Skärtorsdagsmässa i Stensjökyrkan 2016 NÄSTA>

 Gammaltestamentlig läsning - Andra Moseboken kapitel 12, vers 1 - 14
Herren sade till Mose och Aron i Egypten: ”Denna månad skall inleda raden av månader; den skall för er vara årets första månad. Säg till Israels menighet att varje familjefar den tionde i denna månad skall ta ett lamm eller en killing, ett djur för varje hushåll. Men om hushållet är för litet för ett helt djur skall husfadern och hans närmaste granne tillsammans ta ett djur, alltefter antalet personer; ni skall göra beräkningen med hänsyn till vad var och en äter. Djuret skall vara felfritt, årsgammalt och av hankön och tas från fåren eller från getterna. Ni skall spara det till den fjortonde dagen i denna månad; då skall hela Israels församlade menighet slakta det mellan skymning och mörker. Man skall ta av blodet och stryka på båda dörrposterna och på tvärbjälken i de hus där man äter det. Köttet skall ätas samma natt; det skall vara stekt över eld och det skall ätas med osyrat bröd och beska örter. Ni får inte äta något av köttet rått eller kokat i vatten, utan det skall vara stekt över eld, med huvud, fötter och innanmäte. Ingenting får lämnas kvar till morgonen; om något då är kvar skall ni bränna upp det. Vid måltiden skall ni ha kläderna uppfästa, skor på fötterna och stav i handen. Ät i hast. Detta är Herrens påsk. Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom — jag är Herren. Men blodet skall vara ett tecken på husen där ni bor. När jag ser blodet skall jag gå förbi, och det förödande slaget skall inte träffa er när jag slår Egypten. Den dagen skall vara en minnesdag för er. Ni skall fira den som en Herrens högtid; i släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar den.

Epistel - Till de kristna i Korinth kapitel 11, vers 20 - 25
Men vid era sammankomster går det inte att hålla Herrens måltid, för var och en tar genast för sig av sin egen mat, och den ene sitter hungrig medan den andre har druckit sig berusad. Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Bryr ni er inte om att det är Guds församling? Skall de som inte har något behöva skämmas? Vad vill ni jag skall säga, skall jag berömma er? Nej, för det här får ni inget beröm. Jag har själv tagit emot från Herren det som jag har fört vidare till er: Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig.” Likaså tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. Var gång ni dricker av den, gör det till minne av mig.”

Evangelium - Evangeliet enligt Matteus kapitel 26, vers 17 - 30
Första dagen av det osyrade brödets högtid kom lärjungarna fram till Jesus och frågade: ”Var vill du att vi skall ordna för påskmåltiden åt dig?” Han svarade: ”Gå in till staden och hälsa den och den att er mästare säger: Min stund är nära. Jag vill hålla påskmåltid hos dig med mina lärjungar.” Lärjungarna gjorde som Jesus hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden. På kvällen lade han sig till bords med de tolv. Medan de åt sade han: ”Sannerligen, en av er skall förråda mig.” De blev mycket bedrövade och började fråga honom, en efter en: ”Det är väl inte jag, herre?” Han svarade: ”Den som doppade handen i skålen tillsammans med mig, han skall förråda mig. Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd! Det hade varit bäst för den människan om hon aldrig hade blivit född.” Judas, som skulle förråda honom, sade: ”Det är väl inte jag, rabbi?” Jesus svarade: ”Du har själv sagt det.” Medan de åt tog Jesus ett bröd, och efter att ha läst tackbönen bröt han det, gav åt sina lärjungar och sade: ”Tag och ät, detta är min kropp.” Och han tog en bägare, och efter att ha tackat Gud gav han den åt dem och sade: ”Drick av den alla. Detta är mitt blod, förbundsblodet som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Jag säger er: nu kommer jag inte att dricka av det som vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet med er i min faders rike.” När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget.

Beredelsetal

Sårbarhet – det handlar om sårbarhet. Nattvarden handlar om sårbarhet – om Gud som gör sig sårbar och offrar sig för vår skull. Men om det bara hade handlat om Guds sårbarhet i Jesus så hade nattvarden förblivit en mer eller mindre obegriplig rit – en kvarleva från det primitiva offertänkande som fortfarande kännetecknar många religiösa föreställningar i vår värld: Att någon måste offras för att blidka de uppretade gudarna …

Men nu finns det en ingång i nattvarden som förvandlar den från primitiv offerrit till något alldeles enastående, något livsförvandlande, och den ingången är din och min sårbarhet.

För att förklara vad jag menar vill jag använda en liknelse: Tänk dig att du ikväll fick veta att det ska avtäckas en staty av dig imorgon på självaste Långfredagen. Den ska vara en del av det nya Mölndals Centrum och stå precis i hörnet av Alberts torg – fem meter framför tiggarna som brukar sitta vid ingången till Hemköp. Ingen har frågat dig först, du har inte haft en chans att stoppa den här idén och du har ingen aning om varifrån den kommer. Men det märkliga är att den här statyn är en återskapelse av dina vackraste fantasier om dig själv. Kanske har man scannat av din hjärna när du sover eller på annat sätt kommit åt din allra hemligaste och mest storstilade bild av dig själv. Den där statyn kom­mer alltså att återspegla den människa du allra helst vill vara men avbild­ningsskalan kommer att vara rejäl – statyn kommer att vara fem meter hög!

Du kommer att ha en enda chans att se den där statyn före avtäckningen imorgon och det är sent ikväll. En bil kommer att hämta dig och köra dig till en konstnärsverkstad i Lackarebäcks industriområde, där kommer bilen att lämna dig för att hämta dig en timme senare. Vi tänker oss nu att du kommer fram till dörren till den där verkstaden, du öppnar dörren och där står den, statyn över din mest magnifika självbild.

Vi stannar där i tystnad en halv minut så du hinner ta in bilden – hur ser den ut? Vilken kroppsställning har du som staty? Vilket material är statyn gjord av? Trä? Metall? Eller kanske lera som ängeln här i kyrkan? Vi tar in bilden under tystnad …

Det visar sig att statyn är ihålig och det finns en öppning i den på baksidan. Du går in i den och blir stående på botten av statyn och tittar upp. Plötsligt öppnas dörren till ateljén och Jesus kommer in! Vad händer? Vad ser han? Vem ser han? Hur reagerar han? Ta in den bilden i ytterligare 30 tysta sekunder…

Jag vet inte vilken bild du såg framför dig men första gången jag gjorde den övningen på en retreat grep den tag i mig något alldeles oerhört. För jag såg mig själv som en liten ynklig varelse stående längst ner i den där jättelika statyn av den människa jag helst ville vara. Men det fantastiska vara att när Jesus kom in så såg han inte statyn ö h t för den var ju nästan bara luft, bara tomhet. Men däremot såg han mig, ynkliga lilla mig längst därnere. Och han såg på mig med ömhet som att han ville säga: Stefan, jag är inte intresserad av den du vill vara – den där statyn är ju inte levande, den är bara fantasier, bara tomhet – men däremot är jag innerligt intresserad av dig så som du faktiskt är, med alla dina egenheter, skavanker och sår.

Och så tog han mig i handen och ledde mig ut ur den där statyn, ut ur ateljén. Vi gick tillsammans ut i mörkret och vi var helt överens om att jag inte skulle gå på den där avtäckningen imorgon för den där statyn handlade ju inte om mig. Jag skulle istället befinna mig inför ett kors för att äntligen förstå att det är bara om mina sår möter hans sår – det är bara då han kan bli levande i mig. Låt oss be och bekänna…