Palmsöndagen 2014  NÄSTA> 
Högmässa i Stensjökyrkan kl 10. Mässa i Fåg kl 16

Gammaltestamentlig läsning - Jesaja kapitel 50, vers 5 - 10
När Herren Gud öppnade mina öron gjorde jag inte motstånd, drog mig inte undan. Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget, jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig. Herren Gud hjälper mig, därför känner jag inte skymfen, därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta, jag vet att jag inte blir sviken. Han som skaffar mig rätt är nära. Vem söker sak med mig? Låt oss mötas inför rätta. Vem vågar vara min motpart? Må han stiga fram. Ja, Herren Gud hjälper mig, vem kan då få mig fälld? De blir som utslitna kläder, malen skall äta upp dem. Vem bland er fruktar Herren och lyssnar på hans tjänare, som vandrar i mörker utan en strimma av ljus men sätter sin lit till Herrens namn och förtröstar på sin Gud?

Epistel  - Till de kristna i Rom kapitel 5, vers 1 - 5
Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus. Han har gett oss tillträde till den nåd som vi nu lever i, och vi är stolta över hoppet att få del av Guds härlighet. Mer än så, vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att han har gett oss den heliga anden.

Evangelium -  Lukas kapitel 19, vers 28 - 40
Efter att ha sagt detta gick han framför dem upp mot Jerusalem. När han närmade sig Betfage och Betania vid det berg som kallas Olivberget, skickade han i väg två av lärjungarna och sade: ”Gå till byn rakt framför er. När ni kommer in i den skall ni finna en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er varför ni tar den skall ni svara: Herren behöver den.” De båda lärjungarna gav sig i väg och fann allt vara som han hade sagt. När de skulle ta åsnan sade de som ägde den: ”Varför tar ni åsnan?” De svarade: ”Herren behöver den.” Och de ledde den till Jesus och lade sina mantlar på den och hjälpte honom upp. Där han kom ridande bredde folk ut sina mantlar på vägen. Då han närmade sig staden och var på väg ner från Olivberget började hela skaran av lärjungar i sin glädje ljudligt prisa Gud för alla de underverk de hade sett: 'Välsignad är han som kommer', konungen, 'i Herrens namn.' Fred i himlen och ära i höjden. Några fariséer i folkmassan sade då till honom: ”Mästare, säg åt dina lärjungar att sluta.” Han svarade: ”Jag säger er att om de tiger kommer stenarna att ropa.”

Beredelsetal

Vem bland er fruktar Herren och lyssnar på hans tjänare, som vandrar i mörker utan en strimma av ljus men sätter sin lit till Herrens namn och förtröstar på sin Gud?

Så slutar dagen GT-liga text från Jesaja. Texten beskriver den gestalt hos Jesaja som kallas Herrens lidande tjänare och vanligen tolkar vi detta som en profetia om Jesus. Jesus är Herrens lidande tjänare och det har vi påmints om under hela fastetiden. Men vi skulle också idag kunna tillämpa de rader jag läste på oss själva, när vi själva upplever lidande. Kanske har du upplevt just detta: att vandra i mörker utan en strimma av ljus.

Jag tänker då på en av de sånger man sjunger i klostret Taizé, en av mina favoritsånger där. Det är en spansk sång som heter De Noche, På natten, och texten beskriver hur vi hastar fram genom natten sökande efter levande vatten och det är bara törsten som visar oss vägen.

Att vandra i mörker med längtan som sin enda vägvisare. Vad är din allra djupaste längtan? Om du kan svara på den frågan så tror jag också att du anar i vilken riktning du ska söka. Och när vi följer vår allra djupaste längtan så kommer någon oss till mötes och det är i hans händer vi nu överlämnar oss precis sådana vi är. Vi gör som Herrens lidande tjänare: vi sätter vår lit till Herrens namn och förtröstar på vår Gud! Låt oss be och bekänna …

Predikan

”…om de tiger kommer stenarna att ropa.”

Varför skulle stenarna ropa? Ja, stenar har inga munnar som kan lovsjunga men stenarna lovsjunger sin skapare bara genom att ligga där de ligger. För dem är det inte så svårt att uppfylla sin uppgift i skapelsen, de bara ligger där och väntar på att få vara till tjänst – genom att vara vackra, genom att låta sig brukas till hus, murar och vägar.

Ja, för stenarna är det lätt att hitta sin sanna identitet och fylla sin roll i skapelsen. Men för oss människor är det mer problematiskt och utmanande för vi har fått en fri vilja som kan användas till att bli något annat än det vi är skapade för. Ja, vi har t o m fått makten att beröva den övriga skapelsen dess inneboende lovsång. Vi kan använda stenar till att bygga murar som inte är till för att skydda utan för att stänga inne. Vi kan använda stenar till att kasta på varandra som vapen. Ja, hela skapelsen ligger där framför oss och vi har fått valet att antingen bruka den som en orkester där alla tings inneboende egenskaper blir en del av en symfoni som lovsjunger Skaparen. Men vi kan också välja att se denna skapelse som en vapenarsenal där vi använder detta skapade till att göra oss själva och andra illa. Så blir det när vi drivs av rädsla, själviskhet och maktlystnad – då förvandlar vi orkester­instrumenten till vapen och berövar både dem och oss vår inneboende gudagivna förmåga till lovsång!

Vi är nämligen skapade till lovsång. Vi finns här på jorden för att delta i hela skapelsens lovsång inför Gud. Den där lovsången som Louis Armstrong synliggjorde när han med den hesaste av röster sjöng om vardagens skönhet i sången What a wonderful world och den sången ska få finnas i bakgrunden under dagens predikan, som en påminnelse om den skapelsens lovsång som vi alla är kallade att delta i. Men jag ska börja med att göra en egen översättning till stapplande svenska:

Jag ser gröna träd och röda rosor.

Jag ser dem blomma … för dig och för mig.

Och jag tänker för mig själv – vilken underbar värld!

Jag ser blå skyar och vita moln.

Ljusskimrande dagar och heliga mörka nätter.

Och jag tänker för mig själv – vilken underbar värld!

Regnbågens färger – så vackra I skyn!

De finns också i människors ansikten

Jag ser vänner som skakar hand och säger Hur står det till

Egentligen säger de ”Jag älskar dig!”

Jag hör bäbisar skrika - jag ser dem växa upp.

De kommer att lära sig mycket mer än jag någonsin kommer att veta.

Och jag tänker för mig själv – vilken underbar värld!

Här har vi alltså en skildring av skapelsens lovsång till Skaparen. Men bortsett från den ständigt pågående skapelsens lovsång som stenarna sjöng där på vägen utanför Jerusalem så fanns det en alldeles särskild anledning för dem att lovsjunga Gud just den här dagen när Jesus rider in i Jerusalem. Det som händer är nämligen något så oerhört att det inte hade varit mer märkligt om stenarna fått munnar och börjat sjunga Hosianna! Det som håller på att hända där utanför Jerusalems stadsport är nämligen att Guds egen Son accepterar uppdraget att rida rakt in i lejonens kula för att där lida och dö för den mänsklighet som glömt bort varför den är skapad!

Problemet med Påsken är att den inträffar varje år och därför har vi vant oss vid tanken på att Jesus lider och dör för vår skull. Vägen till korset har blivit så oerhört upptrampad, av bibelläsare, av konstnärer, av söndagsskol­lärare, av präster och predikanter. Vi har liksom vant oss vid att stå där och betrakta korset med den lidande Kristus. Som att det vore normalt! Som att det vore självklart! Inget kunde ju vara mer uppseendeväckande! Inget kunde vara mer chockerande än att Gud själv på en grå liten åsna rider in för att utsätta sig för mänsklighetens allra grymmaste tortyrmetoder och för att till sist dela den död som skiljer Skaparen från det skapade. Döden var från början inte tänkt för människan. I Edens Lustgård fanns ingen död men med syndafallet blev döden allt skapat livs ofrånkomliga villkor. Men att Skaparen själv skulle utsätta sig för den mänskliga döden – det är en tanke som trotsar all rimlig dogmatik.

Och när vi idag står vid porten in i Stilla Veckan så är det kanske just detta vi måste acceptera – att den kristna dogmatiken i grund och botten är orimlig. Vi kan inte begära att en enda vuxen människa ska kunna besegra alla de intellektuella hinder som finns för att kunna omfatta en tro som rymmer den kristna påskens alla orimligheter! Jag säger därmed inte att du ska lämna hjärnan utmed vägkanten under den här Påskveckan, men jag påstår att Påskens evangelium är oläsbart för den som aldrig lärt sig att läsa med hjärtat.

Nu är det tack och lov så att förmågan att läsa med hjärtat – den har vi alla en gång lärt oss. Ja, den läsförmågan var faktiskt vår allra första läsför­måga, den behärskade vi långt innan någon hade lärt oss några bokstäver. För att läsa med hjärtat det är precis vad den lilla nyfödda bäbisen gör när den tröstas av att någon stryker med handen över kinden. Läsa med hjärtat är precis vad den nyfödde gör när han ligger där på mammas bröst och känner igen mammas hjärtslag från tiden inne i mammas kropp.

Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in – de Jesusorden läser vi i varje dopgudstjänst och de är aldrig så sanna som idag när vi står i beredskap att gå upp mot Jesu Påsk i Jerusalem. Så låt oss då under Stilla Veckan sakta gå upp mot det alla mest orimliga i den kristna dogmatiken för att läsa Påskens budskap med hjärtats ögon. Låt oss gå som storögda barn genom den här Påskveckan och kanske kommer vi då ut på andra sidan Påsk med en ny känsla för allt det vackra som Louis Armstrong sjunger om, en ny känsla för att vi faktiskt är skapade till lovsång. En lov­sång som också den mest omusikaliske kan delta i. För genom att ta vår plats i skapelsen, dra vårt strå till stacken genom att göra det just vi förmår göra, så är vi en del av skapelsens lovsång. Och som vi hörde av sången What at wonderful world så kan det räcka med att sträcka ut handen och hälsa vänligt på någon – bara det är att vara en del av lovsången.

Så låt då den här veckan får bli en vecka av återställelse där vi återfinner vår rätta plats i skapelsen: I vördnad inför den orimliga kärlek som visas oss från Kristus på korset, i jubel över Hans seger över döden. En seger som gör att det inte längre finns något som vi behöver vara riktigt rädda för och därmed befrias vi till att vara just det vi är skapade till – att vara trygga lekande barn i den skapelsens trädgård som ligger där och väntar på oss, väntar på att vi ska komma ut ur rädslans alla hus och bli en del av den lekande lovsången där ute i trädgården! AMEN