Påskdagen 2006

Påskdagen 2006-04-16  NÄSTA>
Högmässogudstjänst i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

GT-text Hos 6:1-3
Kom, låt oss vända tillbaka till Herren! Han rev, och han skall läka oss, han slog, och han skall förbinda oss. Han ger oss liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp, så att vi får leva inför honom. Låt oss lära känna honom, låt oss sträva efter kunskap om Herren. Så visst som gryningen skall han träda fram, han skall komma till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden.

Episteltext Apg 3:14-16
Petrus sade till folket: "Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om. Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt mannen som ni ser här och som ni känner. Den tro som kommer genom detta namn har gett honom full hälsa i allas er åsyn."

Evangelium Luk 24:1-12
Dagen efter sabbaten gick kvinnorna i gryningen till graven med kryddorna som de hade gjort i ordning. De fann att stenen var bortrullad från graven, och när de gick in kunde de inte finna herren Jesu kropp. De visste inte vad de skulle tro, men då stod där två män i skinande kläder framför dem. Kvinnorna blev förskräckta och sänkte blicken mot marken, men männen sade till dem: "Varför söker ni den levande här bland de döda? Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er medan han ännu var i Galiléen: att Människosonen måste överlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen." Då kom de ihåg hans ord, och när de hade återvänt från graven berättade de alltsammans för de elva och alla de andra. Det var Maria från Magdala och Johanna och Maria, Jakobs mor. Även de andra kvinnorna i deras sällskap talade om det för apostlarna. De tyckte att det bara var prat och trodde inte på dem. Men Petrus sprang genast bort till graven. När han lutade sig in såg han bara linnesvepningen ligga där, och han gick därifrån full av undran över det som hade hänt.

Predikan

Här har vi en människohjärna sedd genom ett elektronmikroskop med 800000 gångers förstoring. Vi ser en del av hjärnbarken och vi ser att en del tankar som tänks väldigt ofta bildar djupa spår i hjärnbarken, de lite tunnare spåren är tankar som inte tänks fullt lika ofta. Nej, nu ljuger jag – det där är inte alls en människohjärna utan en detalj av en förtorkad stubbe som jag hittade i Wales i början av veckan. Jag var nämligen på en retreatgård i norra Wales före påsk och hade möjlighet att vandra en del på landsbygden där.

Men jag lovar – jag ska inte ljuga mer i dag, den där bilden var enda gången. Men ändå tror jag att den på ett sätt kan vara sann – jag tror nämligen att tankar som tänks ofta skapar något som liknar djupa spår i hjärnan och det är det den här predikan ska handla om.

När jag gick omkring där på landsbygden i Wales så rörde jag mig i ett mycket speciellt landskap. Det var vackra gröna kullar alldeles renbetade av får, som gick på varenda fält – tusentals får! När jag passerade mellan en del av fälten så gick jag på små smala vägar där vägbanan var på en betydligt lägre nivå än omgivningen. Jag kunde stanna och titta rakt in i ögonen på ett litet lamm som befann sig i ögonhöjd med mig. Anledningen till att de här vägarna skär ner så djupt i landskapet är att de är mer än tusen år gamla, ja många är från romartiden, alltså ungefär 2000 år gamla. Medan folk har färdats på vägarna har de slitit ner vägen djupare och djupare i landskapet. Ja, vissa av vägarna var så djupt nerskurna att man inte kunde se någonting åt sidorna, det enda man såg var två tre meter höga vallar som ni ser på den här bilden:

Jag vill använda den där vägen som en bild för våra tankar. Försök översätta den här bilden till ett av de där djupa spåren i hjärnan som den förra bilden inte föreställde, men väl symboliserade. Här befinner vi oss alltså inne i ett sådant där spår. Om de flesta människor tänker på ungefär samma sätt om en företeelse så är det som att det bildas djupt nerskurna tankevägar i landskapet. Till slut slutar man tänka eftersom man inte ser några alternativa tankevägar – man ser bara den självklara tankens höga väggar på ömse sidor om sig själv. Helt oreflekterat fortsätter alla att tänka på samma sätt, man fortsätter att gå i samma djupa tankespår eftersom inga alternativ finns i sikte.

Man går där man alltid har gått, man tänker som man alltid har tänkt. Om man tillämpar den här bilden av våra tankar på Påskens budskap så kan man ju konstatera att påskbudskapet om den uppståndne Jesus är ungefär jämnårigt med de äldsta romerska vägarna i Wales. I Europa har vi under 2000 år känt till berättelsen om Gud som blir människa, som dödas men som bli levande igen. Då kan man tycka att påskbudskapet skulle vara just ett sådant här tankespår i våra hjärnor, att det skulle vara självklart att Jesus har uppstått och att döden är besegrad. Men så är det ju inte! Jag tror att våra nergångna tankevägar går någon helt annanstans när det gäller påskbudskapet, jag tror att den verkliga innebörden av påskens budskap i själva verket är en liten obetydlig stig som går vinkelrätt mot vår nergångna tankeväg. Jag tror att den fulla insikten om Påskens betydelse är som en av de stigar fåren hade trampat upp, stigar som man inte såg nerifrån den här vägen, men som slingrade sig över fälten upp på kullarna som låg mellan de här gamla romerska vägarna.

Jag tror att också vi som nästan varje år har svarat på det där påskropet, jag tror att också vi ofta befinner oss nere på den nergångna tankevägen från vilken man inte ens ser den lilla stig som representerar den fulla insikten om att Jesus har besegrat döden! Trots att vi med våra läppar har stått här och ropat att Jesus är sannerligen uppstånden så har vi i själva verket aldrig tagit oss upp för den där branta slänten.

Som de flesta andra har vi levt som om Jesus inte har uppstått! Också i våra liv har döden haft makten som den har i en mänsklig tankeväg som är ännu äldre än påskbudskapet. En tankeväg som lyder: Vi lever och vi dör, och döden är starkare än livet. Hur mycket vi som kristna än förnekar att det är det vi tror på, så tror jag att våra liv ofta avslöjar oss och våra verkliga tankevägar. Våra läppar säger visserligen något annat, men våra liv vittnar om en rädsla som vore orimlig om vi verkligen levde i en total medvetenhet om Påskens under.

Vi lever SOM OM Jesus aldrig har uppstått! Vi lever SOM OM döden fortfarande vore oinskränkt härskare i människans liv! För om vi verkligen hade tagit oss uppför den där branta slänten från den djupt liggande tankevägen, om vi verkligen hade hittat den där tunna stigen upp mot bergen, ja, då skulle det lysa om oss, som det lyste om helgonen. Och då skulle vi aldrig vara rädda! För det är ju detta som Påsken innebär om vi tar den på verkligt allvar – du behöver inte vara rädd för någonting! För vad skulle kunna hota dig – du som vet att Guds egen Son ansåg dig värd att dö för! Långfredagen handlade nämligen inte bara om Jesus – Långfredagen berättade också något om dig! Du är värd att dö för! Så oändligt älskad är du av Gud själv, och den kärleken kan ingenting ta ifrån dig. Han gav sitt liv för dig, och om du efter det har låga tankar om dig själv så är det honom du sviker, en del av ditt uppdrag är att lära dig älska den han älskar, dig själv! Lära dig se dig själv med hans ögon!

Hans kärlek till dig bevisades på Långfredagen, hans makt bevisas på påskmorgonen, och då har du inte längre anledning att vara rädd för något. Men om vi ändå är rädda så är det alltså ett tecken på att vi fortfarande inte tagit de fulla konsekvenserna av vår tro och tagit oss upp ur den nergångna tankevägen och uppför den där slänten.

Du kanske har varit där uppe någon gång, någon gång har du kanske kikat över kanten och anat alltings storhet.
Kanske var det i ett ögonblick av häftig förälskelse. Kanske var det i en förlossningssal. Kanske var det i en alldeles extraordinär naturupplevelse eller kanske var det en helt vanlig dag när vardagligheten plötsligt lystes upp av något överjordiskt. Jag vet inte vad du såg däruppe, du kanske bara såg det gamla vanliga men i ett nytt skimmer, i ett förklarat skimmer.

Det jag vill säga med den här predikan är att jag tror att det finns oändligt mycket mer att upptäcka i ditt och mitt liv. Men då måste vi våga ta påskbudskapet på allvar och våga lämna våra nergångna tankevägar som har blivit alltför självklara för oss och som därför gör oss blinda, så blind som man är när man går på en djupt nerskuren väg och inte kan se det vidunderliga påsklandskapet där ovanför kanten.

Senaste kommentaren

01.08 | 21:22

Kära läsare av sidans predikningar. Jag vill bara göra er uppmärksam på att numera är det Anna Sophia Bonde som står för predikoskrivandet.

04.01 | 07:58

OK, då är jag med Dig.

03.01 | 21:35

... vi avvisar varje rörelse utanför den aktuella och allt trängre åsiktskorridoren. Eller med bilden från predikan: jag vill hellre vara en fri ren än en inlåst ko!

03.01 | 21:33

Hej Georg
Kul att du läst predikan! Nu handlade ju den aktuella passagen om den största fara som kyrkan är utsatt för och jag menar att det är att vi blir så rädda för att tappa kontrollen så att ....

Dela den här sidan