Långfredagen Markusserien 2013  NÄSTA>

 GT-text Jes 53:1-12

Vem av oss trodde på det vi hörde,
för vem var Herrens makt uppenbar?
Som en späd planta växte han upp inför oss,
som ett rotskott ur torr mark.
Han hade inget ståtligt yttre
som drog våra blickar till sig,
inget utseende som tilltalade oss.
Han var föraktad och övergiven av alla,
en plågad man, van vid sjukdom,
en som man vänder sig bort ifrån.
Han var föraktad, utan värde i våra ögon.
Men det var våra sjukdomar han bar,
våra plågor han led,
när vi trodde att han blev straffad,
slagen av Gud, förnedrad.
Han blev pinad för våra brott,
sargad för våra synder,
han tuktades för att vi skulle helas,
hans sår gav oss bot.
Vi gick alla vilse som får,
var och en tog sin egen väg,
men Herren lät vår skuld drabba honom.
Han fann sig i lidandet,
han öppnade inte sin mun.
Han var som lammet som leds till slakt
eller tackan som är tyst när hon klipps,
han öppnade inte sin mun.
Han blev fängslad och dömd och fördes bort,
men vem ägnade hans öde en tanke?
Han blev utestängd från de levandes land,
straffad för sitt folks brott.
Han fick sin grav bland de gudlösa,
fick vila bland ogärningsmän,
fastän han aldrig hade gjort något orätt,
aldrig tagit en lögn i sin mun.
Men Herren tog sig an den han sargat,
botade den som gjort sig till ett skuldoffer.
Han skall få ättlingar och ett långt liv,
och Herrens vilja skall förverkligas genom honom.
När hans elände är över skall han se ljuset
och bli mättad av insikt.
Min tjänare, den rättfärdige,
ger rättfärdighet åt många
och bär deras skuld.
Jag skall ge honom hans andel bland de stora,
låta honom dela byte med de mäktiga,
för att han var beredd att dö
och blev räknad som syndare,
när han bar de mångas skuld
och bad för syndarna.

Epistel 1 Kor 2:1-10
När jag kom till er, bröder, var det inte med förkrossande vältalighet och vishet jag förkunnade Guds hemlighet för er. Det enda jag ville veta av när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus. Jag var svag och rädd och full av ängslan när jag uppträdde inför er. Mitt tal och min förkunnelse övertygade inte med vishet utan bevisade med ande och kraft; er tro skulle inte vila på mänsklig vishet utan på Guds kraft.
Vishet förkunnar vi för de andligt fullvuxna, men inte en vishet som hör till denna världen eller denna världens förgängliga makter. Vad vi förkunnar är Guds hemlighetsfulla vishet, som var fördold men som redan före tidens början av Gud var bestämd att leda oss till härlighet. Den kände ingen av denna världens makter till - om de hade känt till den skulle de inte ha korsfäst härlighetens herre. Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och ingen människa anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom. Och för oss har Gud uppenbarat det genom Anden, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud.

Evangelium Mark 15:21-41
En man som just kom förbi på väg in från landet, Simon från Kyrene, far till Alexandros och Rufus, tvingades av soldaterna att bära Jesu kors. De förde Jesus till det ställe som kallas Golgota (det betyder Skallen). Där gav de honom vin med myrra, men han tog inte emot det. De korsfäste honom, och de delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Det var vid tredje timmen som de korsfäste honom. På anslaget med anklagelsen mot honom stod det: Judarnas konung.
Tillsammans med honom korsfäste de två rövare, den ene till höger och den andre till vänster om honom. De som gick förbi smädade honom och skakade på huvudet och sade: "Du som river ner templet och bygger upp det igen på tre dagar - hjälp dig själv nu och stig ner från korset." Likaså gjorde översteprästerna och de skriftlärda narr av honom sinsemellan och sade: "Andra har han hjälpt, sig själv kan han inte hjälpa. Han som är Messias, Israels konung, nu får han stiga ner från korset, så att vi kan se det och tro på honom." Också de som var korsfästa tillsammans med honom skymfade honom.
Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: "Eloi, Eloi, lema sabach-tani?" (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod intill hörde det och sade: "Han ropar på Elia." En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, satte den på en käpp och gav honom att dricka och sade: "Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom." Med ett högt rop slutade Jesus att andas. (Blås ut ljuset) Och då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända nerNär officeren som stod vänd mot honom såg honom ge upp andan på det sättet sade han: "Den mannen måste ha varit Guds son."
Längre bort stod också några kvinnor och såg på, och bland dem var Maria från Magdala och den Maria som var Jakob den yngres och Joses mor och Salome. De hade följt med honom och tjänat honom när han var i Galileen. Och där var många andra kvinnor, de som hade gått med honom upp till Jerusalem.

Predikan

Med ett högt rop slutade Jesus att andas. Och då brast

förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner.

Förhänget fanns mellan de två innersta rummen i Jerusalems tempel, de kallades Det heliga respektive Det allra heligaste. Allra längst in låg Det allra heligaste och dit hade översteprästen bara tillgång en enda gång varje år – på Försoningsdagen då han gick in där för att offra en bock för folkets synder. Att förhänget faller samman när Jesus dör är en symbol för att Jesu död öppnar vägen för oss alla in till en fullständig gemenskap med Gud. Jesu död fullbordar alla offer, ingen annan behöver offra sig, ingen annan behöver offras för Jesu offer är det slutgiltiga. Liksom den där bocken ansågs dö för hela folkets synder på Försoningsdagen så dör Jesus för hela mänsklighetens synd. Ett offer som sträcker sig både framåt och bakåt i tiden så att det blir giltigt för varje människa som har levat och kommer att leva här på jorden.

Men offer – varför måste någon offras? Vad är det för märklig logik som kräver att någon måste offras för våra synder? Ja, lika självklart som offret var på Jesu tid, lika obegripligt är det för oss tack vare Jesus. För utan honom hade vi kanske fortsatt att offra både djur och människor här uppe i Norden. Det gjordes ju innan kristendomen kom hit. Jesustron har alltså sedan 1000 år tillbaka utrotat all offerkult ur vår kultur och just därför ter sig hans offerdöd så obegriplig.

Men kanske blir det lättare att förstå det här offermotivet om vi översätter med begreppet ansvar. Någon måste ta ansvaret, säger vi. Det måste finnas någon att ställa till svars och att utkräva ansvar av … för den svenska skolans sönderfall, för de där rostiga spårvagnarna i Göteborg och för tusen andra små och stora katastrofer. Ofta finner vi ingen som är villig att ta ansvaret när det gått illa. Däremot är det många som vill dela på äran när allt gått bra. Eller som den irländske förbundskaptenen i fotboll uttryckte saken: ”Varje seger har tusen föräldrar men nederlaget är ett föräldralöst barn”

Kan man säga att Jesus tar ansvaret för våra misstag när han dör på korset? Men innebär det i så fall att vi blir ansvarslösa? Ja, det finns ett sätt att betrakta det kristna försoningsmysteriet som gör människan just ansvarslös. Det är när nåden förvandlas till en mänsklig rättighet, när nåden flödar över alla gränser helt gratis, alldeles självklar och okomplicerad. Att bli kristen blir då som att bosätta sig på ett All Inclusive-hotell med fri tillgång till mat och alkoholhaltiga drycker. Det lär inte vara nyttigt. Och på motsvarande sätt kan man berusa sig på nåd och då gör man sig precis lika ansvarslös som en berusad charterturist. Den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer skriver om det här – han kallar det för ”den billiga nåden”, gottköpsnåden, nåden i parti och minut. Och han hävdar att den nåden helt enkelt inte finns, den enda nåd som existerar är en nåd så dyrbar att Guds egen Son var tvungen att betala den med sitt eget liv.

Och jag minns fortfarande hur upprörd han var, den indiske poliskommis­sarien som vi träffade på ett tåg i Indien för snart 30 år sedan. Han beskrev hinduerna som levde rövare och begick brott dagarna i ända, men så gick de till templet och offrade och då var plötsligt allt förlåtet och de kunde börja härja igen. Och visst används kristendomen ibland på samma sätt – som något slags förlåtelseautomat som gör att jag kan fortsätta låta bli att ta ansvar för mitt liv för allt är ju ändå förlåtet genom att Jesus dog på korset.

Men låt oss då konstatera att det finns ingen billig nåd, nåden kan aldrig existera som en rättighet utan förlåtelsen är ett lika stort mirakel varje gång den inträffar. Och Långfredagen finns i vårt kyrkoår för att påminna oss om hur dyrköpt den var. För även om vi aldrig kan föreställa oss djupet av Jesu lidande så blir det ändå lite mer verkligt för oss när vi läser berättelsen om Golgota. Framförallt om vi försöker koppla Jesu lidande till våra egna allra svåraste erfarenheter. När vi hade det som svårast, när det gjorde som mest ont så kan vi veta att vi inte var ensamma för i någon bemärkelse så finns Jesus kvar där på Golgota. Något av honom blev kvar på korset så att varje lidande människa kan identifiera sig med rövarna på korset, de som bara behövde vrida på huvudet för att se Jesus. Kanske är Jesus allra närmast oss just när vi har det som svårast – för är det något mänskligt tillstånd han fyllt med sin närvaro så är det just lidandet!

Men om Jesus tar på sig ansvaret för våra misstag och vi ändå inte blir ansvarslösa – vad blir då kvar åt oss? Ja, om nåden är en dyrbar oförtjänt gåva som räcks oss varje dag så känns det som att det bara finns ett enda rimligt svar från vår sida och det är tacksamhet! Det som blir kvar för oss sedan Jesus tagit vår synd är tacksamhet. Att vi inte beter oss som bortskämda barn som tar allt för givet, utan bevarar känslan för att det vi får inte är självklart. Men det är svårt att leva i ständig tacksamhet just för att gåvan med tiden normaliseras. Så är det ju med allt vi får – gåvan blir med tiden en självklarhet, en del av det normala och då sipprar känslan av tacksamhet ut ur oss. Men hur kan vi då bevara den, hur kan vi behålla tacksamheten och förvandla den till vår allra mest grundläggande livshållning?

Ja, snart är Långfredagen över och det oerhörda som skedde på Golgota förvandlas till små kors som dyker upp lite varstans i vår vardag men de gör inget större väsen av sig så försoningsmysteriet känns ungefär lika aktuellt som påskprydnaderna i juni. Så snart Påsken är över tar ju allt det andra över och då är risken överhängande att nåden deformeras till en billig nåd. Men här erbjuder kyrkan oss hjälpmedel för att värna tacksamhetens plats i våra liv också på andra sidan Påsk: våra gudstjänster är en övning i tacksamhet. Men det finns också annan hjälp, som fasta rutiner för bön under dagen. Kanske bara ett enda litet tresekunders Tack käre Jesus! några gånger varje dag. Vi kanske behöver hitta inre bilder som hjälper oss – när du sätter dig på sängkanten varje morgon – tänk dig då att den nya dagen placeras i ditt knä av två händer som är märkta av spikar. Då blir det tydligt vem det är som skänker dig varje ny dag och dess möjligheter. Dessutom finns det retreater som kanske är den allra starkaste övning i tacksamhet som vi känner till. Så låt oss söka de hjälpmedel som just vi behöver för att bevara det rimliga gensvaret på Långfredagens kärleksexplosion. Jesus tar ansvaret och din är tacksamheten, tacksamheten som gör att du växer in i ett alldeles eget ansvar för att aldrig sluta försöka bli den du är ämnad att vara. AMEN