Skärtorsdagsmässa i Stensjökyrkan 2007  NÄSTA>
Stefan Risenfors

Joh 13:1-17
Det var strax före påskhögtiden och Jesus visste att hans stund hade kommit, då han skulle lämna världen och gå till Fadern. Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet. De hade samlats till måltid, och djävulen hade redan ingett Judas, Simon Iskariots son, att förråda Jesus. Jesus visste att Fadern hade lagt allt i hans händer och att han hade utgått från Gud och nu återvände till Gud. Han steg upp från bordet, tog av sig manteln och band en handduk om livet. Sedan hällde han vatten i tvättfatet och började tvätta lärjungarnas fötter och torka dem med handduken som han hade bundit om sig. När han kom till Simon Petrus sade denne till honom: "Herre, skall du tvätta mina fötter!" Jesus svarade: "Vad jag gör förstår du inte nu, men senare skall du fatta det." Petrus sade: "Aldrig någonsin får du tvätta mina fötter!" Jesus sade till honom: "Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig." Då sade Simon Petrus: "Herre, tvätta inte bara mina fötter utan också händerna och huvudet." Men Jesus sade till honom: "Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade, i övrigt är han ren. Och ni är rena, dock inte alla." Han visste nämligen vem som skulle förråda honom, och därför sade han att de inte alla var rena. När han hade tvättat deras fötter och tagit på sig manteln och lagt sig till bords igen sade han till dem: "Förstår ni vad det är jag har gjort med er? Ni kallar mig mästare och herre, och det med rätta, för det är jag. Om nu jag, som är er herre och mästare, har tvättat era fötter, är också ni skyldiga att tvätta varandras fötter. Jag har gett er ett exempel, för att ni skall göra som jag har gjort med er. Sannerligen, jag säger er: en tjänare är inte förmer än sin herre, och en budbärare inte förmer än den som har sänt honom. Vet ni detta är ni saliga om ni också handlar så.

Beredelsetal
Om jag inte tvättar dig, har du ingen gemenskap med mig. Gemenskapen med Jesus är alltså villkorad. Den gemenskap som ofta framhävts som så kravlös och öppen, den gemenskapen har alltså ändå ett villkor. När Petrus först vägrar låta Jesus tvätta hans fötter, när han inte kan tänka sig att hans upphöjde Mästare ska smutsa ner sig på hans dammiga fötter, när han vägrar acceptera att Jesus beter sig som en simpel slav, då måste Jesus dra en gräns för gemenskapen: Om jag inte tvättar dig, har du ingen gemenskap med mig.

Skärtorsdagens texter låter oss få en glimt av villkoren för den mest centrala gemenskapen i kristen tro, den inre gemenskapen med Jesus. Och det vi ser ter sig chockerande ur vårt mänskliga perspektiv, allt är så uppochner¬vänt, så inverterat. Plötsligt är tjänaren den viktigaste, plötsligt vänds hierarkierna när Gud själv krälar på golvet mellan smutsiga fötter. Det var ju ingen rituell tvagning det handlade om, nej det var smutsiga fötter som faktiskt behövde tvättas innan man lade sig till bords för att äta. Ett vanligt mänskligt behov alltså, inga märkvärdigheter utan ett alldeles alldagligt behov av att få smutsiga fötter rena. Det är där, och inte i några liturgiska låtsasvärldar, vi visar vem som är vår Herre, i det dagliga oglamorösa tjänandet med tvätt, disk, strykning, städning och matlagning!

Just de uppgifter som vårt samhälle belönar allra sämst, underhållstjänst som inte lämnar några varaktiga resultat efter sig, just det skitjobbet är alltså vad Jesus framhåller som det allra viktigaste.

”Jag har gett er ett exempel, för att ni ska göra som jag har gjort med er.” Det är väldigt frestande att tolka det här symboliskt, att bejaka tjänandet som en vacker allmän princip. En princip som inte luktar disktrasa utan är så där överjordiskt luktfri och kravlös. Ylva Eggehorn skriver:
Låt oss se globalt på herr Adrian Persson
som bor i våningen inunder och får post
med jämna mellanrum.
Låt oss se universellt på fr Elna Tidberg
som hade en tobakshandel medan maken var i livet.
Låt oss betrakta fröken Hammarfast i fönstret
med kosmiskt utvidgade hjärtan.
Det ändrar ingenting i deras liv
men vi blir befriade,
förunderligt hur skuld kan bäddas ner
och stoppas om
när vi med ett enkelt handgrepp
höjer oss till det milda
allmängiltiga doktrinära planet.

Nu har vi alltså konstaterat att när Jesus säger att vi ska göra vad han har gjort så handlar det om mycket konkret tjänande i vår egen privata verklighet. Men åter till det där villkoret för gemenskap med Jesus: Om jag inte tvättar dig, har du ingen gemenskap med mig. Till det uppochnervända i gemenskapen med Jesus hör alltså att inträdeskravet till gemenskapen inte är att vara hel, ren och allmänt anständig. Nej, inträdeskravet är tvärtom att erkänna sin egen oanständighet, erkänna att man är smutsig och behöver tvättas. För de rena finns det ingen plats hos Jesus! Han kallar bara syndare, inga andra än syndare, syndare som är smärtsamt medvetna om sin egen synd! Och återigen: inte medvetna om sin synd så där i största allmänhet, sådär globalt som att man möjligen erkänner att man är ofullkomlig sådär i största allmänhet som alla människor är ofullkomliga.

Men det är inte bara den förträngda synden som är farlig, det är inte bara den synd vi vägrar se som binder oss. Också den erkända synden är farlig för risken är att vi hamnar i det där kristna uselhetsdiket där det enda intressanta blir vår egen, inte allmänna, utan särskilda uselhet. Inte minst i vårt stift har vi ofta hamnat just där – i ett förlamande självförakt. Det är ett slags omvänd narcissism - om ni minns den mytologiske ynglingen Narcissus som blev förhäxad av sin egen skönhet när han såg sin spegelbild i vattnet. Det är en minst lika förödande självupptagenhet om vi stannar inför bilden av vår egen fulhet – ja, den självupptagenheten kan vara ännu mer förlamande än Narcissus. Så när vi konstaterat och erkänt vår egen konkreta ofullkomlighet då återstår det viktigaste – att se bort från oss själva och lyfta blicken upp mot Jesus. När vi gör det hör vi honom fråga: Får jag göra dig ren! Svarar du ja på den frågan så blir du fri att älska och tjäna dem som du möter, och därmed tjäna Jesus som bor i dem

AMEN