Långfredagen,  2002  NÄSTA>
Gudstjänst i Stensjökyrkan kl 10
Stefan Risenfors

Evangelium Matt 27:32-56
På vägen ut träffade soldaterna på en man från Kyrene vid namn Simon, och honom tvingade de att bära Jesu kors. När de kom till ett ställe som kallas Golgota, vilket betyder Skallen, gav de honom vin att dricka, blandat med galla. Han smakade på det men ville inte dricka. När de hade korsfäst honom delade de upp hans kläder genom att kasta lott om dem, och sedan slog de sig ner där och vaktade honom. Ovanför hans huvud hade de satt upp anklagelsen mot honom som löd: Detta är Jesus, judarnas konung.

Samtidigt med honom korsfästes två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: "Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar - hjälp dig själv nu, om du är Guds son, och stig ner från korset." Översteprästerna, de skriftlärda och de äldste gjorde också narr av honom och sade: "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom. Han har satt sin lit till Gud. Nu får Gud rädda honom, om han bryr sig om honom. Han har ju sagt att han är Guds son." På samma sätt blev han skymfad av rövarna som var korsfästa tillsammans med honom.

Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden, och det varade till nionde timmen. Vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eli, Eli, lema sabachtani?" (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod där hörde det och sade: "Han ropar på Elia." En av dem sprang genast bort och tog en svamp, fyllde den med surt vin och satte den på en käpp för att ge honom att dricka. Då sade de andra: "Låt oss se om Elia kommer och hjälper honom." Men Jesus ropade än en gång med hög röst och gav upp andan. (Blås ut ljuset på altaret)

Då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade, och gravarna öppnade sig. Många kroppar av avlidna heliga uppväcktes, och efter hans uppståndelse lämnade de sina gravar och gick in i den heliga staden och kunde ses av många. När officeren och de som bevakade Jesus tillsammans med honom såg jordbävningen och det andra som hände, greps de av stark fruktan och sade: "Den mannen måste ha varit Guds son."

Där var också många kvinnor som stod längre bort och såg på. De hade följt med Jesus från Galileen för att tjäna honom, och bland dem var Maria från Magdala och Maria som var Jakobs och Josefs mor och modern till Sebedaios söner.

Predikan
Som de måste ha hatat! Det räckte ju inte med att de hade fått honom korsfäst. Det räckte ju inte med att han hängde där och pinades till döds i en av de mest plågsamma avrättningsmetoder som mänskligheten har lyckats komma på. Nej, det räckte inte med det, dessutom måste översteprästerna, de skriftlärda och de äldste håna honom där han hängde: "… Han är Israels kung, nu får han stiga ner från korset, så skall vi tro på honom."

Vad kommer detta bottenlösa hat ifrån? Vad var det som Jesus hade berövat de här människorna som var så viktigt för dem att de bara inte kunde sluta hata och förnedra?

Kanske var det för att han hade visat dem vilka de var! De hade under många år mödosamt byggt upp en bild av sig själva och fått den bekräftad av den samhällsposition som de hade uppnått. Folket bemötte dem med vördnad, de betydde något, de hade rent av några av de mest betydelsefulla posterna i det judiska samhället. Denna sociala status var för dem bekräftelsen på att de var lyckade människor, deras framgång och deras privilegier hade jagat bort de sista tvivlen, de sista resterna av dåligt självförtroende. De såg sig i spegeln varje morgon och mådde bra!

Men så kommer då den här snickaren från Galiléen - denna simpla outbildade människa. En religiös charlatan, en bondfångare och bedragare som lyckats förföra de okunniga bönderna och fiskarna där uppe i Galiléen och som nu försöker manövrera sig fram till en maktposition i Jerusalem. Och den makt han ville erövra, det var deras makt. Det var alldeles uppenbart att han försökte vända folket emot dem. Men inte bara emot dem utan emot allt det som var heligt för dem - han hade förtalat Guds heliga tempel, han hade handgripligen attackerat de hedervärda köpmän som sålde offerdjur på tempelområdet, han hade ifrågasatt sabbatsbudet. Och när man sedan såg vilka han umgicks med så klarnade bilden ytterligare - fosterlandsförrädare som sålt sig till romarna, horor, terrorister och en massa annat slödder! Och det var väl detta pack som skulle vara hans armé när själva revolutionen skulle komma. Nog kunde man ana att det var så han hade planerat - det där fredsbudskapet var ju bara kamouflage, snart nog skulle han visa sitt rätta maktgalna ansikte.

Ja, kanske såg den ut så - den hotbild som översteprästerna, de skriftlärda och de äldste hade lyckats suggerera fram. Och de trodde säkert på den själva - den här sortens demonisering av en verklig eller inbillad motståndare hör nämligen till människans psykologiska försvarsmekanismer, som vi alla använder oss av i större eller mindre omfattning. Jesus kunde nästan ha gjort vad som helst för att blidka detta religiösa etablissemang, det hade ändå inte räckt eftersom hans blotta existens var ett hot mot de käraste de hade - sin bild av sig själva. Hans brott var att han räckte dem en spegel där de såg en helt annan bild av sig själva än den bild de så mödosamt lyckats bygga upp. Därför detta bottenlösa hat, därför måste han dö och förnedras ända till slutet.

De var alltså inte rädda för Jesus, det var inte därför som de ville se honom korsfäst, utan det var för att de var rädda för att möta sig själva. De hade sminkat sig hela livet och de kunde inte stå ut med att konfronteras med den lilla skröpliga, rädda och förvirrade människa som fanns bakom allt sminket. De ville till varje pris behålla sin bild av sig själva, han hade gjort revor i den bilden och därför måste han dö.

Efter att Kristus lämnat det där korset finns det kvar en spegel fastnaglad i trävirket. Korset är tomt så när på den där spegelbiten som sitter precis i centrum. På långt avstånd stör den dig inte, den syns knappt. Men om du går riktigt nära korset så tvingas du se dig själv i den där spegeln. Du tvingas se ditt sanna, verkliga jag bakom alla bilderna du hade av dig själv.

Jesus står ut med att se ditt sanna jag. Ja det är faktiskt så att han inte kan älska din bild av dig själv, eftersom han inte kan älska något overkligt. Han kan bara älska ditt sanna jag, bakom alla bilderna. Men står du ut med att se den sanna bilden av dig själv, står du ut med att möta honom just på den enda plats där han kan möta dig - bakom alla bilderna i din sanna osminkade uppenbarelse? Du har faktiskt inget val - vill du möta honom så är det där han väntar, just där, där du också får möta dig själv!

Låt oss be: Herre, är det av rädsla för mig själv som jag har så svårt för att komma riktigt nära dig och ditt kors. Är det den där spegeln som skrämmer mig och som får mig att dröja på distans? Herre, jag vill att din kärlek ska besegra min rädsla - Herre, kom så nära mig att jag vågar möta mig själv

AMEN