Vem av oss trodde på det vi hörde,
för vem var Herrens makt uppenbar?
Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.
Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.
Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.
Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.
Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.
Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun.
Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.
Han skall få ättlingar och ett långt liv,
och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.
När hans elände är över skall han se ljuset
och bli mättad av insikt.
Min tjänare, den rättfärdige,
ger rättfärdighet åt många
och bär deras skuld.
Jag skall ge honom hans andel bland de stora,
låta honom dela byte med de mäktiga,
för att han var beredd att dö
och blev räknad som syndare,
när han bar de mångas skuld
och bad för syndarna.

Episteltext 1 Petr 3:18-19
Kristus själv dog ju för era synder, en gång för alla. Rättfärdig dog han för er orättfärdiga för att leda er till Gud. Hans kropp dödades, men han gjordes levande i anden, och så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse.          

Evangelium Matt 27:32-56
På vägen ut träffade soldaterna på en man från Kyrene vid namn Simon, och honom tvingade de att bära Jesu kors. När de kom till ett ställe som kallas Golgota, vilket betyder Skallen, gav de honom vin att dricka, blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka. När de hade korsfäst honom delade de upp hans kläder genom att kasta lott om dem, och sedan slog de sig ner där och vaktade honom. Ovanför hans huvud hade de satt upp anklagelsen mot honom som löd: Detta är Jesus, judarnas konung.

Samtidigt med honom korsfästes två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: "Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar - hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset." Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste gjorde också narr av honom och sade: "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom. Han har ju sagt att han är Guds son." På samma sätt blev han skymfad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom. 
Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabachtani?" (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod där hörde det och sade: "Han ropar på Elia." En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka. Då sade de andra: "Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom." Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan.

Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, och gravarna öppnade sig. Många kroppar av avlidna heliga uppväcktes, och efter hans uppståndelse lämnade de sina gravar och gick in i den heliga staden och kunde ses av många. När officeren och de som bevakade Jesus tillsammans med honom såg jordbävningen och det andra som hände, greps de av stark fruktan och sade: "Den mannen måste ha varit Guds son."
Där var också många kvinnor som stod längre bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galileen för att tjäna honom, och bland dem var Maria från Magdala och Maria som var Jakobs och Josefs mor och modern till Sebedaios söner.

 Predikan

Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar

Så löd en av anklagelserna mot Jesus – att han skulle ha påstått att han kunde riva det heliga templet och sedan bygga upp det igen på tre dagar. Och enligt Johannesevangeliet så säger Jesus något liknande efter att han hade drivit ut de som köpte och sålde i templet. Men Johannes skriver att det inte var Jerusalems tempel som Jesus syftade på utan att det handlade om hans kropps tempel. I så fall var det ju en förutsägelse av att han skulle dö och uppstå på tredje dagen. Men samtidigt säger inte Jesus emot dem som anklagar honom under förhöret hos översteprästen. Så det kan mycket väl ha handlat om en av alla dessa dubbeltydigheter som ryms i Jesu bud­skap. För det Jesus gör är att han ständigt ifrågasätter våra falska tryggheter och för det religiösa etablissemanget hade templet på många sätt förvand­lats till en sådan falsk trygghet – templet i sig hade blivit ett beläte, en avgudabild så att somliga i praktiken inte tillbad en levande Gud utan en hög döda stenar!

Men vad händer då om vi vänder blicken bort från Jerusalems tempel och riktar uppmärksamheten mot våra tryggheter? Vill Jesus riva också dem?

Vi kan ju börja lite ofarligt på halvdistans och överföra orden om templet direkt till våra kyrkobyggnader. Ibland kan man få intrycket att för många svenskar så är kyrkobyggnaderna mer heliga än Gud själv. Och visst finns det all anledning att vörda och vårda vårt kyrkliga kulturarv, inte bara av kulturhänsyn utan också för att kyrkorna verkligen predikar. Arkitektur och symbolik kan verkligen förkunna Guds ord och det behövs i en ordtrött tid. Men samtidigt kan den här fixeringen vid byggnader dölja det som är ännu viktigare – nämligen människorna i och utanför kyrkobyggnaden. Byggnaden kan aldrig vara mer än ett medel och därför måste vi hela tiden passa oss för att den omärkligt övergår till ett självändamål!

Men Jesu ord om att riva templet och bygga upp det igen kan komma mycket närmare än så och då kan det bränna till precis lika mycket som när Jesus ifrågasatte Jerusalems tempel! För vad finns det för tempel i ditt och mitt liv som behöver rivas för att ge plats för något nytt, något levande, något verkligt?

Om vi granskar våra tryggheter så tror jag att vi kommer att finna också sådant som för oss bort från livet, som gör oss mindre levande – falska tryggheter som leder oss vilse. Och här måste jag bli personlig för är det någon gång under kyrkoåret som man ska vara personlig så är det på Långfredagen. När Jesus dör på korset så dör han nämligen för var och en av oss – korset behöver landa i konkreta människoliv för om det upphöjs till en allmän princip så blir det totalt meningslöst. Också korset kan nämligen förvandlas till ett beläte uppe på ett kyrktak eller ovanför ett altare – något opersonligt som inte förtjänar någon tillbedjan över huvud taget!  Korset är nämligen ointressant – det enda viktiga är att möta ögonen på honom som hänger på korset. Och hans blick är aldrig allmän och flackande utan den riktas mot konkreta företeelser i konkreta människoliv.

Alltså måste jag bli en smula personlig när jag granskar mina tryggheter. Det jag då upptäcker hos mig själv är en tendens att ständigt fly till min egen styrka. Det innebär samtidigt en flykt från min egen svaghet och sårbarhet. Förmodligen bottnar det här i att jag på något sätt tidigt i livet lärt mig avsky min svaghet. Kanske blev min svaghet och sårbarhet tidigt avvisad i något känsligt sammanhang och kanske lärde jag mig då att ty mig till min styrka. Och därför har jag odlat den. Från början var det min fysiska styrka som jag sökte mig till men sedan har jag alltmer odlat min verbala styrka. Förmodligen förstärktes det här av att jag blev präst för i den rollen ligger det nära till hands att bli något slags argumentations­maskin som snabbt och obehindrat levererar svar på alla frågor och invänd­ningar. Samtidigt har jag med åren slagits av att de där vunna diskussioner­na efteråt inte har känts som segrar, inte ens för mig. När jag segrar genom egen styrka så får segern helt enkelt en konstig bismak av nederlag.

Det har också verkat som att Gud haft märkvärdigt svårt att utnyttja mina segrar också när jag har trott mig argumentera i Hans sak. Däremot har Gud ibland på ett märkligt sätt kunnat använda mina nederlag till något som efteråt kan uppfattas som en seger. För mig personligen kan alltså Jesu tal om att riva tempel och ifrågasätta falska tryggheter handla om att jag måste omvärdera styrka och svaghet. Den styrka som jag så instinktivt vänder mig till kan vara det tempel som måste rivas för att på tredje dagen uppstå i en annan sorts styrka. En styrka som förmår integrera också svaghet och sårbarhet. För Gud verkar onekligen mer intresserad av min sårbarhet än av min styrka! Är det rent av så att det inte ska uppstå något nytt tempel där på rivningstomten efter min styrkas tempel – kanske ska det bara vara tomt så att Gud har en plats att tälta på när han kommer och besöker…?

Om du då ställer frågan till dig – vilka tempel, vilka falska tryggheter är det som måste rivas i ditt liv? För kanske är det just detta som Långfredagen vill säga oss: att kristen tro inte främst handlar om att lägga till en massa fromma övningar och gudstjänstbesök, utan att det mer handlar om att ta bort, riva ner, röja ut och rensa så att de där ödetomterna uppstår där de falska trygghetstemplen en gång stått? Ödetomter som släpper in luft och ljus och där växtligheten tillåts vara helt utan all mänsklig kontroll.

Det är bara du som kan svara på frågan om det finns tempel i ditt liv som behöver rivas. Det är bara du som kan svara på frågan om dessa rivna tempel ska ge plats för nya tempel, planterade kors eller bara tomhet. En inbjudande tomhet som en tom skål som sträcks fram mot den man anar har något som jag behöver. Det finns nämligen två sorters tomhet, dels en vilsen tomhet som låter sig fyllas av allt skräp som flyger omkring i luften. Men det finns också en tomhet som har en riktning och den tomheten kallas längtan. Och jag känner bara till en riktning där den tomheten kan bli fylld och den riktningen heter Jesus! AMEN