… det är för ert bästa som jag lämnar er …

Dagens evangelium är hämtat från Jesu stora avskedstal till lärjungarna i Joh 14-17 och där säger han alltså de här orden som måste tett sig helt obegripliga för lärjungarna: det är för ert bästa som jag lämnar er. Han ger ju en förklaring direkt efteråt när han säger: Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men orden måste ändå verkat obegripliga för lärjungarna kunde ju inte veta vad han syftade på: Vad då för Hjälpare? Ingen kunde väl ersätta Jesus!

Jesus var ju det stora stödet för lärjungarna, det var kring Jesus allt kretsade i deras liv sedan de valt att följa honom. De trodde förmodligen att hela deras återstående liv skulle äga rum i hans närhet, så var ju livet som lärjunge – man höll sig nära sin mästare! Men efter bara några få år tillsammans tänker han alltså lämna dem! Och påstår att han gör det för deras eget bästa! Man kan fundera över deras lärjungaskap när man inser hur ofta de inte förstår vad han menar – allt detta tal om att han måste dö och att han måste lämna dem. Gång på gång upprepas det men han lyckas inte göra sig förstådd - eller försöker han ens? Han kanske tänker att han väg är så orimlig utifrån världens sätt att tänka att det inte är lönt att ens försöka förklara i förväg – lärjungarna kommer att förstå först i efterhand! Men hur står de ut, lärjungarna? Hur står de ut med att följa en Mästare som gång på gång säger obegripliga saker? Varför lämnar de inte bara honom och söker enklare sanningar?

Det måste ha varit något alldeles speciellt med Jesus, något som gjorde att lärjungarna trots allt det obegripliga ändå inte kunde överge honom. Förmodligen handlar det om tillit – jämför med om man följer någon på en vandring, någon som är mer hemmastadd i trakten än man själv är. Då är man beredd att följa också när man upplever det som att vägvisaren tar fel väg. Man känner helt enkelt tillit, och så måste det ha varit för lärjungarna. De förstod sig inte alltid på Jesus men de fortsatte ändå att följa honom eftersom han uppenbarligen visste något som de ännu inte hade förstått.

På samma sätt är det med vårt lärjungaskap – det bygger på tillit. Vi förstår inte alltid hur Gud kan tillåta det som sker i våra och andras liv och vi kan uppleva det som att Gud är frånvarande. Men om vår tro rymmer den totala tilliten till Gud så är vi ändå beredda att fortsätta att vara lärjungar. Vi tän­ker på samma sätt som lärjungarna kanske tänkte: en dag kommer jag att förstå!

Men låt oss nu återvända till det där för lärjungarna obegripliga citatet från evangeliet: Det är för ert bästa som jag lämnar er … Om vi utgår från att Jesus var det stora stödet för lärjungarna så kan vi fråga oss om det någon gång i livet varit så att vi varit det stora stödet för någon och att vi faktiskt lämnat honom eller henne för hens eget bästa? Är det inte vad vi hela tiden gör när det gäller barn – alltså inte överger barnet men drar tillbaks vårt stöd i någon bemärkelse! Ta bara det här när man ska lära sitt barn att cykla – i början håller man cykeln för att barnet inte ska välta, man kanske springer med en bit men förr eller senare måste man ju släppa för barnet måste ju lära sig att hålla balansen på egen hand! På samma sätt måste man sluta mata sitt barn för att det ska lära sig äta själv. Men det här med tillbakadraget stöd kan också gälla vuxna människor: ibland måste vi släppa taget om människor för att de ska lära sig stå på sina egna ben. Om vi hela tiden finns där och stöttar kommer de aldrig att finna sin egen styrka.

Kanske var det detta som Jesus menade när han sa att det var bra för lärjungarna att han lämnade dem: han ville göra dem självständiga. Han ville inte fortsätta att dra omkring på dem som nåt slags evig dagisgrupp utan de måste lära sig att själva fatta sina beslut och själva göra sina livsval. Kanske själva samla lärjungar omkring sig och på det viset föra vidare det som Jesus lärt dem. Men om Jesus inte hade lämnat dem hade evangeliet stannat vid 12 utvalda män, budskapet hade dött med dem och Jesus hade blivit en liten parentes i världshistorien.

Dagens rubrik är ju Att växa i tro och det här resonemanget kan man tillämpa på varje form av växande: Ser man på växtriket så befinner vi oss just nu i planteringstider – när man planeterar en liten stickling så kan den behöva lite extra stöd i början – den kan behöva stagas upp med en pinne för att inte den smala stjälken ska brytas av. Men förr eller senar måste det där stödet tas bort – plantan måste finna stöd i sig själv. Allt växande förutsätter att någon släpper taget, släpper fri, så att den nya individen finner sin egen styrka och därför är det trots allt begripligt när Jesus säger: Det är för ert bästa som jag lämnar er  

Däremot är fortsättningen på evangeliet mer svårbegriplig: När Jesus talar om den Hjälpare som han ska sända så säger han att Hjälparen ”skall visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. Synd: de tror inte på mig. Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. Dom: denna världens härskare är dömd." 

Vissa bibelforskare ser det här partiet som något av det allra mest svår­begripliga i hela Johannesevangeliet. Här måste vi samtidigt påminna oss om att Jesus själv talade arameiska vilket senare översattes till grekiska och därefter har grekiskan översatts till svenska. Vi kan alltså ha förlorat en del viktiga nyanser och associationer vid varje ny översättning. Men det vi kan ana är att Jesus menar att Hjälparen kommer att fortsätta det verk som han påbörjat.

Jesus talar om synd, rättfärdighet och dom men det grekiska ord som översätts med  rättfärdighet kan lika gärna beteckna rättvisa och då får vi en mer juridisk vokabulär. Det låter som att vi befinner oss i en domstol. En sak som förbryllar är då att såväl Jesus som den helige Ande ofta i Nya testamentet beskrivs som något slags försvarsadvokat  som vädjar för oss människor inför den himmelska domstolen. Men här verkar det mer som att Hjälparen, den helige Ande, är ett slags åklagare. Men det är inte den enskilda människan som står under åtal utan världen – den fallna världen, den från Gud bortvända världen. Hjälparen ska helt enkelt som en åklagare eller som en grävande reporter på Uppdrag Granskning avslöja hur rutten världen är – peka på orättvisor och lyfta fram den orättfärdighet som legat dold bakom en putsad fasad.

Och också i det här avseendet kan vi se hur Hjälparen fortsätter det Jesus påbörjat. För när det gäller orättfärdigheten så är inte Jesus nån försvars­advokat utan snarare en kompromisslös åklagare. Vi har massor av exem­pel på hur Jesus framförallt i samtal med det religiösa etablissemanget gång på gång lyfter fram den stinkande kärlekslöshet som döljer sig bakom de vackra orden.

Men Hjälparen är inte en fysiska gestalt som går omkring här på jorden så som Jesus gjorde. Hjälparen kan vi däremot släppa in i vårt eget inre – den helige Ande vill uppfylla oss med sin närvaro och då är det vi som ska fullgöra det Jesus påbörjade. Det är vi som ska avslöja synden, det är vi som ska peka på ett annat sätt att leva och kanske genom vårt blotta exempel provocera dem som känner sig utmanade av varje ifrågasättande.

Kanske är det så att just du inte behöver någon inre åklagare – framförallt inte någon som anklagar dig för det har du kanske gjort alltför ofta och alltför länge. Men ersätt då den där inre anklagande rösten med Hjälparens röst för det handlar inte om att byta ut en åklagare mot en annan. Nej, skillnaden är avgrundsdjup mellan dina  och mina självanklagelser och Hjälparens röst för i motsats till våra självanklagelser dömer Hjälparen inte oss utan bara synden inom oss. Hjälparen vill bara befria oss från den synd och skuld som vi släpar genom livet. Så låt oss då påbörja den befrielsen genom att ta avstånd från det inom oss som inte vill vårt eget bästa. Låt oss be och bekänna ... (SYNDABEKÄNNELSEN)